Supporterskapets baksida

Välkommen juli! Månaden där solen glänser, himlen är blå och livet leker. Barn leker ute i värmen, tonåringar spelar fotboll vid stranden, föräldrar anordnar semesterresor och alla njuter helt enkelt av livet. Om det ändå vore så enkelt som Arsenal-supporter.

Jag har skrivit tusentals och åter tusentals kärleksförklaringar (b.a. Arsenal, Väntan..., Kärlek) där jag betonat hur man offrar en stor del av sig själv när man väljer att dedikera en större del av sitt liv åt ett fotbollslag. Kärleken för Arsenal kommer aldrig att dö ut, men det finns tider som är mer smärtsamma än andra.

Vanligtvis är tunga förluster hårda att smälta, uteblivna framgångar enkla att få en att tappa tålamodet och ständiga misslyckanden får en ständigt att bli förbannad. Vi alla har gått igenom dessa faser, men frågan är om vi inte bör lägga till sommaruppehåll i kategorin "smärtsamma resor".

Det är en nästan tre månader lång väntan, full av transferrykten, lögner, girighet, pengar, media, värvningar, hat, kärlek, avundsjuka, falskhet och kaos. Det har gått en och en halv månad sedan Arsenal avslutade säsongen borta mot Fulham. Sedan dess har vi levt i en värld som många av oss avskyr in i det sista.

Sommaruppehållet sätter nerverna i spel, på allvar. Jag har aldrig varit killen som haft tålamod, utan snarare killen som alltid haft kort stubin. Jag är en av de som får kortslutning så fort folk berättar för mig att "Cesc är klar för Barcelona" eller frågar mig om "Nasri är på väg till Manchester United". Jag borde kunna hålla mig i styr, men jag har blivit tvungen att vänja mig vid att en majoritet av supportrarna tror allt de läser.

Samtidigt gör spelarna ingen nytta alls. Naturligtvis skall de få ligga vid en playa i Gran Canaria och utnyttja sin semester, men medan supportrarna rycks med i paniken försöker inte ens spelare, tränare eller agenter lugna ner oss genom att ge tydliga besked kring deras framtid. Vi är allt för dem under säsongen, men så fort det vankas sommar är vi ingenting. Nothing. Zero.

Medan man inte skall tro allt man läser finns det ändå tydliga signaler att gå efter som supporter. Som att Nasri fortfarande inte skrivit på ett kontrakt. Eller att Clichy inte blivit erbjuden ett nytt kontrakt. Eller att Cesc Fabregas har kontrakt fram till 2015 och kostar minst £35-40 miljoner.

Alla - exakt alla - har gått bananas i sommar över det minsta lilla rykte, det minsta lilla citat eller den minsta lilla löpsedel.

"CESC KOMMER SÄLJAS - ACCEPTERA FAKTUM!"

"NASRI ÄR KLAR FÖR MANCHESTER CITY!!!!!!"

"VAD GÖR WENGER????!?!"

"NASRI OCH CESC ÄR GONE - WOW"

"THOMAS VERMAELEN VILL SPELA I FC GABALA!!!!"

Det är en frustrerande period att leva i som Arsenal-supporter. Men samtidigt har jag all förståelse för de som river sönder verkligheten. Tålamodet efter sex år utav titlar har satt rejäla spår. De årliga misslyckandena fram mot våren har fått oss att drabbas av panik. Och Wengers ovilja att köpa de namn vi allra helst vill se i laget får oss att bli nervösa, avundsjuka och rädda.

Medan merparten av alla andra lag redan börjat shoppa loss står vi fortfarande här med Carl Jenkinson, trots att Gervinho erkänt att han är på väg till klubben. Som jag betonat många gånger förr bör man inte stirra sig blind på motståndarlagen, men det hjälper inte att se några av våra värsta rivaler redan göra klart med klasspelare medan vi själva kan präkta med en finsk landslagsman som inte ens fick plats i den finska startelva som krossades av Sverige med 5-0.

Alla har drabbats av panik, dragit med sina vänner (läs: andra Arsenal-supportrar) och gått bananas tillsammans. Varenda lilla notis, artikel eller löpsedel får oss att befara det värsta, trots att mestadelen av allt som skrivs i media är rena lögner, oftast ingenting annat än löjligt påhitteri.

Oavsett om man är den som står utanför och tittar på eller den som aktivt deltar i stormen av kaos dras man med, frivilligt eller ofrivilligt. Om man således läser allt vad som sker eller sägs ske  i Arsenal-land från morgon till kväll (vilket jag alltid gör av ren besatthet) slutar det med att man själv kollapsar. Av idioti. Av kaos. Av trötthet.

Det är en vedervärdig värld. Men vad kan man göra åt saken? Man kan intala sig själv alla möjliga saker, men i slutändan går man ändå in i väggen. Man orkar inte med. Men man tvingar sig att orka med, för i slutet av tunneln finns ljuset. Den 13 augusti.

När den nya säsongen drar igång kvittar det oftast vilka vi värvat, vilka vi sålt eller vad för startelva vi ställer upp med. Vi alla kommer ändå känna oss som småbarn på julafton när Arsenal stegar ut på St James Park för att möta Newcastle. Det är ny säsong fylld av nya utmaningar, nya chanser och nya drömmar.

Fram tills dess är vi dock tvingade att stå ut med bråk, idioti, lögner, girighet och avundsjuka. Det är ingenting vi någonsin kommer kunna att ändra på. Det är så den moderna fotbollen och det moderna supporterskapet fungerar. Det är hat eller kärlek, svart eller vitt, inget mitt emellan.

Det är en sinnessjukdom vi lever med, supporterskapet det vill säga. Ibland kan den få oss att må bra. Ibland kan den få oss att må dåligt. Ibland kan den rädda oss. Ibland kan den dra ner oss i skiten. Det är inte vi som bestämmer förutsättningarna, men vad man alltid måste komma ihåg är att det finns två sidor av ett och samma mynt. Om man glömmer det, glömmer man verkligheten.