Ett fallande korthus

God afton! Förra inlägget var nästan menat att skapa reaktioner och visst kan man säga att det gjorde det. Varje bloggare har en unik stil och jag vet inte riktigt vad som är unikt med mig, men jag skriver direkt ur hjärtat och vid stunden var jag förbannad, deprimerad och ilsken. Sanningen var att jag var förbannad i flera dagar efter poängtappet och det är först nu känslorna lugnat ner sig lite.

Jag kan direkt erkänna att jag gick in lite för hårt mot Wojciech Szczesny, och jag ursäktar om någon tog illa vid, men min åsikt håller jag kvar vid. Sedan finns det - och skall alltid finnas - folk som tycker olika. Det är just det som är roligt med bloggande, forum och andra ställen där supportrar kan samlas och diskutera de senaste veckornas händelser. Om alla fans tyckte lika om allt och alla skulle vi leva i en mycket tråkig värld.

Nu när både jag och ni andra lugnat ner oss/er lite kan vi börja tänka mer rationellt och klart. Naturligtvis var inte polacken den enda man skall skylla poängförlusten på, utan merparten handlar om den mentala styrka som diskuterats så flitigt under hela säsongen. Vid det här laget har just Tottenham-matchen delats upp i bitar, analyserats och diskuterats väldigt mycket och om jag skulle börja göra det igen skulle det nog bli lite overkill både för er och för mig.

Däremot är det kanske värt att ifrågasätta vår mentalitet sett över hela säsongen. Varje säsong har exakt alla lag sina djupa dalar och höga toppar, sina positiva och negativa kurvor och sina bra och dåliga stunder. Varje säsong är unik, men om det är någonting man vet på förhand inför varje säsong - vilket gäller varje lag - är det att laget kommer gå igenom både formtoppar och formkurvor. Det laget som slutligen vinner antingen ligan eller någon cup är oftast det lag som haft minst dalar och högst toppar. Någonting man i dagsläget inte kan säga om Arsenal.

Arsenal har vid det här laget blivit ett lag som har tre olika "levels" beroende på årstid. Under hösten går det oftast väldigt mycket upp och ner där bra resultat mot bra lag blandas med dåliga resultat mot dåliga lag. Sedan har vi även Nightmare November som är den månad Arsenal tappat mest poäng i under de senaste fem-sex(?) säsongerna.

Under vinterperioden gör laget ofta väldigt bra ifrån sig, vilket ni själva märker om ni ger den perioden en överblick, medan allt rasar ihop som ett korthus fram mot vårkanten. En vår som ofta präglas av ett Arsenal som saknar den där sista biten för att bli champions, för att bli bäst. En bit som oftast inte alls är så stor, men som inte funnits där de fem senaste åren.

I år har vi ännu en gång gått igenom en säsong som präglats av en berg- och dalbanehöst, en bra vinterperiod och ett raseri under våren. Vi har ännu en gång fått bevittna ett Arsenal som faller på mållinjen. Bara tanken av att några enstaka poäng kunde ha förändrat läget totalt är någonting som inte gör det enklare. Om vi bara fått med oss det där regelrätta målet mot Sunderland, om vi bara haft mer precision mot Blackburn, om vi bara inte klantat till det mot Liverpool, om Szczesny inte rusat ut mot Totteham. Men precis som Don Meredith sa en gång i tiden: “If ifs and buts were candy and nuts, we’d all have a merry Christmas”.

Det är hur enkelt som helst att använda argumentet "om", men så kan man säga om alla lag, om alla situationer, om varje dag. Om "om" inte fanns hade vi haft 114 poäng när säsongen tagit slut, men det är fotboll det handlar om, och i fotboll kan allt hända. Den bistra sanningen är att vi helt enkelt inte vart för bra. Så enkelt är det. Det krävs inga överanalyser eller rocket science för att förstå att Arsenal inte vart bra nog. Och precis samma visa var det förra året, och året innan det, och året innan det, och året....

Samtidigt som jag hellre har en tränare som håller fast vid sina idéer, drivs av sina egna principer och sin tro än en tränare som byter åsikter så fort andra börjar klaga måste även Wenger förstå att det inte kan fortsätta så här. Vad som gör det hela mer skrämmande är detta: Wenger rules out busy summer. "Team is 23 years old, why should I?"

