Holiday in Åtvid

Att resa till Åtvidaberg för att se damfotboll gör att man i en del kretsar ses som oerhört skruvad. Jag skulle egentligen skriva alla kretsar, men så kom jag på att en del supporters reser mer än dubbla sträckan för att se Gefle borta i Allsvenskan, andra åker till båtmässor, tar sig hundratals mil för att se Westlife eller kanske värst av allt är de som flyger världen runt för att kolla efter just den där fågelsorten.

Alla som har en sådan passion för något vet vad vi talar om, den där gemenskapen, den där viljan att samsas kring en sak för att skapa samhörighet och tillhörighet. Låt det då vara att man gillar båtar, är aktiv inom politiken eller samlar modelljärnväg. I denna förening gillar vi Arsenal och ett av Arsenals lag skulle spela Champions Leaguefotboll i Åtvidaberg och genast ringer festklockan i mig.

Avfärd halv tolv ifrån totalt osexiga Statoilmacken i hamnen. 45 mil framför sig och vi laddar i bilen med att försöka få surftäckning i våra mobiltelefoner. Martin har ingen täckning när jag har tre pinnar och ingen av oss får upp arsenal.se. Vi gör ett interntips i bilen vilket Martin tvunget måste klydda till genom att be oss namnge målskyttarna.

Byrne tänker jag snabbt eftersom det är den enda som dyker upp, blond legendar som hon är i denna klubb. Men ju mer vi nemadroppar, ju fler kommer vi på och jag har bestämt mig för 1-1 och Yankey. Inte alltför dålig gissning nu med facit i hand.

E4 är en smidig om än sanslöst osexig väg och efter SibyllaMcDonald i Ljungby så är det bara laddning som gäller. Taggade till tusen kommer vi fram till Åtvidaberg och slås av bygdens tristhet. Bo här? Skulle aldrig komma på fråga. Snabbt in på hotellet och det enda man får i huvudet är: Bo här? Skulle aldrig komma på fråga.

Stockholmsgänget sitter samlade och har nätt och jämnt hunnit damma av sig med en öl när vi, de vackra skåningarna, tågar in. Lander krämar grejer för fullt även om det går trögt i början. Han sålde tydligen massor av den där (fula) mössan som sen halva klacken på Kopparvallen hade på huvudet. Nåja, det var kallt och folk var väl desperata. Intäkterna ska snarast gå till en proffessionell designer som kan ta fram en snygg keps till sommaren.

Det blev ett par öl i kroppen trots att serviceviljan verkade vara satt på paus hos personalen och lite gott snack med diverse norrlänningar innan de tre musketörerna lättade för att pynta Kopparvallen röd och vit.

Blåsten som ven i Åtvidaberg var onådig under hela matchen och våra flaggor hängde som segel på en fregatt. Vinden gjorde att det blev svårt för tjejerna på plan att bedöma bollbanan och det var en hel del uppspel som såg ut att nästan komma tillbaka som en boomerang.

Vi skrålade bakom Emma Byrne i första halvlek och njöt i fulla drag av matchen. Arsenal kom i matchen efter att Linköping gjort första målet och tog sedan över hela showen. Vi hade fart och kvalitet i passningarna. Tekniken var det inget fel på och till slut hade Linköping otroligt svårt att hänga med. Trots all logik lyckas Aslani skjuta ett magert skott som Byrne (better than Almunia) fumlar in.

Arsenals tryck var sedan kompakt och vi väntade oss att något av insticken skulle lyckas och att White skulle kunna trycka in den. Vi hade nu Linköpings mål i vår ände och vilket mål vi fick se. Helt otagbart uppe i krysset och Arsenal Sweden fick ut sitt budskap till hela Linköping och Sverige. Jublet var enormt från oss 75 i klacken.

Precis som Fektarn skrev så var det aningen makabert att vråla "Who are ya" till 12-åriga tjejer, men å andra sidan så kan man bara göra sin egen "thing" och försöka strunta i att man väcker munterhet hos motståndarna.

Vinst med 2-2 och jag tror inte att någon som tog chansen att stå i vår klack ångrar sig. Vi stödjer Arsenal och vi gör det så jävla bra att tjejerna själva tycker det är fantastiskt roligt. Jag är innerst inne också helt säker på att det var tack vare oss som de orkade kämpa vidare trots underläge två gånger i matchen. Vid båda målen som Linköping gjorde blev det tyst i fem sekunder och sen började vi direkt med "come on Arsenal". Gåshud.

Hemma vid två och i säng fem över. Någon timmes kompledigt och helt plötsligt hade veckan blivit så mycket lättare att jobba sig igenom. Man skulle ha en sådan här minisemester varje vecka. Halsen är lite sliten bara.