En besvikelse

1931. 1933. 1934. 1935. 1938. 1948. 1953. 1971. 1989. 1991. 1998. 2002. 2004. Det är åren som Arsenal vunnit förstadivisionen och Premier League. Det är åren som är inpräntade på Emirates Stadium. Det är åren vi alla älskar att minnas. I år är det 2011. Arsenal har chansen att vinna Premier League för första gången på sju år, men tror ni i all ärlighet att 2011 kommer bli året som vi äntligen vinner den efterlängtade ligatiteln? Det är frågan.

The Gunners hade idag chansen att vända den negativa formkurvan och börja om på nytt, fokusera på ligaspelet och se till att vinna mot West Bromwich. Precis som vanligt pratade supportrarna - även jag - om hur viktigt tre poäng är i en match som den vi spelade idag. Precis samma sak sades inför Sunderland. Bägge gångerna slutade det med ett misslyckande, trots att man såg till att integå förlorande ur striden.

Arsenal klev idag ut på Hawthornes med två stora förändring inom laget. Jens Lehmann var med i truppen för första gången sedan 2008 och Aaron Ramsey startade sin första match på lite mer än ett år (i en Arsenal-tröja). Supportrarna förväntade sig tre poäng och det såg ut som om spelarna verkligen förstod innebörden av matchen. Men oj så fel vi hade, oj så fel vi alla hade.

West Bromwich rivstartade matchen och hade inom loppet av bara tre minuter gjort 1-0 tack vare en hörna. Markeringen i straffområdet (defensiven?) var helt åt helvete vilket tillät Steven Reid att enkelt nicka in 1-0 till Birmingham-laget. Aaron Ramsey var mannen som var menad att markera Reid (det var åtminstone så det såg ut), men det rådde ett stort virr-varr i hela straffområdet som ledde till att West Brom tog vara på motståndarlagets svagheter och nickade in ledningsmålet.

Efter 1-0 är det meningen att Arsenal skall förstå allvaret, börja spela sitt spel och få till målchanser som förr eller senare leder till mål, men icke sa nicke. Både före och efter målet såg det segt, tafatt och uselt ut. Denilson verkade längta hem till Brasilien, Nasri såg inte alls trygg ut (varför i hela fridens skull spelas han aldrig i "Cesc-rollen" där han gjorde succé under hösten??) och Ramsey såg verkligen inte ut att vara redo.

Aaron Ramsey gjorde sin första Premier League-start sedan han startade mot Stoke förra året. Foto: Bildbyrån.

Då och då kom vi nära straffområdet, men längre än så verkade det inte gå att komma. West Bromwich jobbade hårt, jagade boll och gav inte Arsenal yta att spela på. De gav allt i allting, vare sig det gällde löpningar, tacklingar eller luftdueller. Svensken Jonas Olsson var bara en av många som utmärkte sig.

Till sist fick vi dock en fantastisk chans att kvittera, men Robin van Persies nick från ett fint inlägg av Gael Clichy gick i undersidan av ribban. På returen fanns Ramsey framme men avslutet gick rakt på målvakten, trots att han var någorlunda fri. Pressen var stor och förstatouchen går att ifrågasättas, men Ramsey á la 09/10 hade satt den bollen utan tvekan.

Jag gillar walesaren enormt mycket, men idag märktes det verkligen att han inte är redo än. Sedan finns det inget annat sätt att göra honom redo än att låta honom spela och i brist på andra alternativ fick han idag chansen att visa vad han går för. Tyvärr slutade det inte lika bra som Eduardos comeback mot Cardiff.

Istället fortsatte West Bromwich att dominera i försvarsspelet och Arsenal hade verkligen ingenting att sätta emot. Efter fyrtiofem minuter gick vi således till halvvila med underläge 1-0. Trots att chansen till vändning fanns kändes det redan i halvtid att det här inte skulle sluta bra.

Som tur var såg det bättre ut i andra halvlek, men Arsenal fortsatte att misslyckas både i defensiven, på mittfältet och anfallet. Bara fem-tio minuter in i andra halvlek fick West Bromwich till en kontring som mycket väl hade slutat med ett mål om det inte varit för att West Brom-anfallaren var vänsterfotad och inte högerfotad.

