Almunia ska ut

"We´re like crystal, we break easy

I´m a poor man, if you leave me"

Så lyder inledningsstrofen till den underbara New Order-låten Crystal. Den kunde lika gärna handlat om Arsenal post-2004. När det hettar till har nämligen Wengers senaste lagbygge en förmåga att prestera under par.

I dagens match mot West Bromwich presterade flera av spelarna på ett sätt som får en att undra huruvida vi till slut landar på en topp-fyra-placering. Hur någon ens kunnat lura i oss att vi kunde vinna en ligatitel är sanslöst. Man börjar tro att Nigeriabreven är en storsäljare bland Gooners.

Vi släpper in ett mål efter tre minuter. Lastas ska den man som kanske var den roligaste överraskningen på plan idag - Ramsey. Walesaren skulle bevisa att han är redo att hjälpa laget till en ligaseger. Istället blir det så här. Almunia ser efter målet ut att ta på sig skulden för den uteblivna reflexräddningen. Hänghuvud redan där månne?

Spanjoren måste veta att hans dagar som Arsenalmålvakt är räknade. Han vet säkerligen innerst inne om att han inte är bra nog att stå för Arsenal och kan inte förstå hur det har blivit så här. Det var ju bara meningen att han skulle sitta andremålvakt hela karriären och inte hamna i rampljuset. Det var mysigt att sitta på bänken och kolla Lehmann och sedan bråka med tysken på träning. Det var ju aldrig någon som skulle syna hans bluff.

Wenger hade som vanligt andra tankar. Han tyckte att andremålvakten var den naturliga efterträdaren till oövervinnerlige Lehmann och puttade handgripligen in honom på plan. "no, no" sade Almunia, "Oui, oui" sade Wenger och helt plötsligt skulle alla få se att Wenger hade gömt en världsklassmålvakt på bänken hela tiden.

Vi vet hur det har gått och efter sju sorger och bedrövelser har Almunia varit hånad, utskrattad, men allra mest har man tyckt synd om honom som en man satt på en högre position än han klarar av. Man kan numera se på honom att han inte vill vara där, han vill allra helst sitta under sin korkek och lukta på blommorna, men nejdå, han ska fullfölja sitt uppdrag ända tills till och med Wenger inser sitt misstag.

När Szczesny och Fabianski båda var skadade efter transferfönstret i januari var det några som drog en lättnadens suck över att Almunia inte blivit såld. Den sucken har fastnat i halsen och övergår i ett öronbedövande vansinnesskrik.

Det blev mycket Almunia här, men den tavlan han gör sig skyldig till på det andra målet finns det ingen, INGEN och då menar jag verkligen ingen annan målvakt till ett topp-fyra lag någonstans i Europa som gör.

Ska man vinna ligan måste man ha en av ligans allra bästa målvakter. Jag tror att Lehmann stannade kvar och körde målvaktsövningar för att vara redo om två veckor. Almunia måste nämligen vara slut i klubben.

Allt är naturligtvis inte Almunias fel. Vi skapar ingenting i första halvlek förutom ribbskottet och Ramseys klumpfot. West Brom leder på deras enda målförsök och är faktiskt totalt ofarliga.

Det är ändå Arsenals oförmåga, vilja och inställning som gör att man tar sig för pannan. Det är ju heller inte första gången utan vi har sett det här flera gånger denna säsongen. Vi ska gå in och styra en match men blir bortkollrade av ett tyngre lag, med en tydlig plan om var de ska slå till. Vi försöker spela finlir utan någon som dirigerar och då blir vilsenheten stor när inte bollarna går dit de ska.

Det är egentligen självklart att vårt väldigt unga mittfält inte kan rå på rutinerade WBA-spelare i det långa loppet. Särskilt inte utan vår mentor, kapten och härförare Fabregas. Då måste vi ha en annan spelplan, en grisigare, enklare och tuffare möjligtvis.

Wenger förvånade ändå till slut. Han tog ut den fullständigt värdelöse Denilson för Chamakh redan i halvtid. Det är en markering som på Wengerspråk betyder att Denilson är satt på transferlistan och att han blir utan kvällsmat. Redan efter ytterligare en kvart kommer så Bendtner in och det blir väldigt tydligt att Wenger åtminstone har planer på att vinna matchen.

Det lyckas också nästan. Vi fick upp ett tryck på West Brom, naturligtvis omständigt och utan alldeles för många riktigt klara målchanser, men vi kunde se att vi vädrade ett resultat i alla fall. Vi blev hungriga efterhand. Det räckte till ett oavgjort resultat vilket i det långa loppet kan visa sig oerhört betydelsefullt. Fortfarande allt i egna händer, men nu börjar vi snart snacka halmstrån för om vi fortsätter att spela så här så blir det ingen ligatitel.

Det finns massor av faktorer att tala om i matchen, massor av spelare att klaga på, men ändå tar vi oss ur ett tvåmålsunderläge, vi får nu vila i två veckor och har förhoppningsvis några av våra skadade spelare tillbaka. Hoppet är det sista som lämnar oss sägs det. Låt oss bara hoppas att hon inte tog sextåget till Manchester.