En sista chans, en sista utväg...

Om bloggen

Under alla åren jag bloggat har jag nog aldrig beskrivit för er hur mycket jag uppskattar bloggen. Det är först idag jag på riktigt förstår hur stor del i mitt liv den här sidan, den här bloggen och ni läsare har. Det här är min frizon. Det är här jag kan känna mig som hemma, trots att jag bor utomlands. Det är här jag i lugn och ro kan beskriva min kärlek, ångest, rädsla, hat, oro, lycka, förväntan, spänning och alla andra känslor jag ständigt bär med mig.

Vid vinster är det alltid lika roligt att skriva ett inlägg, vid likaresultat är det alltid skönt att få svar på de frågetecken man ställt sig och vid förluster kan man varsamt släppa ut alla känslor man bär inom sig. Det har absolut ingenting med dagens match att göra, men innan jag börjar skriva dagens deprimerade inlägg tänkte jag passa på att göra det enda rätt och hylla er alla, för allt.

______________________________________________________________________________

Om skillnaden mellan Arsenal och Manchester United

En dag som denna är det nämligen bryskt att vara Arsenal-supporter. Det har bara tagit tre veckor för Arsenal att i tur och ordning åka ur Carling Cup, Champions League och FA-cupen. I slutet av februari pratade alla om vilket fantastiskt säte vi satt i. Vi var i final i Carling Cup mot Birmingham. Vi väntade med spänning inför returen mot Barcelona där vi vunnit den första matchen med 2-1. Och till slut hade vi även lottats mot självaste Manchester United i FA-cupen. För bara tre veckor sedan var det fantastiskt att hålla på Arsenal och se fram mot de kommande veckorna.

Snabbspola fram tiden tre veckor och vi finner ett lag som har noll i självförtroende, en tränare som vet att han går mot sitt sjätte titellösa år och en supporterskara med fans som är chockerade, skärrade, deprimerade och förbannade. Klyschan "det går snabbt i fotboll" har nog aldrig varit mer pricksäker än den är idag.

Arsenal ställdes idag inför ett lag som de senaste fem åren vunnit tre Premier League-titlar, en Champions League-pokal och tre ligacuper. Ett lag som trots två blytunga förluster i ryggen och trots massvis med skador vet vad Manchester United står för. I Manchester United existerar inte ordet förlust och när man väl åker på stryk intalar sig alla om att det inte kommer att ske igen. Vinnarmentaliteten är enorm, truppen är erfaren, laget är professionellt och trots att tränaren beter sig som ett litet barn har han under sina 20+ år i klubben vunnit skrämmande många pokaler.

Ferguson tillsammans med en av många pokaler han vunnit genom åren. Foto: Bildbyrån.

När Arsenal hade en av sina flera storhetstider under början av 00-talet såg klubben likadan ut. Laget var fullt av erfarna spelare som visste vad klubbmärket innebar. Man vann titlar, man spelade vacker fotboll, man skapade underverk (03/04) och man var ett lag som spelade som ett storlag. På många sätt var man nutidens Manchester United.

Trots att jag älskar dagens lag, Arsène Wenger och klubben hur mycket som helst är jag inte dum. Jag förstår att någonting är fel, väldigt fel. Vi har massvis med fantastiska spelare och idag har vi trots vår ringa ålder en erfaren trupp. Precis som mästarcoachen José Mourinho sade i somras finns det inte längre några bortförklaringar om att Arsenal är "ungt, oerfaret och dåligt". Ta en titt på hur många matcher i Premier League, FA-cupen och Champions League alla spelare gjort och ni finner snart att en stor majoritet bör känna till innebörden av varenda match.

Problemet finns inte där. Det finner vi istället i kvalitén, passionen och den så kallade mentala delen av spelet. Många spelare är inte bra nog - vilket vi sett tydligt de senaste veckorna - för Arsenal, många spelare saknar kampviljan och hjärtat som gjorde Arsenal 97/98, 01/02 och 03/04 så himla speciellt och många går in i stormatcher med ett brustet självförtroende.

______________________________________________________________________________

Om Carling Cup-effekten

Vi förlorade inte den här matchen på Old Trafford. Vi förlorade den på Wembley för tre veckor sedan. Jag är än idag totalt ursinnig och rasande på "supportrar" som dels tog ut en vinst i förskott och som dels både före och efter finalen sade att "den skitcupen inte betyder någonting/I could care less". Jag har tappat respekt för alla som någonsin tagit de orden i sin mun.

Dock pratar jag kanske om personer som inte kan sin fotbollshistoria. Carling Cup må i mångas ögon ses som en värdelös titel, men ta en extra titt på vilka lag som vunnit den och framför allt när de vunnit den och ni finner snart ett intressant samband. De två kanske bästa exemplena kan just dagens lag ge. Arsenal, 1988. Ta en titt på åren innan. Ta en titt på åren efter. Manchester United, 2006. Ta en titt på åren innan. Ta en titt på åren efter.

