Om svaga band och potentiella nyförvärv
lör 11 jun 2011 kl 17:30
Evening! Tystnad är ett ord som sammanfattar den här dagen väl, ja, faktiskt mer än väl. Dagens rykten är kopior på gårdagens rykten, det är tyst kring både Fabregas och Nasris framtid och det enda riktiga uttalandet vi har att läsa idag är det Robin van Persie sagt om sina engelska kollegor:
The really top players aren't fooled by riches or fame because they are fully focused with their football. For me, it's very important to be having breakfast every morning with my two children and that wouldn't be possible if you were hanging about in a disco all night. When I see some of my English colleagues who are out till three in the morning, then I can only conclude that they are invariably finished at 33.
Det här har egentligen ingenting med festande att göra, men häromdagen berättade jag Christophe Lallet, skyttekung i Degerfors IF, som efter matchen alltid besökte en lokalpub för att prata med supportrarna:
Vi har en lokalpub här som jag brukar besöka efter matcherna och träffa alla supportrar. I dag var det folk från Skåne, Göteborg och Norrland där. Det är glädjande att se att folk tar sig tid att åka till jävla Degerfors för att se en match.
Det känns som om Superettan är en lång väg ifrån det moderna Premier Leaguem eller kanske är det tvärtom? Det var ju ett tag sedan, runt femton år tillbaka i tiden som sist, då nästan alla britter tog ett par öl före träning, ett par öl under träning och ett par öl efter träningen. Nu är jag dock säker på att Lallet inte super som ett svin, men det måste betyda mycket för supportrarna att träffa en spelare på en så allmän plats, någonting som sällan händer.
Nu skulle ju knappast en Arsenal-spelare kunna ta en öl på Gunners Pub eller Tollington efter en match utan att det skulle bli kaos, men med åren skyddas spelarna allt mer och mer medan supportrarna glöms bort allt mer och mer. Jag kan själv ta upp ett exempel från en bortamatch mot Wigan i vintras.
Gunners Pub! Foto: Kristonel Elwe.
Jag hade tagit tåget upp till Wigan med Arsenal Travel för att se bortamatchen mot laget med samma namn. Det var en sen match och den slutade först mot tiotiden. Tåget gick först vid elvatiden och väntan blev lång, speciellt med tanke på resultatet (2-2). När vi sätter oss på tåget vägrar det dock att lämna och vi alla undrar varför. En tio minuter senare märker vi att hela laget inklusive staben och Arsène Wenger går förbi oss till de två första klass-vagnarna.
Vi alla blev självklart galna och började sjunga ramsor och spelarnas namn. Vissa försökte även ta sig in till första klass för att ta en bild eller få en autograf, men det var inte tillåtet för fem öre.
Det fanns en man - mycket lik The Bear - som efter en halvtimme eller så började diskutera hur fotbollsspelare med tiden utvecklats till robotar och inte medmänniskor. Varför skulle inte en enda spelare kunna ta ett par kliv in i vår vagn och säga ett par ord, vad som helst. Tacka för supporten, säga förlåt för resultatet eller ja, vad som helst. En sådan småsak skulle ta mindre än en minut, men ännu viktigare så skulle många av barnen och ungdomarna (som var med på resan) bli glada i flera veckor över någonting sådant.
När vi tittade ut genom fönstret när de kom och lämnade stannade de inte ens till. Sanningen är att majoriteten av spelarna ignorerade oss totalt. Det var bara ett fåtal, bl.a. Wilshere, Wenger och Eboue som gav oss ett leende och en vinkning/applåd.
Nu kan man inte göra samma saker som man kunde förr i tiden, då spelarna brukade ta en öl med supportrarna efter matcherna, men nog finns det tusentals saker man skulle kunna anordna för att kunna skapa ett starkare band mellan supportrar och spelare. Nu vet jag att man verkligen försöker göra detta på olika sätt och vis, men det känns bara som om det blir värre och värre för varje år som går.
Hur kom vi in på det här spåret i första taget? Ja just det, festande. Självklart är det ingenting som förbättrar dig som spelare, men om man är singel och bara vill träffa ett par vänner på en utekväll är det nog inte så illa så länge man själv inte dricker. Om man däremot har familj, barn, hus och annat att ta hand om är det absolut förståeligt att man inte borde gå ut en fredagkväll.
Robin van Persie pratar dock även om Arsenal:
Every year it always goes wrong in an identical way and that is frustrating. When you look at results in the last years, then Arsenal shouldn’t be talking about winning the league because too many times things have gone wrong. Sometimes you have to eat the truth and be realistic. But I do believe with the signing of a number of players, then next season we should be in there competing for prizes.
