Vi Stokade Stoke

Jag ska erkänna att jag inte vågade titta särskilt mycket på matchen sista kvarten. Jag är så s*****ns van vid att det går åt skogen och jag var helt säker på att Fuller, Shawcross eller Carew skulle få in en riktig skitboll i slutet.

Arsenal slet och kämpade och visade all den offervilja som saknades mot Leyton Orient. Vi visade att vi kan ta grisiga segrar och att vi hittills i alla fall inte är beredda att ge upp titelkampen. Det var inte snyggt och det behöver det inte vara, men när det inte är snyggt så ska det ändå vara bra och många saker var bra idag.

Wilshere, Nasri och Bendtner gjorde bra saker och egentligen är det inte någon som ska sågas efter matchen. Vi såg misstag lite här och var och faktiskt fanns det en spricka i Szczesnys målvaktsspel idag också. Ingen är felfri och det är extra skönt när våra fel inte straffas omedelbart.

Stoke då? I första halvlek var de precis så bleka som vi vill ha dem, men Tony Pulis visste vad som behövdes och injicerade varenda Stokespelare med fradgaproducerande insulin. De var helt plötsligt överallt och Arsenal verkade till en början inte fatta någonting men tog sig i kragen och reste sig och svarade med samma medicin i ett skede som Arsenal tidigare har vikt ner sig i. All heder åt våra hjältar som vill någonting idag, som inte ryggar för tuffa tacklingar och som sänder signalen att vi har för avsikt att vara med tills den tjocka tanten sjunger.

På minuskontot lägger vi skadorna på Fabregas och Walcott. Den senare såg ut att lida mest och än så länge har vi inga besked om allvaret för de båda. Vi klarar oss säkert utan Walcott i några veckor, men Fabregas? Spanjoren är utan tvekan livsviktigt för våra chanser att ta hem någon titel denna säsongen och att åka ner till Barcelona utan honom blir en mardröm.

Nu har vi några dagar ledigt innan det vankas ett besök på Wembley. Det kommer att smaka mumma. Pokalen är nämligen gjord av choklad som sig bör i Kalle Anka-cupen.