Om ni inte gillar de ovannämnda exemplena kan ni ta en titt på Manchester United som vann ligacupen både 2009 och 2010. Manchester-laget vann ingenting år 2010, ingenting, förutom just Carling Cup. Men tack vare den cupvinsten pratar ingen om att de gick titellösa. De hade ett svagt år, det kan alla erkänna, men de gick åtminstone inte titellösa. Eller Chelsea som år 2007 vann ligacupen. Två år senare vann man FA-cupen. Tre år senare vann man dubbeln.

Manchester United - vinnare. Foto: Bildbyrån.

Om Arsenal hade vunnit den finalen mot Birmingham kan de senaste veckornas resultat mycket väl ha sett annorlunda ut. Och vi hade åtminstone kunnat summera året med att vi för en gångs skull inte gått titellösa. De hade även kunnat vara en grogrund inför nästa säsong (precis som det varit för lagen jag nämnt här ovan). Men istället för alllt gott den hade fört med sig pratar vi idag om ett Arsenal som slagits ur i en final, en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

______________________________________________________________________________

Om Arsène Wenger

Den här säsongen har gått från ett drömrike till en katastrofvarning på bara tre veckor. Kniven är nu satt mot strupen på Arsène Wenger som är absolut tvingad till att vinna ligan för att det inte skall börjas sätta upp stora krisskyltar i sommar. För om Manchester United skulle spela hem ligan väntar extremt stora förändringar i sommar.

Ända sedan Champions League-förlusten 2006 har Arsène Wenger agerat utifrån en femårsplan. Kortsiktiga planer har nästan ignorerats medan långsiktiga planer satts i extremt fokus. Ända sedan sommaren 2006 har han insisterat att det först är säsongen 2009/2010 och 2010/2011 som det här laget kommer nå sin första "peak". Under åren som gått har han varit absolut stensäker på att det är mellan 2009 och 2011 det här laget kommer att avancera i kvalitet.

Mannen som satt ihop det här laget, som skapat det från grunden och som bär mycket av ansvaret på sina axlar heter Arsène Wenger. Jag tänker inte förlöjliga mig själv genom att påstå att han bör avskedas (idiotiskt i mina ögon). Jag tänker heller inte förlöjliga mig själv genom att säga att han bär hela ansvaret för den nuvarande krisen (allt från spelare till domare har sin del i det hela). Vad jag däremot tänker säga är att Wenger har mycket kvar ett bevisa.

Idag finns det ingen bättre man än Arsène Wenger för Arsenal. Styrelsen älskar honom, han är fortfarande gillad av supportrarna och han sköter helt enkelt klubben på ett exemplariskt sätt (fantastisk ekonomi, inga £50m för Torres, lovande policy, flera semifinal- och finalframträdanden etc.). I all ärlighet har jag även svårt att hitta tränare som gjort det så mycket bättre än honom. Benitez? Hah. Guardiola? Knappast bättre. Mourinho? Aldrig ens varit aktuell. Sanningen är att det inte finns någon världsklass-tränare som gjort Wengers jobb så himla mycket bättre. Innan ni således kräver Wengers avgång vill jag helst se vem ni har tänkt ha som efterträdare.

Wenger - en pressad man. Foto: Bildbyrån.

Många kommer säkert ta till grova ord i kommentarspåret, mena att jag är "kär i Wenger" och att jag inte vet vad jag talar om. Visst, jag gillar Wenger och jag förstår att folk har olika åsikter, men gå inte bananas i kommentarspåret innan jag får uttala mig.

Wenger har fortfarande mycket kvar att bevisa och han har gjort misstag som inte går att reparera. Om han inte vinner Premier League har han inte vunnit en enda titel på sex år, vilket vid samma skede nästa säsong kommer vara nästan sju år. Han har under sina de senaste fem åren noga fått granska alla spelare och det är i sommar dags att göra sig av med de som presterat dåligt under en längre tid, de som inte klarat av pressen och de som helt enkelt inte är bra nog.

Jag pratar inte om en storrensning (sådant gör mer skada än nytta), utan 2-3 spelare som enkelt kan bytas ut mot bättre spelare samtidigt som man ger flera egna produkter chansen (spelare med stort hjärta för klubben á la Wilshere) som t.ex. Henri Lansbury. Av praktiska skäl tänker jag inte nämna några namn på de spelare som jag ser som bytbara, men jag tror de flesta har en god översikt om vilka som underpresterat kraftigt.

Sedan är inte Arsenal klubben som har råd att ha världsklasspelare på bänken. Det är ytterst få lag som klarat av det genom världshistorien och oftast har det bara slutat dåligt. Truppspelare är ett måste och supportrar måste börja acceptera att det alltid kommer finnas spelare som inte är startmaterial, men som är med i laget på grund av att finnas där som ersättare vid skador, avstängningar och trötthet. Det handlar om spelare som är bra, men inte världsklass.

Det är även dessa spelare som oftast får ta emot mest kritik. Detta eftersom vi är så vana vid att se bra spelare, bra insatser och vinster. Så fort det går dåligt och så fort vi inte har våra startspelare på plan är det bara normalt att dessa spelare hamnar under granskning. Många gånger förtjänar de det, men många gånger handlar det även om oförtjänt kritik av supportrar som inget hellre vill än att hitta en syndabock för spektaklet.