Even now it’s still unbelievable that we didn’t win the Carling Cup as that was the breakthrough moment, showing everyone that we could win a cup and create a belief within the team. It still hurts. It was so stupid and I ask myself how that came about.
But it’s important that one must n ot stay too long dwelling over disappointments. Desire and motivation is 60, 70 per cent decisive in what level a player reaches in his career.
Att många av supportrarna är hoppfulla inför varenda säsong är knappast någonting dåligt, men det flesta borde nog göra en reality check och fråga sig hur realistiskt det är att man slutar först. Sedan 2005/2006 har vi slutat fyra, fyra, trea, fyra, trea. Det finns ingenting dåligt med att vara optimist, men att i augusti säga att "det här är vårt år" har blivit lite av en tradition för många. Det har vi sagt i tre-fyra år nu och det skulle inte förvåna mig om vi säger det även nästa sommar.
Nu hoppas jag - likt många andra - att Wenger ser till att behålla de bästa spelarna, säga farväl till de sämsta spelarna och köpa in spelare som inte bara förbättrar det här laget, utan ger det en ny dimension. Gervinho är knappast ensam skillnaden mellan en fjärde- och förstaplats, men om vi däremot skulle få in Samba/Cahill, Gervinho, Benzema/Falcao och en erfaren mittfältare (ta det lugnt - det är bara exempel på spelare vi kopplats ihop med!) kan det mycket väl bli skillnaden på en fjärde- och förstaplats. Ett sådant scenario är dock väldigt orealistiskt.
Falcao - en drömvärvning? Foto: Bildbyrån.
Jag skall absolut inte klanka ner på Wenger, men i detta nuet är jag lite avundsjuk på Manchester United. Ingenting är ännu påskrivet, men det saknas bara få detaljer från att de redan gjort klart med Phil Jones, David de Gea och Ashley Young. Det är minst sagt imponerande. Nu är det dock mer än två månader kvar tills första september, så vi alla borde ta och lugna ner oss en aning, men det är alltid bättre att värva spelare för tidigt än för sent.
Tidigare har det ryktats om att Gervinho skulle kosta £10 miljoner, men nu kommer det fram att Tottenham tidigare lade ett bud på £10,6 miljoner, men fick det nekat. Lilles GM Frederic Paquet sade detta:
We received an offer of €12m (£10.6m) from Tottenham which was refused.
Känns lite njaee att vi är ute efter samma spelare som Sp*rs är ute efter, men det sägs att Lille vill ha £15 miljoner för Gervinho vilket i sådana fall skulle vara nära att tangera klubbrekordet. Andrey Arshavin är vår dyraste värvning genom tiderna då han kom för £15,9 miljoner. José Antonio Reyes kostade £12 miljoner men kunde ha kostat oss hela £17 miljoner om vi nått större framgångar än vi gjorde.
Real Madrid, Barcelona, Inter, Milan, Manchester City, Manchester United och Chelsea är alla bidragande faktorer till varför priserna trissats upp på transfermarkanden de senaste åren då det inte finns en chans att Gervinho haft en prislapp på £15 miljoner om det här skulle äga rum 2005 och inte 2011.
Nu gäller det dock att acceptera läget, bita sig i tungan och helt enkelt betala det klubbarna vill ha om man vill vara säkra på att värva den spelaren man är ute efter. Ryktena om Eden Hazard är fortfarande inom centrum, men om Gervinho kostar £15 miljoner finns det ingen chans att Hazard går för mindre än £30 miljoner, vilket Wenger aldrig skulle punga upp med.
Hazard - ett dött lopp. Foto: Bildbyrån.
The Guardian - en av de mer trovärdiga tidningarna här i England - skriver lite om vår situation med både Samir Nasri och Gaël Clichy. I mina ögon verkar det som om Clichy är så gott som gone medan det i Nasri-fallet helt beror på vilka klubbar som är intresserade och hur mycket de är villiga att betala för fransmannen. Det beror även på om han är villig att förlänga kontraktet eller ej, men hittills har det inte sett lovande ut.
Idag pratas det även om namn som Karim Benzema, uzbeken(!) Odil Ahmedov (Usmanov kan säkert hjälpa oss då...) och "den nya Thierry Henry" Emmanuel Riviere. Sedan kan man inte annat göra än att älska att vi håller på att råna hela La Masia på ungdomar. Rätt åt katalanerna.
Jermain Defoe(!) och Ashley Cole(!) kommer att spela i en Arsenal XI imorgon eftermiddag och jag har ingen aning om vad man tänkt till med när man lanserat dessa två namn. Herregud.
Sist men inte minst avslutar vi med en nio minuter lång intervju med Lee Dixon som pratar friskt om Arsenal, Arsène Wenger och potentiella nyförvärv. Ha det!