Chokers

Inledning

Om någon igår kväll hade sagt att The North London-derby slutar 3-3 och att Real Madrid vinner den spanska cupen efter ett förlängningsmål hade jag inte trott på honom eller henne. Jag hade nog inte skrattat, för så osannolikt var inte det scenariot, men om det finns någon ensam själ i Sverige som tippade resultatet 3-3 i NLD och Real Madrid-vinst efter förlängning vill jag personligen ringa och gratta den personen. Det mesta tyder dock på att det inte fanns någon som var så vildsint då man inte hade förväntat sig om att vara med om en så här surrealistisk fotbollskväll. Men låt oss först prata om vad som hände igår.

Det finns tre separata stycken jag kommer ha med i dagens inlägg. Nothing fancy, men tre stycken om de tre saker jag anser är viktigast att ta upp dagen efter ännu ett miserabelt misslyckande. Nåja, det blev inte förlust, men ännu ett poängtapp - när Manchester United gett oss ännu en chans att knapra igen försprånget - kan ingen se som något positivt.

Om matchen

Arsenal börjar starkt och spelar kanske sin bästa fotboll sedan vinsten mot Barcelona vilket även resulterar i ett tidigt mål av Theo Walcott som står för en fantastisk djupledslöpning och avslutar lika iskallt som han gjort under hela säsongen. 1-0! Redan åtta minuter in känner man att Arsenal is on fire, då mittfältet dominerar, försvaret agerar stabilt och anfallet ser sylvasst ut.

Den helt oväntade repliken från Tottenham kommer dock bara någon minut senare då Rafael van der Vaart sätter ett fantatiskt välplacerat avslut i mål. 1-1! Tystnaden i Arsenal-lägret säger exakt allt, då man verkligen inte hade förväntat sig en så snabb replik från hemmalaget. Men där kom det, ett skott som gick in bakom en chanslös Szczesny, och plötsligt var det lika.

Arsenal backade dock inte hem, utan fortsatte att spela bra, vackert och effektivt. Det tar inte lång tid innan Samir Nasri stod för ett fint och välplacerat skott som en Arsenal-spelare för en gångs skull vågade ta utanför straffområdet. Skottet var perfekt och smög sig in i Gomes högra hörn. 2-1!

Bara en kvart senare ökar Arsenal på ledningen till 3-1 då RvP håller sig framme två gånger om där Gomes först står för en jätteräddnig på nicken, men som sedan är helt chanslös på returen som går rakt upp i nättaket! 3-1 gör att hjärnan ännu en gång lurar resten av kroppen som tror att Arsenal inte skall kunna tappa detta. Problemet är bara att Arsenal leder med två mål, vilket mer eller mindre betyder att motståndarlaget kommer göra minst två mål, och det är exakt det som händer även den här gången.

Precis innan halvtid gör Tom Huddlestone "en Danny Rose" och får till ett fantastiskt avslut på en extremt svårhanterad boll. Självklart går den rakt i mål, vilket betyder 3-2. Ett illa passande mål på alla möjliga sätt och vis, men ack så väntat med tanke på den hawaiifotboll det hade bjudits på under första halvleken.

Andra halvlek börjar tyvärr inte lika fascinerande som första och Tottenham kopplar direkt ett mindre grepp om matchen. Några vassa chanser skapas, men aldrig någonting som ser ut att gå in i mål. Istället får Arsenal flera kontringar och bl.a. springer Robin van Persie sig någorlunda fri och avslutar på en halvvolley som Gomes får svårigheter att kontrollera och som letar sig in i mål. Vilt jubel då resultatet nu skulle skrivas till 4-2. Problemet var bara att linjedomaren blåste offside, precis som han gjort flera gånger tidigare den här säsongen, och Arsenal blev blåsta på ännu ett regelrätt mål.

Tyvärr fanns det ingenting annat att göra än att kämpa vidare och trots att Tottenham hade ett litet grepp om matchen var de aldrig riktigt nära att sätta en kvittering. Det tills Szczesny valde att göra en idiotisk utrusning där han fäller Lennon klart och tydligt, vilket självfallet resulterar i en Tottenham-straff.

Straffen är solklar och så är även straffskytten van der Vaart. Polacken kör sin "går-åt-ett-håll-men-slänger-mig-åt-ett-annat-taktik" för 173de gången i rad, men lik förbannat fungerar den inte heller idag. Holländaren är beslutsam och sätter enkelt 3-3.

Arsenal återtar sedan greppet om matchen och försöker verkligen att klämma in 4-3, men det går inte, precis som så många andra gånger. Egentligen skall man inte behöva leta efter ett fjärde mål, då matchen skall vara avgjord, men som vi alla vet är det Arsenal vi håller på, inte Barcelona.