Wenger har vart ett hett villebråd de senaste månaderna och jag har nog haft med hans namn minst ett tiotal gånger i varenda inlägg sedan mars månad, men tyvärr är det ofta tränaren som får lägga en stor skuld på sina axlar, och så är det även nu. Jag tänker inte sitta här och fortsätta prata om vad jag vill se från honom i sommar, men ni som följt den här bloggen de senaste veckorna har tydligt märkt av att jag vill se flera förändringar på flera olika plan. Om det blir så återstår att se, men de senaste uttalanden från Wenger har fått mig att tveka. Naturligtvis kan han inte gå ut och diskutera vad som händer under sommaren mitt under en pågående säsong, men visst måste jag erkänna att jag börjar bli aningen skrämd.

De flesta experter, supportrar och fotbollskunnare tycker exakt samma sak. Det är inte så fantastiskt mycket som krävs för att vi skall ta det där sista klivet, men det blir bara värre och värre för oss supportrar, för varje år som går. Frustrationen blir allt större, ilskan blir allt mer hatisk och deprissionen når nya bottennoteringar.

Samtidigt som ni hört min bön om flera förändringar har jag flera gånger understrukit att det aldrig handlat om några megastora förändringar som skulle vara den avgörande faktorn. Vi behöver inte sälja halva truppen, vi behöver inte sparka tränare, vi behöver inte komma på en ny revolutionerande taktik. Allt som krävs är ett par förändringar som görs på en och samma gång. Vi behöver inte köpa in fem nya spelare, börja spela defensiv fotboll eller sparka Wenger och hans staff. I mina ögon skulle det räcka med två, max tre, etablerade spelare från etablerade klubbar tillsammans med ett nytt spelsystem och en ny taktik, bägge ihopsatta med hjälp av en ny assisterande tränare. Att förbättra tränarstaben med en mental coach samt flera psykologer skulle även det göra mer än vissa tror.

Vi behöver inte totalrenovera klubben, laget eller tränarstaben, utan allt som krävs är lite nytänk, lite förbättringar och en ny frisk vind, både på spelar-, tränar- och styrelsesidan. Men nog om det, det har ni redan hört nog om.

Vad jag tidigare ville komma fram till var att både laget och vissa spelare under stunder för både för lite och för mycket kritik. Titta t.ex. på en spelare som Andrey Arshavin. Han har levererat poäng hela säsongen och leder den interna poängligan, samtidigt som han är den spelare med näst mest assist i hela Premier League. Ändå har han totalsågats av en stor mängd supportrar, även mig. Oftast har man haft anledningar att göra det, men om man tänker klart, ser över hela säsongen och tänker efter är det faktiskt inte så illa. Och samma sak gäller många andra spelare.

Samtidigt har man inte varit kritisk nog när saker och ting gått bra. Små förändringar sker massvis med gånger under säsongens gång, men jag har fått känslan av att man väntar först tills någonting går dåligt. Fotbollen är en "rullande" sport. Förr eller senare kommer den där förlusten, det där oturliga likaresultatet eller den där svackan, men då gäller det redan att ha både en plan b och en plan c redo, och inte börja fila på en först när det är för sent.

Det är så många saker som gått både bra och dåligt i år, men när det kommer till kritan, när vi skall kämpa om titlarna, när vi skall vara som bäst, ja, det är då vi faller ihop, precis som ett korthus. Vad det är och vad man ska göra åt det kan vi spekulera i under flera timmar, dagar och veckor, men någonting är det, och det är det som vi måste göra någonting åt. Annars är risken stor för att vi nästa säsong får uppleva exakt samma resa igen, någonting jag inte kan tänka mig att någon vill göra.

Sist men inte minst tappar vi ofta greppet för hur mycket vi älskar den här klubben. Spelare och tränare kommer och går, men det är vi supportrar som är de enda lojala, de enda som stannar kvar med klubben i både med- och motvind. Men det är just den kärleken som är så smärtsam att vara med om under en dåliga period, precis som den är hur euforiskt och underbart att vara med om under en bra period.

Kärleken för klubben växer sig allt starkare i motgångar som dessa och vi Arsenal-supportrar är en mycket mer sammansvetsad familj än t.ex. den supporterskara Manchester United och Barcelona har. Vi vet var vi har varandra, vi vet vad vi vill och vi vet exakt vad det här laget kan ge en. Oavsett om vi tycker olika om vissa spelare, tränare eller lag håller vi alltid fast i klubben och älskar den för var sekund som går. Vi kan vara hur olika som helst när det kommer till personligheter, men när det kommer till Arsenal, då är vi alla av ett och samma röd-vita blod.

Feelings are much like waves, we can't stop them from coming but we can choose which one to surf. ~Jonatan Mårtensson.