Birmingham-laget skulle dock få 2-0 och det skulle komma till efter en tabbe som var lika rolig som den var tragisk. West Brom satte igång ännu en kontring, men den här gången valde man att skicka iväg en långboll mot Odemwingie från mittplan. I mittförsvaret fanns både Koscielny och Squillaci redo och den sistnämnde såg ut att ha situationen under kontroll. Helt plötsligt - mitt ur ingenstans - ser man en brunfärgad spanjor komma springandes som om han vore en vilsen get i en grön skog. Inte för att getter brukar springa in i skogar, men så vilsen var han på ett ungefär.

Det är inte första gången Almunia är ute på hal is. Foto: Bildbyrån.

Denne fantastiske målvakt bestämde sig alltså för att springa ut ur målet mot en boll som Squillaci till en början såg ut att ha någorlunda kontroll på. Odemwingie var naturligtvis ett hot, men till och med om han hade tagit ner bollen någorlunda hade han fortfarande varit tvungen att ta sig förbi Squillaci och sedan sätta ett skott förbi Almunia.

Almunia sprang ut, insåg misstaget innan det var för sent och knuffade sedan till sin egen spelare(!) som resulterade i att Squillaci nästan gick omkull vilket i sin tur resulterade i att Odemwingie mitt i allt kaos enkelt kunde rulla in 2-0. Det var så pass tragiskt att jag och alla andra runt omkring mig började garva. Vi visste inte hur vi skulle reagera eftersom det vi såg utspela sig på tv:n var så tragiskt att man inte kunde göra någonting annat än att skratta åt det. På bänken fanns en viss Jens Lehmann och nog undrade han vad hans kollega och före detta antagonist hade ställt till med.

West Bromwich hade för andra gången under en och samma säsong gått upp i en ledning med 2-0 mot Arsenal. Det var nattsvart, hemskt och förfallet. Ligan var körd, titeln var borta och allt verkade meningslöst. Vid det här laget är det enklaste att bara lägga sig ner och ge upp, gräva ner ansiktet i händerna och invänta slutsignalen. Men Arsène Wengers män vägrade åka hem till London med 0 poäng, en förlust och ännu ett misslyckande.

2-0 är ett resultat som ofta innebär vinst för det fotbollslag som är i ledning, speciellt när det andra målet kommer sent i matchen. Men Arsenal vägrade att ge upp och fortsatte att pressa framåt i banan. Hoppet såg ut att vara kört, men från ingenting alls avlossade plötsligt Andrej Arsjavin ett kanonskott som gick in i Scott Carsons vänstra kryss. Med tjugo minuter kvar var det helt plötsligt match igen! 2-1!

Arsenal hade fått vittring igen och trots underläge såg man bara åtta minuter senare till att ännu en gång göra ett mål av ingenting. Efter ännu ett inlägg i straffområdet var Nicklas Bendtner på bollen med huvudet, men nickade tragiskt nog i stolpen. Bollen rikade sig dock tillbaka in i straffområdet där en West Brom-försvarare sattes under press av Robin van Persie som försökte få en fot på bollen. Det hela slutade med att försvararen knuffade in bollen i eget mål och plötsligt stod det 2-2.

Le Gunners fortsatte att pressa och med tolv minuter kvar av ordinarie tid fanns förhoppning om en vinst, men det närmsta vi kom ett segermål var en boll som tog på West Brom-huvuden två gånger om. Det hela slutade 2-2 och vad som gjorde aftonen ännu värre var att Manchester United gjorde 1-0 mot ett tappert Bolton först efter 88 minuter.

Mixed emotions är det perfekta uttrycket jag vill använda mig av idag. När jag kom hem idag och satte mig bakom datorn visste jag inte riktigt vad jag skulle ha för syn på det hela. Visst var vi helt förfärliga, men å andra sidan lyckades vi ju trots allt ta igen till 2-2, vilket inte vilket lag som helst vanligtvis gör. Men vi hade trots allt släppt in två skitmål innan.