År efter år kommer vi allt närmare och närmare och det märks tydligt att det bara saknas några få pusselbitar tills det här laget är någonting alldeles extra. Det krävs inte en massrensning i truppen, en avskedad Wenger eller någonting annat spektakulärt. Säsong efter säsong har vi gjort små förbättringar och om vi bara fortsätter på det inslagna spåret är vägen öppen för oss.

Vad som kan göras ännu bättre känner nog tränarstaben, styrelsen och laget till mer än vi supportrar. Naturligtvis är stora värvningar av stora spelare intressant på flera plan (spelare som vinner 10+ poäng åt en/säsong) eller alternativet att ta hem fler legender för att få in mer hjärta och passion i laget.

Vad som än händer har Arsène Wenger en tuff period framför sig och trots att han nu enbart kan fokusera på ligaspelet kommer han ha många kritiska frågor att besvara i slutet av säsongen. Att då ha en Premier League-pokal att luta sig tillbaka emot skulle nog kännas bättre för både honom och supportrarna.

En syn vi inte sett på sex år. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Om Premier League (slutspurten)

Det är nu två månader, tio matcher och trettio poäng kvar att
spela om av ligasäsongen 2010/2011. Borta är Arsenals två ordinarie
målvakter, borta är Johan Djourou och Thomas Vermaelen, borta är Theo Walcott och Cesc Fabregas (i
1-2 veckor) och borta är allt som heter självförtroende och
vinnarmentalitet (som aldrig existerat i det här laget). Borta är även
Carling Cup, Champions League och FA-cupen.

Just nu ligger vi ner på alla fyra, klara att rullas in i
slakteriet och bli köttade. Dagens moderna fotboll innehåller så hårfina
marginaler och sanningen är att meningen här ovan aldrig existerat om Szczesny och Koscielny inte tabbat sig i finalen, om van Persie inte blivit felaktigt utvisad på Camp Nou och om våra avslut varit
bättre idag. Men om det är något de senaste veckorna visat är det att
Arsenal inte är redo, inte har mognat och inte är bra nog än. Vad vi
däremot kan säga är att vi förbättrats (Carling Cup-final, vinst mot
Barcelona, trepoängare i ligan när vi spelat dåligt m.m.). Vi är nära, men inte där än.

Det är verkligen inte enkelt att glömma de senaste veckorna och dagens match mot Manchester United visade tydligt att vissa spelare fortfarande hade en baksmälla från Barcelona, men det är nu de måste visa sin professionalitet och visa att de är professionella fotbollspelare. Alla cuper må vara körda, men den kanske viktigaste tävlingen är fortfarande någorlunda up for grabs.

Tre poäng mot West Bromwich är ett absolut måste och vid vinst är vi på lika många poäng som United. Trots final i Carling Cup, bra läge mot Barcelona och bra chanser i FA-cupen är det alltid Premier League vi legat som allra bäst till. Visst har vi då och då halkat efter lite, men överlag har vi legat i topp nästan hela säsongen.

Vi finns fortfarande med i Premier League-toppen. En liga där Nasri dominerat stundtals. Foto: Bildbyrån.

Visst har vi tappat poäng som vi verkligen inte borde ha tappat, men det är i nuet vi lever i, inte fyra månader bakåt i tiden. I nuet befinner vi oss tre poäng bakom United med en match mindre spelad. Hur jävla ont än vissa förluster och likaresultat gjort är det ett faktum att vi tar hem ligan om vi matcher Uniteds resultat och vinner eller spelar lika mot dem på Emirates.

Tio vinster kan vi direkt utesluta, men jag är tämligen säker på att ett facit som sju vinster, två likaresultat och en förlust (eller något liknande) skulle innebära att vi tar hem ligan. Det är naturligtvis spekulationer all the way och Manchester United är fortfarande stora favoriter, men vi kan åtminstone drömma, right?

Vi måste ta dagens förlust som män och nu ge fan i att vinna åtminstone det som vi har kvar att vinna. Många supportrar hade nog inför säsongen sagt att man helst vinner Premier League medan allt annat skulle setts som en bonus. Bonusarna är nu bortspelade, men vi har fortfarande chansen att vinna den viktigaste titeln av dem alla - Premier League.

Säsongen är inte över, men den har tagit sig en kraftig törn som vi alla helst hade sluppit. När vi väl deppat klart gäller det således att samla ihop sig, fokusera på ligaspelet - vilket jag tror kan gynna ett lag som Arsenal - och ge exakt allt man har kvar i varenda match som är kvar att spela.

Om vi gör det finns alla chanser till att vi får se Cesc Fabregas lyfta en silvrig pokal med röd-vita slängor på Craven Cottage i maj månad.

Och det är en dröm jag gärna håller fast vid ända tills allt hopp är kört.

P.S. Riktig kärlek dör aldrig.