Supportercupen på Emirates!

Fredagen den 27de kändes som en sen novemberafton. Det störtregnade från morgon till kväll och blåste orkanvindar så att man knappt kunde ta sig fram. Att väderleksrapporterna hade lovat att det vädret skulle hålla i sig i tre dagar till gjorde inte utsikterna optimistiska inför söndagen. Men när solen sken upp på söndag morgon hade minsann morgonstunden guld i mun!

För ett par månader sedan blev Arsenal Sweden inbjudna till årets supportercup på Emirates Stadium och det var naturligtvis bara att tacka och ta emot. Alla som ville kunde då börja anmäla sig och för bara ett par veckor sedan lottades det slutgiltiga laget ut. Det var sex glada spelare som fick beskedet att de hade blivit framlottade.

Problemet som däremot  dök upp bara några dagar efteråt var att laget saknade en manager och med tanke på att tiden var knapp fick jag en förfrågan om att leda Arsenal Swedens lag i supportercupen. För mig var det naturligtvis en stor ära och jag kunde absolut inte tacka nej till erbjudandet.

Efter en del brådska med jobbet blev det en taxitur från Liverpool Street till Emirates Stadium där jag kvart över fyra mötte upp laget. Larra berättade att målvakten som skulle stå tyvärr hade fått förhinder och inte kunde åka med. Dessutom hade en person oturligt nog insjuknat dagen före resan och nu stod vi där med bara fyra spelare och en manager.

Khoa, Viktor, Patrik & Larra. Foto: Kristonel Elwe.

Turligt nog hade man funnit en ersättare på morgonen vilket skulle bli vår räddning. Jesper Hansson hade sett sin son spela klart en juniormatch klockan 12.45, därefter kört som en galning (nåja, vi kan överdriva lite!) till Arlanda, checkat in som sista person, tagit flyget till Gatwick, tåget in till centrum och sedan tunnelbanan till Emirates. Han var bara trettio minuter försenad (insläppet var 16.30), men han var fit for fight och hur redo som helst. Helt otroligt om ni frågar mig!

Alla lag samlades i västra delen av Club Level där man bytte om, snackade taktiker och gjorde sig redo för drabbning. Tyvärr saknade vårt lag fortfarande en målvakt, men det skulle komma att lösa sig. När alla var redo fick vi promenera genom Director's Box ner till garaget och vidare mot spelartunneln. Känslan att ta exakt samma väg som både hemma- och bortalaget tar inför en riktigt match (fr.o.m. garaget) var magisk och när man väl stod i spelartunneln slog det en att man faktiskt skulle få röra sig på den heligaste av alla marker.

Att gå på en rundtur i arenan har sin charm även det, men att faktiskt veta om att man nu kommer att få stega fram på gräsmattan - som absolut ingen får göra under pågående säsong - var en känsla som inte kommer att glömmas bort i första taget. Väl inne tog klubbfotografen Stuart Macfarlane bilder på alla lag och sedan fördes vi alla upp på läktaren för instruktioner.

Arsenal Sweden hade hamnat i följande grupp:

Arsenal Swedens grupp. Foto: Kristonel Elwe.

Det fanns supporterklubbar från bl.a. Nepal, Cypern, Mumbai, Frankrike och Skottland representerade i turneringen och vi fick naturligtvis äran att bära upp de svenska färgerna. I gruppen - som ni ser här ovan - fick vi bl.a. möta Wales, Mumbai och Herts & Beds där Ashley Walcott - Theo Walcotts bror - fanns med och spelade!

Alla hade värmt upp och vid klockan sex gick turneringen igång. Vi var det första laget att spela på vår planhalva och för motståndet stod Gloucester. Fyra på plan, en målvakt och en utbytare hade man lov att ha. Tyvärr saknade vi en avbytare, men Jesper gick och frågade organisatörerna om managern fick hoppa in som målvakt och när han joggade fram till mig och gav beskedet fick jag mig en liten chock.

Jag var inte alls inställd på spel, men målvaktsgenerna från mina år i både Korpen och juniorallsvenskan satt i och det var bara att slänga av sig rocken och byxorna och sätta på ett par träningsbyxor och målvaktshandskar! Nu var vi fulltaliga och verkligen fit for fight.

Bara en halvtimme innan hade Larra halvskämtat i spelartunneln om dagens målsättningar. Det första målet vi satte upp var att vi inte skulle lämna turneringen utan att ha gjort ett mål. Det andra målet var att vi inte skulle lämna turneringen utan en vinst. Om vi fullföljde dessa mål hade vi all anledning att vara nöjda med vår insats. Men det skulle visa sig gå mycket, mycket, mycket bättre än väntat.

Redan efter första minuten i första matchen klickade laget direkt och vi spelade ut motståndarna totalt. Det var kortpassningsspel, kontringar och avslut av världsklass! Första målet gjordes av Khoa Mai efter ett mycket stilfullt anfall. Gloucester kontrade dock med en långboll och jag stod för en fantastiskt vacker tabbe när jag på Almunia-maner hoppade upp i luften och missade utboxningen. 1-1!

Men vi gav inte upp och 2-1 sattes nästan direkt efter tack vare ett fint skott av Patrik Karlsson. Jag fick även chansen att reparera min tabbe från tidigare och stod för en monsterräddning bara några sekunder från slutet. Sedan blåste domaren i pipan och vi hade efter första matchen fullföljt bägge målen vi satt inför turneringen!

Snack efter öppningsmatchen. Foto: Kristonel Elwe.

