En resa genom längtan och smärta

And worst of all, the relationship between Arsenal fan and Arsenal fan
is strained. If you don’t want Wenger out you’re a know-nothing, AKB. If
you want him gone you’re a fool for ignoring all the great work he’s
done in the past. If you step back and assess our problems, you’re
making excuses. If you call for serious change you’re a shit-stirring
reactionary. It’s very hard these days to find the middle ground. - Arseblog.

2004/2005 - Arsenals oslagbara rekord på 49 matcher utan förlust tar slut i oktober månad 2004 när Manchester United vinner med 1-0 på Old Trafford. Sedan börjar allt gå neråt och vid vårkanten ligger vi flera poäng efter ligaledarna Chelsea. Det slutar till slut med att Chelsea tar hem titeln 12 poäng före Arsenal. En fantastisk höst, en tveksam vinter och en usel vår. The Gunners vinner dock finalen i FA-cupen mot Manchester United.

2005/2006 - Arsenal gör sin sämsta säsong sedan Wenger tog över rodret i Arsenal och är bara en match ifrån att hamna femma. Som tur är äter Tottenham-spelarna lasagne före sin kritiska bortamatch mot West Ham - och resten är historia. Arsenal når dock till final i Champions League där man förlorar bedrövligt mot Barcelona.

2006/2007 - Första året på nya arenan Emirates kunde ha slutat bättre. Arsène Wenger är tvungen till en kraftig generationsväxling efter att ryggraden i "Invincibles" åldrats och inte längre presterar på samma nivå som förut. Man slutar ännu en gång fyra med bara 68 poäng.

2007/2008 - Arsenal börjar fantastiskt och håller i formtoppen under hela hösten och vintern. Vid februari månad leder man ligan med fem poäng, men en bortamatch mot Birmingham skulle komma att kosta oss ligaguldet. Eduardo bryter benet, Gael Clichy orsakar en sen straff (som egentligen inte är en straff) och Arsenal kryssar. Efter det går allting neråt och till slut slutar man trea, bara fem poäng bakom Manchester United.

En dag att glömma. Foto: Bildbyrån.

2008/2009 - The Gunners genomför ännu en usel säsong och slutar fyra efter interna stridigheter, dåliga insatser och mentala problem. Man når semifinal i både FA-cupen och Champions League, men mer än så kan man inte glädja sig.

2009/2010 - En bra start, en blandad höst, en riktigt bra vinter och ännu en usel vår. Så kan man som enklast sammanfatta säsongen 09/10. Efter den första förlusten mot Tottenham på över tio år går allting neråt och Arsenal slutar först på en tredjeplats.

2010/2011 - En bra start, en blandad höst, en bra vinter och ännu en usel vår. Det ser nästan exakt likadant ut som den föregående säsongen. Den enda skillnaden är att man nu är kapabla till att slå lag som Barcelona, Manchester United och Chelsea, men säsongen slutar katastrofalt och man slutar trea/fyra efter att ha legat tvåa i flera månader.

Sex år sammanfattat i sex stycken. Att läsa igenom allt detta tar bara några minuter. Att gå igenom denna känslomässiga berg- och dalbanna skapar men för livet. Men det är just det vi gjort, år in och år ut. Vi har satt oss i en karusell, hoppats på en kul åktur, börjat bra, gått sämre, slutat förjävligt.

När vi kommit tillbaka till samma nöjesfält året senare har vi hoppats på en bättre åktur. Men det har slutat exakt likadant. Varenda gång. Varenda år.

Sex år utan titlar har satt sina spår i laget, i spelarna, i tränaren, i mentaliteten och inte minst hos supportrarna. Vi har vart med om några fantastiska vinster, några bedrövliga finalförluster, ett par utskåpningar, men aldrig, aldrig har vi sett en Arsenal-kapten lyfta en buckla sedan Patrick Vieira gjorde det på Millenium Stadium för sex år sedan.

Den minnesbilden blir vagare för varje säsong, och om ingenting händer de kommande åren kan den ha försvunnit helt och hållet. Vi har haft chansen, flera gånger om, men alltid fallit på mållinjen - oavsett om det gällt cupfinaler eller ligaspurten.

Under Arsène Wengers tid i klubben har vi vart med om djupa dalar och höga toppar. Vad vi även vart med om är aktiva somrar. Somrar som senare har satt sina spår genom titelvinster och bra spel. Inför 97/98 förändrade - första försäsongen för Wenger - fransmannen allt från spelare till lagsystem och hjälptränare. Ett år senare kunde han titulera sig ligamästare.

Back in 1998. Foto: Bildbyrån.

Inför 01/02 hade vi inte vunnit ligan på tre år och ett fjärde år utan några som helst titlar var nära - om man fick tro fansen. Men inför sommaren värvade man hela fem spelare, ändrade träningsmetoder och genomförde ett flertal mindre förändringar som skulle innebära att man ett år senare kunde kröna sig ligamästare.

Den vågen levde man på i flera år framåt och under somrarna behövde man inte vara lika drastisk som man var tvungen att vara ett par gånger tidigare. När varje sommar närmade sig hade man känslan av att det skulle lösa sig, vilket det också skulle göra.

Men så kom arenaflytten, generationsväxlingen och abrupta farväl på en och samma gång. Problemen stakade sig över varandra, vilket även skulle märkas på plan där laget blev allt sämre, spelet allt mer problemfyllt och spelarna allt mer griniga.

