Reflektion

God kväll! Det blir ingen vanlig matchrapport idag eftersom tiden inte räcker till för det. Istället tänkte jag bara släppa lös lite korta tankar om dagens vinst. Ifall ni inte läst Ahldéns inlägg bör ni även göra det. Anledningen är den att den sammanfattar kvällen väldigt bra.

Jag var som vanligt (nåja, nästan som vanligt!) plats på Emirates och det är ett ställe jag älskar av hela mitt hjärta och själ. Naturligtvis var Highbury speciellt, men jag är så pass ung att jag aldrig fick uppleva det med mina egna ögon. Det känns naturligtvis smärtsamt, men ingenting går att göra åt det.

Nåja, det var en trevlig afton och naturligtvis hann jag med ett par öl innan matchen. Väl på plats taggade jag till med en korv med bröd och efteråt satte jag mig på min plats vid North Bank och inväntade starten.

När matchen väl drog igång skapades en väldigt bra atmosfär. Naturligtvis inget sensational, men helt okej med tanke på motståndet. Det sjöngs om Rocastle, Wembley, Nasri och allt möjligt. Den atmosfären kunde dock liknas vid en ballong som nyss blivit fullblåst och sedan spräckt med ett vasst föremål. Anledningen var Cesc Fabregas som var tvungen att kliva av.

Efter det blev den sig aldrig lik, utan Emirates förblev sitt tysta jag. Skadan på Fabregas - som inte ens haltade - var oroande och med tanke på en viss match som skall spelas på söndag var jag nog inte den ende att få en stor sten i magen.

Några minuter innan hade dock en oväntad hjälte klivit fram. Det var efter en hörna som Nicklas Bendtner fint tog emot en boll och passade den till Sebastièn Squillaci som nickade in bollen i mål. Ingen visste vid tillfället att det skulle bli matchens enda mål, men oj vad viktigt det var att få hål på Stoke så tidigt som i åttonde minuten.

Stoke såg helt lama ut hela första perioden och det var så att man fick leta efter tillfällen då de kunde passa ihop en tre passningar i följd. Däremot hade de ett farligt skott på mål (var det Carew?), men Szczesny räddade briljant. Trots en massiv press gick Arsenal ut till halvtidsvila med bara 1-1.

Andra halvlek blev desto mer spännande. Stoke hade helt plötsligt fått i sig en massa energi som resulterade i att de för första gången på allvar blev farliga i sina anfall. Däremot resulterade det även i att de började spela allt fulare.

Anfall efter anfall, tackling efter tackling och avblåsning efter avblåsning, det var så Stoke spelade. The Gunners kämpade emot bra och försvaret var hundraprocentigt i sitt försvarsarbete. På mittfältet dominerade Jack Wilshere och i anfallet var det ofta en helt förändrad Andrey Arshavin som hade befälet. Den sistnämnda har verkligen exploderat på sistone och killen har äntligen fått i sig den dosa självförtroende han tidigare saknade. Ända sedan han kom in istället för Fabregas var han ständigt ett av våra största hot framåt.

Stoke hade naturligtvis sina fasta situationer, men det var ändå Arsenal som hade de vassaste chanserna. Och om bara Theo Walcott hade sett till att vinkla foten åt rätt håll hade det stått 2-0 efter ett fantastiskt förarbete av Arshavin på vänsterkanten.

Tyvärr blev det aldrig 2-0 och den sista kvarten blev ett enda stort helvete där jag precis som Ahldén var säker på att vi skulle släppa in en kvittering. Delaps inkast, Pennants frispark och en sen hörna resulterade i att mitt hjärta pumpade i 220 minut efter minut.

Som tur var höll vi undan, men det blev en dyrköpt seger. Theo Walcott blev brutalt nertacklad en tio minuter före slutet och fick bäras av på bår. Trots det var det de tre poängen som var viktigast och om någon i efterhand frågat mig om jag tagit 1 poäng utan skador på Cesc och Walcott eller 3 poäng med skador på Cesc och Walcott hade jag utan tvekan tagit det sistnämnda.

Skador är någonting vi kommer få leva med och det var ett faktum att de skulle komma förr eller senare. Men visst känns det lite ... "konstigt" ... att det alltid råkar vara ett visst Stoke som tacklar sönder våra spelare. Säger inte att jag antyder något, men ja, det känns ju aningen konstigt, eller hur?

Av det jag läst, hört och sett lär både Walcott och Cesc bli borta 2-3 veckor, men någonting officiellt har inte kommit ut då Cesc skall undersökas imorgon medan Walcott skall röntgas. Om vi har turen med oss (som vi trots allt haft den här säsongen) kan det bara handla om 1-2 veckor vilket resulterar i att de bägge är tillbaka inför returmötet mot Barcelona, men jag varnar er för att inte ha för stora förhoppningar.

Trots skador på två så viktiga spelare som Cesc och Walcott åker vi till Wembley med en relativt tung trupp. Ponera att RvP och Koscielny är matchklara inför söndagen (vilket de borde vara till 90 %), då kan vi ställa upp med en sådan här elva:

Szczesny
Sagna-Djourou-Koscielny-Clichy
Nasri-Song-Wilshere
Bendtner-RvP-Arshavin

Trots att den är nämnvärt svagare än den elva som startade mot Chelsea och Barcelona skall den vara bra nog för att slå Birmingham. Samtidigt oroar jag mig för vissa supportrar som verkar ta ut segern i förskott. Jag vet inte hur vissa fått det till en "enkel vinst" på söndag, men jag lovar er, det kan bli värre än många tror.

Naturligtvis bör inte det influera spelarna, men vem vet, kanske finns det de som underskattar motståndet och helt plötsligt står vi där på söndag med händerna i byxfickorna. Det kommer bli tufft, men startelvan som jag namngav här uppe är stark och skall helt enkelt slå Birmingham.

De saker vi tar med oss från idag är:

• Stoke är ett rugbylag.

• Squillaci gjorde en bra match.

• Försvaret var samspelt och stabilt.

• Aaron Ramsey är tillbaka i Arsenal.

• Arshavin ser ut som en helt ny spelare.

• Wilshere fortsatte att dominera mittfältet.

• Szczesny såg skakig ut vid fler än ett tillfälle.

• Arsenal grisade till sig tre välbehövliga poäng.

• Manchester United har en bortaturné med tre raka bortamatcher. Nu är de satta under press av Arsenal.

Nu väntar vår första cupfinal på snart fyra år. Fy fan vad skönt! Come on you Gunners!

P.S. Missa inte frågestunden imorgon som varar från 11:00 - 20:00/21:00. Alla frågor som kommer in under den tidsperioden kommer att besvaras. D.S.