Efter att ha lugnat ner mig, tagit ett par glas vatten och sett repriserna är jag dock beredd att erkänna att det hela var ännu ett stort misslyckande. Denilson var usel, Almunia kostade oss två poäng (varken Fabianski eller Szczesny hade någonsin kommit på tanken att bara rusa ut mitt i ingemansland) och många andra spelare såg ut att sätta egot före laget. Var fanns passionen? Var fanns mentaliteten? Var fanns kärleken för spelet?

Glädjen är som försvunnen. Foto: Bildbyrån.

Jag känner mycket väl till hur mycket ni hatar Manchester United och jag känner mycket väl till hur mycket jag hatar det där jävla laget, men sanningen är att de är och har varit ett bättre l a g än oss de senaste fem åren. Visst, man kan självfallet titta tillbaka på början av säsongen där de två matcher i rad släppte in två sena mål (vilket resulterade i likaresultat), men sett över hela säsongen har de varit det bästa laget. Och då får man ändå ha i åtanke att de haft en "svag" säsong!

De vinner matcher de inte borde vinna, de vinner matcher trots att de är tio man kvar på plan, de vinner matcher mot andra topplag, de vinner matcher där de ligger under (Blackpool borta är ett av många exempel) och de vinner matcher både ofta och sent. Det går inte att säga samma sak om Arsenal, hur mycket jag än vill göra det.

När vi var tio kvar man på plan mot Sunderland på Stadium of Light missade vi en straff och släppte in ett mål i sista minuten. När vi förtjänade att vinna en match släppte vi helt plötsligt in fyra mål och spelade lika. När vi inte förtjänar att vinna brukar vi heller inte vinna. När vi låg under med bara 1-0 mot Newcastle lyckades vi aldrig vända och vinna. Och det var bra länge sedan vi avgjorde med ett sent mål á la Nicklas Bendtner (West Ham hemma?).

Vårt självförtroende är i botten, mentaliteten behöver vi inte ens nämna, kreativiten är som försvunnen och laget lider av någon sorts bakfylla. Vi ser oroliga ut i försvaret, vi ser svaga ut på mittfältet och vi ser aldrig ut att skapa någonting farligt i anfallet. Och det här laget skall alltså se till att vinna Premier League 2011? Give me a break.

Många av er klagar på att jag varit för optimstiskt. Många av er klagar på att jag varit för pessimistisk. Många av er klagar på att jag varit för lagom. För mig kvittar det. Arsenal är laget i mitt hjärta och hur dåligt det än går eller kommer att gå kommer jag titta på varenda match och hoppas, hoppas ända tills allt hopp är kört. Men hur mycket jag än vill se Fabregas eller van Persie lyfta bucklan på Craven Cottage i maj månad ser jag att chansen är större till att vi blir ikappsprungna av antingen Chelsea eller Manchester City och slutar trea eller fyra - precis som vanligt.

Det här laget är fantastiskt när det är friskt, men den här säsongen - en säsong där vi vart friskare än vanligtvis - har bevisat att vår trupp är alldeles för dålig när vi väl drar på oss skador. Med Nasri, van Persie, Walcott, Fabregas, Song, Wilshere, Sagna, Koscielny, Djourou, Clichy och Fabianski var vi skrämmande bra både under senhösten och vinterperioden. Det var ett lag vars form visserligen gick ner sig lite då och då, men som presterade bra resultat sett över en längre period.

Fabianski var en av nyckelspelarna bakom en fantastisk bortaseger mot Everton. Foto: Bildbyrån.

När vi således ställer upp med spelare som Denilson, Squillaci, Almunia och än inte-redo Ramsey är saker och ting menade att gå åt helvete. När Wenger envisas med att inte spela Nasri i Cesc-rollen där han tidigare varit så framgångsrik är saker och ting menade att gå åt helvete. När Manuel Almunia får psykbryt på ett helt fel sätt är saker och ting menade att gå åt helvete. När ingen av lagdelarna fungerar som det ska är saker och ting menade att gå åt helvete. Och det var exakt det som hände idag - det gick åt helvete.

En poäng kan man naturligtvis glädja sig åt, men det hjälper inte så mycket när Manchester United såg till att vinna sin hemmamatch mot Bolton och ta tre värdefulla poäng. Nu är vi hela fem poäng efter - dock en match mindre spelad - och trots att vi aldrig var menade att vinna våra tio kvarvarande matcher hade det varit en bra början att se till att vinna mot West Bromwich.

