Vår status som toppklubb är hotad

Vår status som en toppklubb är för första gången på över tio år hotad. Det är skrämmande ord att läsa, och någonting som många fortfarande vägrar att acceptera, men det är dags att inse allvaret och sluta sväva bland molnen.

Det har gått sju år, en månad och fjorton dagar sedan Patrick Vieira lyfte den specialgjorda Premier League-bucklan på Highbury. Det var ett lag som hade tagit hela Premier League och stora delar utav Europa med storm. Ett lag fullt av världsstjärnor som Henry, Bergkamp, Pires, Campbell, Cole, Silva, Ljungberg och Vieira.

Spola fram bandet sju år och vi befinner oss i ett sommaruppehåll där fansen känner stor oro över transferrykten då två av våra bästa spelare - Cesc Fabregas och Samir Nasri - ryktas vara på väg bort dagligen. Vi har sedan 2005 inte vunnit en enda titel, inte ens Carling Cup. Och det har gått sju år sedan vi såg Vieira lyfta en titel som vi bara vart nära att vinna under ett (07/08) av de sex år som följt därefter.

Sedan 2006 har vi slutat fyra, fyra, trea, fyra, trea, fyra. Vi har visserligen nått Champions League-final, men det var för hela fem år sedan. Och de största prestationerna sedan den CL-resan '06 har varit två Carling Cup-finaler, som bägge slutat med förlust.

Vi har år in och år ut fått kämpa om en tredje- eller fjärdeplats under vårperioden, då vi som alltid rasat ihop snabbare än ett korthus. Vi har ett lag som periodvis blixtrat till, men som i det långa loppet misslyckats, totalt.

Domedagen är inte kommen, men det är dags att vakna och inse vart vi står som klubb. Vi har det redan nu svårt att dra till oss de bättre talangerna/spelarna ute i Europa medan Samir Nasri för bara ett par veckor sedan småflörtade med Manchester United. Det är just United och Chelsea som varit de stora spelpjäserna under de senaste fem åren och just nu tyder allt på att det kommer fortsätta i samma riktning.

Jag skrev för bara några dagar sedan att man inte bör stilla sig blind på vad motståndarlagen gör, men att Premier League-mästarna och fjolårets Champions League-finalister redan förstärkt med tre(!) spelare är smått sensationellt. Phil Jones, Ashley Young och David de Gea har alla tagit klivet över till mästarna som ser ut att fortsätta rusta upp inför nästa säsong.

Förra säsongen var kaotisk hos Chelsea, men Villas-Boas kan bli ett succédrag om man bara ger honom den tid han behöver. Lägg där till att de har hur mycket pengar som helst att slösa på exakt vem man än vill. Minns att det var mindre än ett år sedan då Chelsea såg ut att jogga hem ligan efter flera raka storvinster under hösten.

Manchester City gick om oss i slutet av säsongen och Liverpool och Tottenham har all chans i världen att utmana om en topplacering (top 4) om de får alla pusselbitar på plats. Arsenal har hittills varit väldigt tystlåtet och den enda spelare man värvat heter Carl Jenkinson och kommer från Charlton Athletic.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att döma ut Arsène Wenger, Ivan Gazidis och resten av gänget redan nu, men känslan man fått som Arsenal-supporter beskrivs fantastiskt bra i denna comic.

Nästa säsong - 2011/2012 - är troligtvis den viktigaste säsongen vi spelat på över tio år. Den kan inte bara avgöra ödet för vissa spelare, utan hela klubben. Ännu en titellös säsong kommer sätta ännu större avtryck än vad det gjort i år. Och om man trodde slutet på årets säsong var hemsk lär det bli katastrofartat om det slutar likadant nästa år.

Vissa menar att vi redan tappat vår status som en toppklubb, vilket är en åsikt jag kan acceptera, men våra vinster över Chelsea, Barcelona och Manchester United bevisar att vi fortfarande kan slå de bästa lagen i världen. Det gäller bara att hitta kontinuiteten, som är det som saknats under flera års tid. Andra menar att allt det här är rent struntprat, men det finns alltid en gräns som inget lag har råd att korsa. Det är en gräns som vi idag ligger alldeles för nära.

Det finns bara ett x antal år som man har råd att gå titellös innan ens status ute i Europa börjar sjunka. Just nu har vi fortfarande många världsklasspelare, en respekterad tränare, en fantastisk arena och ett klubbnamn fullt av historik och tradition, men ju längre tid det tar att vinna någonting, desto mer skadas klubben.

Vissa gillar att peka på Liverpool och skratta, men de vann Champions League 2005, var i final i samma turnering 2007 och var bara ett fåtal poäng ifrån att vinna Premier League 2009. Visserligen har deras fall påverkat klubben, men de är redan nu på väg tillbaka mot finrummet efter att Kenny Dalglish tagit över och visat vad han kan prestera. Och medan de har varit titellösa i fem år (bara ett mindre än Arsenal) väger Champions League-succéerna och 08/09-säsongen tyngre än Arsenals sex miserabla år.

Vi har fortfarande all chans i världen att vinna en titel, men tiden börjar bli knapp. Supportrarna har tappat tålamodet och är ständigt frustrerade. Tränaren har blivit utsatt för extrem kritik. Spelarna har antingen inte varit bra nog eller underpresterat gravt. Laget har saknat en identitet och misslyckats med att lära sig från sina misstag. Det finns hundratals problem att ta itu med, men prio ett på alla listor bör vara att vinna en titel.

Vi har inte samma ekonomiska rustning som Chelsea och Manchester City, samma klubbstatus som Barcelona eller samma vinstfacit som Manchester United, men det behöver inte heller vara ett krav för att vinna titlar. Arsenal har gjort det förr och kommer att göra det igen, men när det blir får tiden utvisa.

Allt är inte miserabelt, men allt är heller inte guld och gröna skogar. Vi befinner oss i ingemansland just nu. Arsenal kan antingen resa sig på alla fyra och storma Premier League och resten utav Europa på samma sätt som man gjorde i början av 00-talet, eller så kan man misslyckas fullständigt och inte ens sluta på en top4-placering.

Arsène Wenger var mannen som tog Arsenal från att vara ett mittenlag till att bli ett topplag, men han kan mycket väl bli samma man som tar oss tillbaka till mittenskiktet. Mycket mer än många anar står på spel under nästa säsong. Det är inte vilken säsong som helst, utan en säsong som troligtvis kommer avgöra vår status under resten av decenniumet. Fortsätter vi att vara ständiga förlorare, eller drar vi oss upp ur skiten? To be, or not to be, that is the question.