Äntligen över

Punkt. Slut. Farväl. Det var det. Den här säsongen är över och det är minst sagt skönt att sätta pricken över i:et på den här berg- och dalbanesäsongen. Det har varit en lång resa genom himmel och helvete, men nu har vi äntligen nått slutstationen. Det är över för en gångs skull och det känns skönare än väntat.

Någon säsongskrönika blir det inte av det här inlägget, det kommer ni ändå få läsa massor av den närmsta tiden, men jag kan inte låta bli att känna lättnad över att vi äntligen fått ett stopp på all misär vi gått igenom på sistone. Ända sedan förlusten i Carling Cup-finalen (Birmingham åkte ur Premier League - HAHA!) har vi bara lyckats vinna mot fyra lag: Leyton Orient, Stoke, Blackpool och Manchester United.

Kanske är inte vi de som skall skratta åt andras misslyckanden då vi själva faktiskt misslyckats katastrofalt, men skadeglädje sägs vara den enda sanna glädjen och då kan man inte låta bli att skratta.

Skratta åt Tottenham som säljer specialgjorda Champions League-klockor när de inte lyckades upprepa fjolårets succé. Åt Birmingham som sjöng förfärliga ramsor om Eduardo, vann Carling Cup-finalen tack vare ett misstag från Arsenal och nu får nöja sig med spel i Championship. Åt Chelsea som köpte Fernando Torres för £50 miljoner, fick ett oviktigt mål, förlorade tre gånger i rad mot United (CL+PL) och förlorade sista matchen för säsongen.

Vi kan å andra sidan skratta åt oss själva som vann mot Chelsea, vann mot Barcelona, vann mot Manchester United, var kvar i alla fyra tävlingar innan februari och avslutar nu säsongen med ännu ett titellöst år och ynka 68 poäng - 12 poäng bakom Manchester United.

Som tur är kan vi dock lägga allt detta bakom oss, ladda om batterierna och fokusera på nästa säsong. Det är en enda stor lättnad att säsongen tagit slut och det enda vi har kvar att genomlida är att se antingen Barcelona eller Manchester United lyfta CL-pokalen på Wembley. Sedan är allt över.

Dagens match, ja, den kan ni läsa mer om i matchrapporten! Där hittar ni alla mål, gula kort, utvisningar och statistik från mötet på Craven Cottage. Jag har egentligen inte så mycket att säga om matchen i sig, utan det var helt enkelt ett passande slut för Arsenal (med tanke på hur man spelat på sistone) som ännu en gång kryssade till sig ett resultat.

Robin van Persie visade varför han är en världsklasspelare när han är frisk (1-1) och det är tyvärr synd att resten av laget inte håller samma klass som honom. Fulham tilläts göra mål efter tre individuella Arsenal-misstag (1-0) och efter ännu en höjdboll där det rådde kaos i försvaret (2-1).  Theo Walcott visade sedan varför jag vill se honom som centerforward från och med nästa säsong (2-2) och trots att det inte varit hans bästa säsong har hans avslutningar hållt högsta möjliga klass under säsongens gång.

Bortasupporten var lika bra som vanlig, men tålamodet tog uppenbarligen slut mot slutet av matchen och det hördes tydligt då de i samkör sjöng "spend some fucking money", någonting Arsène Wenger, hans tränarstab och spelarna lär ha hört klart och tydligt.

Nu är lidandet över för den här säsongen och en riktigt intressant sommar väntar oss alla. Kommer Wenger att spendera pengar? Vilka lämnar Arsenal? Vilka kommer vi att köpa? Hur går försäsongen? Lyckas vi i Asien? Kommer Kroenke börja ställa krav? Vilka kommer vi möta i Champions League-kvalet? Kommer optimismen komma tillbaka? Det är många frågor som i dagsläget saknar svar, men som inom tre månader kommer att vara besvarade.

Bloggen kommer naturligtvis leva vidare under sommaren, likaså Arsenal Sweden, web-redaktionen, styrelsen och allt annat. Nu drar jag en lättnadens suck, ett glas rött och en fin bok att avsluta den här kvällen med. God kväll!