Matchen slutar 3-3 och efter ännu en besvikelse får man känslan av att det är individuella misstag som fäller oss när det inte är laget som underpresterar. Tragiskt, deprimerande, men ack så väntat. Ridå, och ingenting annat.

Varför Wojciech Szczesny inte är Arsenals  förstemålvakt

Mannen jag kommer att börja skriva om är Wojciech Szczesny som igår kostade oss en straff, ett mål och tre poäng. Jag gillar polacken d.y. och har minst tusen gånger tidigare understrukit att han är en kommande stormålvakt. Problemet är dock att han nu stått för säsongens tredje stora blunder, men folk vägrar fortfarande att kritisera honom.

Jag har egentligen inga större problem med spelaren Szczesny, utan mer den fangroup som skapats kring honom. Folk pratar om att "det är okej" att han gör en och en annan tabbe - vilket det verkligen inte är - och att man inte bör skylla på honom eftersom han faktiskt gjorde ett par räddningar. Saken är dock att även Almunia gjort en och en annan fin räddning i matcherna där han senare stått för stora grodor. Det är dags för vissa att öppna upp ögonen och våga kritisera honom. Han är ingen ängel och bör inte undgå kritik.

Vad som hör till saken är att vi just nu inte har en ordinarie förstemålvakt. Alla våra målvakter har aldrig varit friska på en och samma gång och om alla varit det är jag säker på att ordningen sett ut på följande vis: 1) L. Fabianski 2) W. Szczesny 3) M. Almunia/V. Mannone. Det är även så den såg ut i vintras och jag ser ingen anledning varför den hade sett annorlunda ut om vi haft dessa målvakter tillgängliga fortfarande.

Jag är varken kär eller galen i polacken d.ä. - Fabianski - men det råder ingen tvekan om att han var och fortf. är en bättre målvakt. Som många redan nämnt är Szczesny ett större pussel med fler pusselbitar i, medan Fabianski är ett mer klart pussel, trots att han har färre bitar. Medan Szczesny nu stått för tre stora grodor - och flera mindre - har Fabianski inte gjort ett enda. Den enda, och absolut enda, situationen där man kan ifrågasätta Fabianski är i matchen mot Newcastle på Emirates Stadium, där han möjligtvis var lite tidigt ute. Men även i den matchen är jag av den åsikten att det inte var en så kallad tabbe.

Jag är trött på att höra att vi behöver en ny målvakt då vi har ett mer eller mindre fantastiskt målvaktspar i polackerna. Fabianski som etta (om han är frisk) och Szczesny som en fullgod ersättare. Om ett par år är det med största sannolikhet ombytta roller då Wojciech utvecklats klart och faktiskt är både erfaren och bra nog att stå en hel säsong. Och det är exakt den väg Fabianski tog, som senare blev hyllad av journalister, kritiker och egna supportrar efter en fantastisk höst och vinter.

Lukasz var andremålvakt bakom Almunia i flera år och gjorde under den tiden mer eller mindre katastrofalt dåligt ifrån sig. Men han lärde sig av sina misstag, fick den erfarenhet han behövde och tog chansen när han fick den i år. Det är exakt samma väg Szczesny måste ta, men det kommer att ta tid, precis som det gjort för massvis med andramålvakter som senare tagit över förstaposten. Det finns helt enkelt ingen genväg.

Jag är trött på att höra de ignoranta rösterna om att Szczesny är så mycket bättre än Fabianski då han uppenbarligen inte är det. Han skall inte ha all kritik för gårdagens tabbe, men sanningen är att han orsakade en idiotisk straff som skulle visa sig kosta oss en vinst, tre poäng och andrum.

Lennon befann sig nästan på kanten av straffområdet och hade ingen skottvinkel alls att direktskotta ifrån. Om han stannat upp med bollen hade han haft Sagna bakom sig och Djourou - som var bara några meter till höger - framför sig. Det råder ingen tvekan om att Djourou skulle valt att pressa honom där Koscielny funnits som understöd. Men trots att polacken hade flera försvarare framför sig väljer han att ta en idiotisk utrusning som kostar oss en straff. Det är ingenting annat än ett tecken på oerfarenhet.

Jag kräver heller inte att målvakter skall ta varenda straff, men frågan är hur många straffar Szczesny nu fått emot sig? Kan det vara en sex-sju stycken? Han har inte ens varit nära på att rädda en enda av dem. Någonting både Almunia och Fabianski gjort om och om igen.

