Korta tankar inför Stoke

God afton! Dagarna flyger iväg och imorgon eftermiddag är det äntligen dags för det inte så efterlängtade mötet mot Stoke. Jag har fullbordat en hel inför-rapport som naturligtvis kan hittas här. Där hittar ni alla viktiga detaljer om matchen i fråga, precis som vanligt.

På grund av den redan existerande inför-rapporten kommer inte dagens inlägg bli allt för långt, utan jag kommer mest dela mina tankar om mötet som äger rum på Britannia Stadium imorgon.

Mycket har inför mötet handlat om Aaron Ramsey och med skador på bland annat Fabregas och Nasri lär walesaren fortsätta spela på det centrala mittfältet där han gjorde bra ifrån sig i hemmasegern mot Manchester United. Ramsey bröt som ni alla vet benet på samma arena för lite mer än ett år sedan, och nu är det alltså dags att återvända till samma plats.

Det bästa man kan göra är egentligen att låta honom ladda upp i fred, låta bli att prata om skadan och ge han tid och rum. Tyvärr kan vi inte ljuga för oss själva med att säga att matchen inte är så pass viktig för honom, då det här kommer bli ett av de största psykiska testen han vart med om i sin karriär. Det råder ingen tvekan om att minnesbilder kommer att dyka upp, att han inte kommer gå in i 50/50-dueller lika helhjärtat som han borde och att hans spel kan komma att lida på grund av det.

Det är någonting som vi kommer att få acceptera, eftersom resultatet - inte matchresultatet - är desto viktigare. Om han genomför hela matchen, står för en bra insats, och visar hela omvärlden att han inte berörs av det som hände honom för ett år sedan kommer han växa både som spelare och person. Trots att det här blir hans blott tredje match från start kan det här bli det största testet han får vara med om efter det brutna benet som höll honom borta från spel i nästan ett helt år.

Mycket handlar även om Ryan Shawcross som forsätter uppträda artigt i media, men som på planen är ett ärkesvin av högsta (lägsta?) klass. Visst är min bedömning enormt subjektiv, men de senaste säsongerna - vilket inkluderar årets säsong - har han kommit undan med helt osannolika saker som med några centimeter hit och dit hade kunnat kosta flera andra spelare ett eller flera ben. Det finns massvis med exempel att hämta, men det räcker med att se hans tackling mot West Hams succéman Scott Parker - som bara skedde ett par månader sedan - för att förstå att han knappast lärt sig tackla efter incidenten med Ramsey.

Det finns bara en enda spelare som jag respekterar i Stoke och det är Glenn Whelan som visade vilken gentleman han var då han nästan helt ensam såg till att ta hand om Ramsey när han låg nere och fick en panikattack. Annars är ju Stoke ett lag som är väldigt enformigt, tråkigt och fult. Och jag är en av de som inte kan förstå vad i hela friden det är som får en att börja hålla på ett lag som Stoke.

Nog om det, men det märks tydligt att ilskan och besvikelsen fortfarande sitter i oss supportrar. Att förlora mot Stoke vore således skamligt på flera plan. Däremot vågar jag säga att jag kan ta ett likaresultat imorgon, men enbart om vi visar upp bra spel från vår sida.

Det viktigaste imorgon är inte matchresultatet (så länge vi inte förlorar), utan att se om Arsenal kan fortsätta spela lika bra och moget som man gjorde mot Manchester United. Om vi spelar bra, håller tätt där bak och är någorlunda kliniska framför mål skulle jag kunna acceptera ett likaresultat, men enbart om vi visar upp att vi kan skapa en bra språngbräda inför nästa säsong. Och mycket beror även på hur vi släpper in målen, om vi nu inte håller nollan. Ett chansartat långskott kan man inte bli förbannad över, men en markeringsmiss, en misslyckad tackling eller ett annat sorts individuellt misstag skulle man bli aningen irriterad över.

Mycket av passionen har tyvärr svalnat av då vi inte har någonting kvar att kämpa för, och jag är inte ensam om att bara vilja spola fram tiden två månader, men det gäller att vänta ut tiden, spela klart matcherna och avsluta på bästa möjliga sätt. Vinsten mot Manchester United var bra och förlösande, men det räddar inte vår säsong, och det räddar inte vår formsvacka om vi fortsätter spela uselt och förlora. Då märks det tydligt att det bara var en engångsgrejj som vi inte kan upprepa.

Mest av allt vill jag som supporter bara glömma allt vad fotboll handlar om, glömma vår avslutning och glömma att vi gått sex år utan titlar, men mycket har kommit att handla om tålamod. Om vi bara väntar in säsongsavslutningen kan vi alla ta en nödvändig paus, ladda om batterierna och börja tagga inför nästa säsong. Det kommer vara smärtsamt att se många av våra rivaler lyfta upp pokaler i skyn, men som det klassiska talesättet lyder: what doesn't kill you makes you stronger.

Få matchen mot Stoke överstökad, låt oss hålla tummarna för att Ramsey genomför matchen bravurartat och att vi på söndagkvällen har åtminstone någonting att glädja oss över. Det räddar inte vår säsong, men det skapar åtminstone lite optimism inför nästa. Och kanske är det allt som krävs för att vi skall kunna hålla tålamodet vid liv.