Men efter de två usla säsongerna 05/06 och 06/07 skulle vi återfå hoppet. Ett hopp som vi levt på ända sedan dess. Vi har trott att talangerna utvecklats, att laget blivit allt mognare och att titlarna snart skulle nå norra London. Inför varenda säsong har vi trott på under, trott på förbättringar, trott på illusioner.

Varje säsong har dock sett likadan ut där vi fallit på mållinjen då vi haft en usel vårperiod. Vad det kan bero på har diskuterats flitigt i flera år nu, men ingen vet svaret. Annars skulle det vara löst nu. När vi således beger oss in i ännu en sommar är det inte med samma känsla som de föregående somrarna.

Tålamodet har tagit slut. Supportrar slåss med egna lagets supportrar, oavsett om det gäller knytnävar, åsikter eller tankesätt. Bloggar är fulla av kommentarer fyllda av hat. Forum är fulla med inlägg om Wenger skall bort eller ej. Communities är förstörda av den rådande mentaliteten.

Som Arseblog skriver i dagens inlägg (ni kan läsa stycket längst upp) finns det inte längre en hälsosam syn på klubben. Oavsett vad man tycker just nu kommer det alltid finnas folk som påpekar att man har fel, att man tänker idiotiskt, att man har usla åsikter och att man inte bör uttrycka sig. Om man skriver att Wenger borde stanna möts man direkt av kommentarer att han inte bör göra det. Om man skriver det motsatta blir man direkt mött av kommentarer som beskriver hur dum man är.

Medan supportrar alltid har olika åsikter - oavsett om man vinner titlar eller ej - har det i Arsenals fall gått så långt att det finns folk som inte vågar uttrycka sina sanna åsikter. Om man sitter med ett gäng som ogillar Wenger finns en stor risk att man inte vågar säga att man själv vill se honom kvar. Det är förfärligt, men det är sant.

Det har gått för långt, på alla möjliga plan. Det har rapporterats om slagsmål bland egna supportrar på Emirates. Man har tagit det dumma beslutet att höja biljettpriserna, trots att vi redan har Englands högsta biljettpriser. Wenger har agerat konstigt, naivt och underligt fler än ett par gånger. Spelarna har underpresterat och spelat katastrofuselt. Laget har inte varit i närheten av att vara ett l a g. Nästan allt som kunnat gå åt helvete har även gått åt helvete.

Hjälp! Foto: Bildbyrån.

Klubben, ledningen, tränaren och spelarna står inför den viktigaste sommaren på mer än fem år. Vi vet alla hur illa det är just nu, men jag vill inte ens tänka tanken på hur hemskt det kan bli om vi nästa säsong sitter i exakt samma båt vid exakt samma tilfälle. Då kommer det här se ut som himmelriket i jämförelse.

Den här sommaren kommer avgöra vårt öde totalt. Om vi misslyckas nästa säsong också väntar inte ännu en sommar. Då väntar farväl till stjärnspelare, ett eventuellt farväl till Wenger, ett misslyckat lagbygge och en mentalitet som nått rock bottom. En säsong som mycket väl kan leda till ännu fler år utan titlar.

Wenger står inför sin svåraste sommar på flera år. Vad han tar för beslut före, under och efter försäsongen kommer antingen leda oss till succé eller fortsatt besvikelse. När många supportrar accepterat de ekonomiska svårigheterna, den ekonomiska krisen, arenaflytten och tiden det tar att bygga ihop ett lag från grunden är det tålamodet millimeter ifrån att rinna ut, ett tålamod som för många redan har runnit ut.

Premier League blir bara bättre och bättre för varje år och inför nästa säsong kommer vi ha lag som Manchester United, Chelsea, Liverpool, Manchester City och Tottenham alla utmana om en plats uppe i toppen. För varje år kommer det bara bli svårare och svårare att vinna.

Hur mycket vi än suktar efter titlar, hur mycket vi än vill glömma våra misslyckanden, hur mycket vi än ogillar varandras åsikter vill vi alla en och samma sak - att Arsenal skall vara så bra som möjligt. Kärleken för klubben är obrutbar, oavsett om vi hamnar först eller sist. Samma kärlek är dock anledningen varför vi hamnar i bråk, varför vi har olika åsikter och varför vi kräver saker vi inte har den blekaste aning om.

Det sägs att allt är tillåtet i kärlek och krig, men du vet inte vad du har förrän du förlorat det. Arsenal är just nu det som för oss alla samman, det som får er alla att läsa dessa rader, det som får oss alla att antingen må avskyvärt eller vara hur lyckliga som helst. Vi följer ett fotbollslag i vått och torrt, i regn och sol, i hat och kärlek.

Hur hemska dessa år än varit kommer vi alltid tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka. Det sägs att hoppet är det sista som dör, men för oss, för alla er kommer det hoppet inte dö förrän ni själva sänks ner i graven. Det kan ta ett år, det kan ta fem år, det kan ta tjugo år, men en dag, en dag kommer vi äntligen få betalt för all längtan, för alla känslor, för alla men. En dag kommer vi grina oss lyckliga, bada i fontäner och jubla oss hesa. Vi vet inte när. Vi vet inte var. Men vi vet hur.