Sedan har det här egentligen ingenting med saken att göra, men personligen har jag börjat tröttna på hans arrogans. Jag finner det inte längre kul eller underhållande, och det verkar inte ha någon större effekt på plan. Jag känner till att jag är en av de få som är ensam om den åsikten, men personligen tyckte jag det var smått roande i början, inte längre.

Szczesny är en bra och lovande målvakt, men oavsett om vi har en ny målvakt eller Fabianski som val inför nästa säsong vill jag se Szczesny som tvåa, ingenting annat.

Chokers

Nej, tyvärr glömde jag inte bort den här biten. Arsenal, åh, Arsenal. Sedan 2005 har Arsenal tappat 40 ligamatcher (fyrtio!) från vinnande positioner. Det är en hel säsong plus två matcher. En hel säsong. Ni hör nästan själva hur absurt det låter, men tyvärr är det sant.

Arsenal har den här säsongen tappat massvis och åter massvis med matcher - inte bara ligamatcher - som man inte bör ha tappat. Visst att lag tappar en enmålsledning då och då, men hur många lag tappar flera tvåmålsledningar under en och samma säsong, för att inte tala om hur man lyckas tappa en fyramålsledning? Det är absurt, det är helt absurt.

Igår ledde vi med 3-1, men lyckades inte hålla undan, trots att vi hade de bästa chanserna, de bästa målen, det bästa spelet och hela tre ledningar. 1-0 tappade vi till 1-1. 2-1 ledde till 3-1, som vi senare tappade till 3-2 och 3-3. Och det är inte första gången det händer den här säsongen, eller har ni redan glömt Tottenham på Emirates, Newcastle på St James Park eller varför inte smärtsamma likaresultat som Wigan på DW Stadium och Sunderland på Stadium of Light.

Det värsta är dock att laget "chokat" när man skall vara som bäst - i ligaspurten. Arsenal har gjort sig känt som laget som faller på mållinjen och så även i år. När man haft chansen att knapra in på United har man misslyckats med att ta den chansen. När man varit tvungen att ta tre poäng för att hålla jämna takter med United har man ännu en gång misslyckats. När man behövt tre poäng som mest har man misslyckats och endast fått med sig bekymmersamma likaresultat.

Det hjälper inte att vi inte blivit slagna i sexton raka ligamatcher när det enda du får med dig är likaresultat. Ligatiteln var visserligen körd redan innan den här matchen, men om det fanns en ynka liten chans efter Uniteds likaresultat mot Newcastle försvann exakt alla chanser till att ens ha ett hopp igår kväll. Och jag är trött på folk som fortfarande tror att vi kan vinna ligan. Det kan vi inte. Det är bara att acceptera faktum och gå vidare.

Vår säsongsavslutning har varit katastrofal, usel, tafatt, deprimerande, hemsk och ångestframkallande. Vi har dödat oss själva, flera gånger om. Jag är vid det här laget förbannad på spelarna, laget, tränaren och även supportrarna. Supportrar som fortfarande tog Carling Cup som en skämtcup, som fortfarande ger Szczesny beröm och som fortfarande anser att det enbart varit domare och oflyt som varit anledningen bakom våra repetiva misslyckanden.

Arsenal är helt enkelt inte bra nog, och trots att vi bjöd på den bästa fotbollen vi spelat - sedan vinsten mot Barcelona - under första halvleken måste man se till att hålla det över två halvlekar och inte sluta spela efter en halvlek, som många såg ut att göra. Man köper inte spelare för att de skall prestera en halv säsong. Man spelar inte bra, effektivt och vackert under en halvlek för att sedan slå av och tro att det löser sig av sig självt.

Självförtroendet har nått rock bottom, Wenger har inte varit så frusterad som han är just nu på flera år, spelarna går runt med deppiga huvuden och laget underpresterar match efter match. Någonting är så fel det bara kan bli och jag hoppas innerligt att vi inte blir indragna i fjärdeplatsstriden, så dåligt som det gått.

Jag vågar erkänna att jag redan nu ser fram emot nästa säsong. Att jag inte vill ha någonting med den här säsongsavslutningen att göra. Att jag vill se förändringar sjösättas redan nu. Ge mig ett sommarlov, ett par förändringar och en ny optimism. Det vore skönt.

Sist men inte minst vill jag gratta Real Madrid som slog det äckligaste laget i världen och således såg till att vinna den spanska cupen. Tyvärr lyckas jag inte undgå tanken att se ett annat vidrigt lag - Manchester United - lyfta Premier League-bucklan alldeles snart, men jag hoppas att det är någonting som dröjer ett tag.

Med denna deprimerande text säger jag hejdå för denna gången. Vi hörs om ett par dagar. Tills dess får ni ha det så bra, om ni kan! Tack och hej.