Gästblogg 3

God eftermiddag! Spelarna tränar, transferryktena fortsätter att dominera löpsedlarna och supportrarna väntar ihärdigt på säsongsstarten. Allt är med andra ord precis som vanligt. Här på bloggen tänker vi idag köra ännu en gästblogg skrivna av medlemmar på Arsenal Sweden.

Den här gången har turen kommit till Kim som vanligtvis brukar blogga på United Gunners. Han är en väldigt inbiten supporter och kan verkligen sitt Arsenal. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga här i inledningen, utan ordet går direkt över till Kim!

______________________________________________________________________________

När jag var 12 år gammal så drabbades jag av en sjukdom. Sjukdomen i sig räknas inte som livshotande men har gett mig en del, både fysiska och mentala, problem.  Till de mentala problemen hör bland annat koncentrationssvårigheter, paranoia och tvångsbeteenden. Dessutom har den ibland gjort mig asocial och jag har också väldiga humörsvängningar. Till de fysiska problem som är sammankopplade med sjukdomen hör rusande puls, svettningar och ofrivilliga muskelrörelser. Jag håller fortfarande på att lära mig att leva med denna sjukdom och för var dag som går så känner jag mig lite starkare. Visst har jag, precis som andra bättre och sämre dagar med min sjukdom, men oavsett vilket så har jag lärt mig hur jag någorlunda ska kunna kontrollera de mentala och fysiska problem som uppstår i samband med den. Namnet på sjukdomen? Arsenal Football Club.

Arsenal har de 16 senaste åren varit en del av mig. Det började med Dennis Bergkamps underskrift 1995 och sedan dess har jag inte kunnat ta mig loss. Arsenal har blivit ett beroende för mig och på samma vis som med mitt snusande, så skulle jag vilja sluta, men samtidigt inte. Jag menar; finns det något bättre än att få baka en Grov efter morgonkaffet och bara sitta och suga på den*? Problemet är att det finns det… Att se Bergkamp skruva in en boll i bortre krysset, att se Pires lämna traktorspår efter sig eller att se Jack Wilshere tackla skiten ur Lampard är ta mig fan ännu bättre!

Den njutning som man får av att se Arsenal spela, att sitta med alla förväntningar inför en ny säsong eller att få se Wenger sparka vattenflaskor är det vi lever för. Vi har alla våra down-perioder, när inget går som vi vill. Vi värvar en 21-årig Finne när United värvar Young, vi spelar oavgjort mot Leyton Orient fyra dagar efter att ha slagit Barcelona och vi får se Almunia ställa sig mellan våra stolpar – i en riktig fotbollsmatch!

Vi har dessa perioder då vi ber våra flickvänner att behålla samma trosor på sig under en hel vecka eftersom vi möter Chelsea borta. Vi sitter och tuggar på vänster ringfinger eftersom Bendtner gjorde mål senast när vi gjorde så. Vi stänger av mobilen, vägrar gå in på nätet och slutar titta folk i ögonen eftersom vi ska se en match i eftersändning dagen efter – bara för att träffa på någon halvbekant som säger: ”Snygga mål av Van Persie” när vi stiger ur bilen… Dessa scenarion hör till vår vardag eftersom vi älskar Arsenal och när man älskar något eller någon så hör det på något sätt till att det ska finnas både med- och motgång. Kalla det karma, livets cirkel eller rena helvetet, men så är det.

Det viktigaste för oss är ändå att ha perspektiv. Vi alla älskar Arsenal, men oavsett om de vinner eller förlorar sin nästa match så kommer det fler… Det jag nyss skrev är bland det värsta man kan få höra i motgång, men oavsett så är det sant.

Vi som håller på Arsenal nu är bortskämda. Vi har fått uppleva Adams&Bould, vi har fått se Vieira&Petit, vi har haft förmånen att se spelare som Bergkamp och Henry och vi har även fått se ”The Invincibles”. Precis som spelarna och ledarna sa efter säsongen 03/04 så kommer det att dröja länge innan vi verkligen förstår hur stor den bedriften var. Att jämföra dagens spelare med ”Invincibles” är fruktansvärt orättvist – men ändå gör vi det.

Perspektiv är en oerhört viktig del av att följa en klubb under en längre period. Tänk er själva hur mycket vi egentligen vet om Arsenal? Visst, vi vet att Chapman var en betydelsefull person för klubben och att Michael Thomas gjorde ett enormt viktigt mål på Anfield, men egentligen bryr vi oss inte så mycket. Det är här vi måste bli bättre. Visst, det har väl ingen större betydelse för mig hur bra Charlie George var när Ernst Kirchsteiger inte ännu var metro-sexuell, men tänk framåt nu: Hur kommer ni att känna er när era barn (som ni hjärntvättat till Arsenal-fans) vuxit upp och sitter och spekulerar i att Thierry Henry knappast skulle ha platsat i ett Championship-lag år 2025? Kommer ni att dra ungjäveln på käften** eller kommer ni att försöka förklara hur otroligt betydelsefull han var för Arsenal och för er när det begav sig?

Den dag Thierry Henry lämnade klubben var den enskilt största emotionella upplevelse jag har haft framför en dator. Jag såg detta klipp och trots att min mamma befann sig i samma rum så grät jag. Det finns endast sak som är lika gripande och det är denna scen ur ”The Green Mile”. John Coffee – mannen som slår Arne Weise i ”mysighet”. Den sorgsenhet jag upplevde då var äkta och trots att det dröjde länge innan såret läkte så har jag idag lärt mig något av det. Jag har lärt mig att oavsett om Fabregas lämnar eller om Nasri gifter sig med Lescott så kommer jag alltid att älska Arsenal.

Arsenal Football Club är så mycket mer än de spelare som för tillfället har på sig vår tröja. Spelarna är inte Arsenal, inte heller troféerna. Arsenal är stor massa av sina supportrar och oavsett vad som händer med klubben, dess spelare eller ledare så finns Arsenal kvar. Varför?

För att det är vi som andas, lever och känner Arsenal. Det är vi som är Arsenal.

*Snus kan skada din hälsa och är beroendeframkallande (no shit, Sherlock… Varför skulle man annars börja någon gång i tonåren?).

**Våld mot barn är alltid fel (om de inte skriker i affären… eller byter TV-kanal mitt i en Arsenal-match… eller är riktigt jävla irriterande…).

______________________________________________________________________________

Det var allt för mig, hoppas att ni gillade dagens blogg och om ni vill läsa mer av mig så kan ni göra det här eller så följer ni mig på Twitter. Bekräftelsesökande som jag är, så uppskattar jag naturligtvis kommentarer!

Piss out.

/Kim (Kiminho här på .se)