Nu väntar ett två veckor långt landslagsuppehåll och det lär vara mer än välkommet bland Arsenal-supportrarna. Vi får massvis med tid över att analysera, värdera och framför allt tänka.  Nio matcher återstår av säsongen och för varje förlorad poäng blir sannolikheten för en vunnen ligatitel allt mindre. I normala fall hade jag sagt att det bästa är att blicka framåt, men jag avskyr de tre orden så pass mycket att jag avslutar med ett kort: här kommer dagens spelarbetyg och omdömen.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Almunia (3/10) - Vi brukar vänja oss nu vah? Han inleder - precis som vanligt - med två lovande matcher för att i tredje matchen kosta Arsenal en seger helt på egen hand. Om han inte sprungit ut ur målet som om en dobermann jagade honom hade vi vunnit tack vare Arshavin och van Persie.

• Sagna (6,5/10) - Brukar bli tråkigt att säga det här, men han är stabil, precis som han brukar vara. Kunde dock varit bättre då han gjorde flera småmissar i ett par idiotiska dueller.

• Squillaci (4,5/10) - I mina ögon går det enbart skylla Almunia vid 2-0 då Squillaci aldrig får chansen att bryta kontringen. Istället får han en knuff från Almunia som han nästan går i backen av. Var dock inte godkänd sett över hela matchen.

• Koscielny (5.5/10) - Verkligen inte en av hans bättre matcher. Har naturligtvis svårt för sig när hela laget mer eller mindre spelar uselt, men borde ändå ha gjort bättre ifrån sig.

• Clichy (7/10) - Är det bara jag som fått för mig att Clichy alltid är vår bäste spelare när vi går och förlorar (eller är på gränsen till en förlust)? Stoke 2008, Barcelona 2010 och WBA 2011 är bara några exempel.

• Wilshere (7/10) - Måste vara svårt när både Fabregas och Song saknas. En svag Ramsey och en usel Denilson gav inte Wilshere så mycket hjälp och trots det var han en av få som gjorde bra ifrån sig.

• Ramsey (5/10) - Lovande, men behöver mer tid på sig. Såg inte alls redo ut.

• van Persie (6,5/10) - Har en nick i ribban och ligger bakom 2-0. Rätt så bra med tanke på hur resten av vårt anfall såg ut.
• Denilson (4/10 - utbytt i matchminut '45) - Har varit en stor besvikelse hela säsongen.
• Arshavin (7/10) - En av få som såg ut att ge allt. Tog extralöpningarna, vann boll och hjälpte till i defensiven. Fantastiskt mål som gav laget hopp.

Ledsamt. Foto: Bildbyrån.

• Nasri (6/10) - Godkänd, men inte mer. Wenger envisas med att spela honom ute på kanten och det är således ingen överasskning att han ständigt såg instängd ut där ute på kanten.

• Chamakh (6/10 - inbytt i matchminut '45) - Gör okej ifrån sig, men inte mer.

• Bendtner (6/10 - inbytt i matchminut '70) - Även Bendtner gör okej ifrån sig och har bl.a. en nick i stolpen.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Gael Clichy - Bra både offensivt och defensivt.
• Andrey Arshavin - Bra match, fint mål.
• Manuel Almunia - Väldigt bra match. Står för många fina ingripanden och räddar laget vid flera tillfällen. Hjälper även till mittbackarna på ett fantastiskt sätt och ser då och då till att stoppa kontringar på bästa möjliga sätt.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att ett två veckor långt landslagsuppehåll väntar. Nästa match spelas först den andra april och Arsène Wenger, laget och spelarna lär ha bra mycket tid att förbättra saker och ting. Dessutom lär vi få både en och en annan skadad spelare tillbaka!

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

West Bromwich skall ha all möjlig cred för deras slit, men bägge målen bygger på missar av Arsenal. Om vi aldrig tillåtit dem göra mål hade vi med största sannolikhet vunnit matchen. Men saker och ting vägrar gå vår väg just nu. Nu får vi två veckors paus innan det är dags igen. Vi får alla hoppas att det ser bättre ut då. Annars kan det vara över på riktigt. Over and out.