Väntan...

För flera århundraden sedan sade en klok man: den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. För vissa sker det nu, för vissa tar det ett år, för vissa ett halvt decennium - för vissa aldrig. Det handlar om ett motto som kommit att spegla mångas liv, så även våra.

Vad det goda är handlar om helt olika saker för helt olika människor. Det kan vara att klara av universitetsstudierna, att åka iväg på en jorden-runt-resa, att hitta en fru eller att bli en professionell idrottsman. Vi alla har privatliv att värna om, men bakom de vardagliga sysslorna finns det en helt annan värld i en helt annan atmosfär. Arsenal.

Det är en passion, en plåga, en kärlek, ett hat. Innerst inne vet vi att det är en löjlig hobby, hah, att bli känslomässigt påverkad av elva män som jagar en boll. Löjligare än så kan det inte bli. Men det finns någonting så förtjusande i det löjliga som förfört våra hjärtan sedan dag ett.

Lukten av gräs, synen av en fotboll, de röd-vita tröjorna, den skrikande publiken, de elva spelarna som bär upp laget. För oss är det mer än män som jagar en boll. För oss är det en livslång kärlek som inte går att beskriva i ord.

Det spelar ingen roll vart man bor, hur man tittar på matcherna, hur mycket pengar man slösar, varför man gillar laget eller hur mycket man dras med i matcherna. Vi är alla lika mycket supportrar när det väl kommer till kritan. Det spelar ingen roll om någon slösar tiotusen kronor på ett säsongskort medan den andre bara slösar några hundralappar på ett Viasat-abonnemang. Vi bryr oss lika mycket.

Oavsett tider, oavsett datum, oavsett motstånd och oavsett plats finns vi alltid där, antingen bland publiken, i pubarna, hemma i soffan eller bakom datorn. Att missa en match är det värsta som kan hända, men när det väl händer märker man hur smärtsamt det är. Hur smärtsamt det är att inte veta vad som händer, hur det går eller vad man skall ta sig till. Det känns som om man tappat bort något värdefullt som absolut inte får bli borttappat. Men till och med om man missar matchen finns man alltid med. Far away, but always present som Arsenal Swedens sten utanför Emirates Stadium säger.

När Arsenal spelar uselt påverkas vi av det, mer än vi tror, trots att vi inte vill. För vissa innebär det stor ilska medan andra blir mer besvikna och uppgivna. Men det finns inte en enda själ där ute som tar det med glädje, trots att man i svåra stunder försöker se positivt på saker och ting. Det skapas debatter, diskussioner och matas åsikter fram och tillbaks. Man analyserar in i minsta detalj, ifrågasätter allt och försöker hitta svar som inte finns.

År in och år ut är Arsenal en drog som vi inte kan slita oss ifrån. Problemet är att det inte finns behandlingshem för sådana som oss, och till och med om det fanns tror jag inte att folk skulle söka sig dit självmant. För alla oss är det en drog som antingen får oss att må dunderbra eller så in i helvete dåligt.

Det värsta är att man inte kan koppla ifrån, att man inte kan lägga det åt sidan och fokusera på privatlivet. Det finns alltid med i tankarna, oavsett om man går till ICA, tar hand om barnen eller festar loss på krogen. Man försöker glömma, men när man väl börjar tänka på det går det inte att få ur en.

Vi alla strävar efter att må så bra som möjligt, att få se vårt kära Arsenal vinna, inte bara matcher, utan titlar. Det har gått sex år sedan Patrick Vieira lyfte upp den där silvriga bucklan på Millenium Stadium. Ända sedan dess har vi fått gå igenom pina, plåga, tårar och besvikelser - säsong efter säsong, år efter år.

Väntan efter att få känna oss övermänskliga, att stå på toppen av ett berg och att bli omfamnad av drogen vi kallar Arsenal har tagit oss till ställen vi inte kunnat ana de senaste åren. Den väntan har satt spår i både kropp och själv. Den väntan har fått oss att tappa tålamodet, drömma oss iväg till andra dimensioner och glömma varför vi älskar den här klubben.

Men det har funnits värre stunder, för både oss och Arsenal. Vissa saker är viktigare än ett fotbollslag. Som vår familj, begravningar, bröllop, födsel och allt det som formar våra liv. För Arsenal har det funnits värre tider. Mellan 1938 och 1948 vann man ingenting. Samma sak hände 1953 till 1970. 1971 till 1979 blev helt titellösa. Och mellan 1979 och 1987 vann man heller ingenting. Vi kan med all rätt lägga till 2005 till 2011 i den listan, men det ger oss lite perspektiv på vad vi går igenom idag.

Vi har fått vänta länge, flera gånger, flera år, men när den väntan tar slut skapas minnen för livet. Det är då all väntan är värt mödan. Det är då vi glömmer alla år, alla hjärtskärande förluster, allt det som en gång var. Det blir som en nystart, för klubben, för laget och för oss supportrar. När den tidpunkten anländer kommer vi alla att glömma all misär vi gått igenom och tro mig, det kommer vara värt det.

Men det är viktigt att vi inte glömmer vår identitet, att vi inte glömmer det som formar klubben. I dessa bistra tider är det enkelt att man glömmer bort varför man älskar Arsenal, varför man går igenom alla känslomässiga procedurer, varför man tar sig tiden att följa ett lag som The Gunners.

Titta på Barcelona. Det tog sex titellösa år innan de skapade en ny storhetstid. Och titta på deras supportrar nu. Vi skall inte dra alla över en och samma kam, men många som en gång var trevliga har blivit rena skitstövlar.

Titta på Manchester United. Ett lag som vinner år in och år ut. Men jag hittar inte glädjen bland supportrarna. Jag hittar bara mättnad, arrogans och en övertro. De hånar alla andra med glädje och glömmer ofta bort kärleken till sitt eget lag.

Titta på Chelsea. Ett lag som vann sin första ligatitel på över femtio år för sex år sedan. Tålamodet bland deras supportrar har varit lika med noll ända sedan dess. De byter tränare och köper in nya spelare på löpande band. De klarar inte av ett enda år utan en titel, trots att de förut var tvungna att vänta hela femtio år på att se sitt älskade Chelsea lyfte ligatiteln.

Jag skall inte lyfta upp oss själva som änglar eller helt oskyldiga. Även vi har våra fel, är emellanåt arroganta och slänger ur oss glåpord. Men vi är en familj. De plågsamma åren med misslyckande efter misslyckande har fört oss samman. Har fått oss att förstå. Har fått oss att älska.

Visst ogillar vi vissa spelare, har skilda åsikter om tränaren och blir förbannade varenda gång allt skiter sig, men vi överger aldrig den klubb som en gång fick oss att förföra våra hjärtan. Vi älskar vårt lag i både vått och torrt. Och även om vi tycker olika kommer vi aldrig någonsin släppa taget om varandra.

För flera århundraden sedan fanns det en klok man som sade: det som inte dödar, härdar. Tänk på det, mina vänner.