Hela laget var positivt överraskat efter öppningsmatchen och man skämtade gott om att utöka det här till "en streak". Under tiden de andra lagen spelade sina matcher gick vi runt på gräset, tog massvis av bilder och andades in atmosfären. Vädret var fantastiskt och solen glänste in på arenan.

I andra matchen mötte vi North Wales som var klädda i blått och såg lika starka ut som oxar. Men vi visade ingen rädsla och vårt fina spel från första matchen höll i sig. Försvaret jobbade på bra och hemåtjobbet var galant. Wales fick knappt några målchanser alls medan vår egen Patrik Karlsson fick - och tog - chansen att sätta 1-0! Några minuter senare blåste domaren i pipan och vi hade tagit vår andra raka seger!

Efter andra raka segern fortsatte vi att skämta och hade hur kul som helst. Samtidigt fortsatte vi att njuta av gräset, arenan, vyn, matcherna och känslorna. Ojoj, vad fint det var!

Tredje matchen spelades mot Norfolk som var klädda i gult och såg överkomliga ut. Mycket väl blev det så, men det krävdes svett, blod och tårar för att klara av det. Vi hade ett fortsatt fint spel, men bollen vägrade leta in sig i mål. Skotten sköts antingen långt upp på North Bank eller precis utanför stolpen. Mot slutet av matchen fick vi dock vårt välförtjänta mål då Jesper Nilsson fick en fin passning av Viktor Hansen och kunde sätta 1-0 i det vänstra krysset! Tredje raka segern!

Nästa match skulle spelas mot Herts & Beds. Anledningen varför den här matchen skulle bli lite speciell var för att Ashley Walcott fanns med i laget vi just skulle möta. För er som har sett honom på bild vet hur extremt lik han är sin bror och det gjorde inte saken bättre att han bar nummer fjorton på ryggen. Det var som att se en exakt kopia av Theo.

Innan matchen skakade han hand med oss alla i laget och det här skulle bli en intressant fight då vi var de enda lagen som hade vunnit tre raka inför mötet. Mycket riktigt var de svåra att möta, men vi spelade kanske vår bästa match under turneringen mot just Herts & Beds och tack vare ett fint mål av Viktor Hansen lyckades vi vinna med 1-0 för tredje gången i rad. Glädjen var enorm!

Först efter fyra raka segrar hade skämten bytts ut mot hopp om semifinal. Nu var vi helt plötsligt två vinster från en semifinal och vi slog aldrig av på tempot. Mumbai blev en munsbit för Arsenal Sweden då Viktor Hansen gjorde två mål (1-0 & 2-0) och bl.a. bjöd på en fantastisk målgest genom att göra en misslyckad kullerbytta. 3-0 gick in tack vare ett välplacerat skott av Patrik Karlsson.

Den sista matchen blev en gruppfinal mot gulklädda Dublin. Vinst eller kryss innebar att vi skulle gå vidare till semifinal medan en förlust skulle inneburit att vi slutat tvåa och inte gått vidare då bara gruppettan gick vidare. Det blev en nervös väntan, men vi gav allt och tack vare Khoa Mai som satte 1-0 lyckades vi vinna och jublet visste inga gränser när domaren blåste av matchen!

Före sista matchen. Foto: Kristonel Elwe.

Arsenal Sweden som hade äntrat turneringen med hopp om att göra mål och åtminstone vinna en match hade helt plötsligt gått och vunnit sin grupp. En fantastisk prestation! Inför semifinalen tog vi ännu fler bilder, pratade lite med Ashley och hade allmänt kul. Väl i semifinalen mötte vi Skottland, ett lag som skulle visa sig vara lite bättre än vad vi hade förväntat oss.

Skottarna tog grepp om matchen direkt och ägde i stort sett hela planen. De flög fram på alla håll och kanter och satte 1-0 på frispark, 2-0 på 2on1-friläge, 3-0 på grund av att målburen hade råkat hamna ett par decimeter bak (RvP-mål) och 4-0 via ett hårt skott. Total utklassning, men vi hade ingenting att skämmas för.

I den andra semifinalen besegrade en irländsk supporterklubb Arsenal Cypern och skottarna som hade spelat ut oss kom att vinna finalen med 1-0. Guld till Skottland, silver till Irland och brons till Sverige! Det är trots allt inte fy skam med tanke på att hela 28 lag medverkade i turneringen.

Innan vi lämnade planen slet vi med oss massvis av gräs! Domaren tittade på oss som idioter, men hur ofta har man egentligen chansen att ta med sig ett stycke gräs från Emirates? Planen skall ändå läggas om i sommar och vi kunde inte låta bli att haffa med oss lite av det gröna!

Sedan fick vi alla byta om och duscha i motståndarnas omklädningsrum - dit man aldrig får gå in på arenarundturer - och det kändes konstigt att tänka sig vilka spelare som suttit där inne. Allt från Terry och Rooney till Messi och Ronaldo. Efteråt blev det klassisk tröjsignering och sedan tog vi hissen upp till Club Level för att äta på buffé och dricka ett par pints. En fantastisk avslutning på en fantastisk kväll.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla som medverkade, tacka organisatörerna för en lyckad afton och hoppas att ni läsare fann dagens inlägg intressant och underhållande. Vi hörs självklart redan imorgon eftermiddag, då med helt vanliga nyheter och massvis av rykten! Cheers!

P.S. Det kommer att komma upp ett bildalbum fyllda med massvis av bilder om ett par dagar! D.S.

Emirates Stadium. Foto: Kristonel Elwe.