Sagan om Jens Lehmann (gästblogg 4)

God afton! Tiden rusar iväg och augusti närmar sig med stora steg. Arsenal tränar på för fullt och allting annat rullar på som vanligt. Under försäsongen händer det ofta att man får uppleva mycket dötid, men mycket av den dötiden brukar man istället spendera på andra saker, t.ex. som att se igenom Invincibles-säsongen på DVD eller läsa om klubbens alla legendarer.

Idag har vi förmånen att just få göra det! Ni kommer nämligen att få läsa ett fantastiskt inlägg om den minst lika fantastiska Jens Lehmann! Joakim Petersson, mer känd som Shacko här på Arsenal Sweden, har älskat "den galna tysken" ända sedan barnsben och ni som brukar vara aktiva på vårt forum vet om hur galen han är i både Arsenal och Lehmann!

Jag har egentligen ingenting mer att tillägga i inledningen, utan ordet går över till Shacko!

______________________________________________________________________________

Innan vi går på den riktiga texten, som är en lång och kärleksfull hyllningstext om Jens Lehmann och hans karriär, så skulle jag vilja tacka Kicken för chansen att få skriva några rader på Sveriges finaste sida. Jag är en kille på 19 år som befinner mig i Sveriges trädgård Blekinge, och i hjärtat av Blekinge – Ronneby. På forumet kallas jag Shacko och jag skriver dagligen på Football For The Win om fotboll och dess konstigheter på och utanför plan. För frågor, debatt eller vad tusan som helst – skriv en kommentar eller kontakta mig på joakim__petersson@hotmail.com eller Facebook. Nu kör vi igång.

Följande text är inte alls partisk och är skriven av en kille som inte alls har några extrema känslor för personen i fråga. Ni behöver därför inte klaga i kommentarsfältet över hur överdrivet bra Lehmann framstås vara.

Sagan om Jens Lehmann

Det var en gång en tysk pojke vid namn Jens Lehmann. Han föddes den tionde november 1969 i ett litet område vid namn Helsingen, söder om Essen. Som liten bebis kravlade Jens runt på golvet i huset kvidandes ”Kaaaahn, Kaaaahn!” och när han inte fick sin välling i tid skrek han ”Aaaaalmuuuniaaaa!”. När han hade utvecklat sin vokabulär började han spela fotboll i DJK Heisingen med drömmen om att bli en Bundesligaspelare. Han skulle bli mer än det.

Nio år gammal spelade han med Schwarz-Weiss Essen och efter det, mer exakt 1987, gick Lehmann till storklubben Schalke 04 som just då var på dekis. Debuten kom två år senare när Schalke var i 2. Bundesliga och två år efter det var de uppe i den högsta divisionen igen. Lehmann blev tidigt U21-landslagsman och samtidigt som Lehmann utvecklades, förbättrades Schalke. 1996 nådde de en tredjeplats i Bundesliga och 1997 vann de överraskande UEFA-cupen då Lehmann blev matchhjälte i finalen efter att ha tagit Inter-stjärnornas straffar. Tysken utmärkte sig även offensivt i ligan när han gjorde två spelmål under en säsong, vilket också blev karriärens enda.

I VM 1998 landslagsdebuterade han som tredjemålvakt och efter mästerskapet blev han andremålvakt bakom Kahn. Han och Kahns samarbete fungerade till en början perfekt, men 2003 började deras relation frosta. Lehmann gick efter UEFA-cupsegern med Schalke 1997 till Milan, men Lehmann klarade inte av pastakulturen och de snofsiga italienarna och tog ingen riktig plats i laget. Det blev endast fem matcher i Serie A. Han började faktiskt som förstemålvakt, men efter först en dålig match och sedan en efterföljande match då han släppte in ett mål, orsakade en straff och blev utbytt i den 27:e matchminuten blev det inte mycket mer spel. Bratwurst och speltid kallade och Lehmann återvände hem till Ruhr, dock inte till Schalke utan till Borussia Dortmund som behövde en ersättare för Stefan Klos.

Efter att storlaget till en början varit under isen vände formen vilket slutade i en ligatitel 2002, ledda av den stora pådrivaren och gaphalsen Lehmann. Hans hetsiga humör kunde dock lätt överstiga den normala nivån vilket gav flera röda kort. Hans första röda kort i Tyskland fick han när han i matchens sista minut drog i Timo Langes hår. Det blev sedan tre röda kort till i Tyskland, vilket gjorde honom till den första Bundesliga-målvakten som visats ut fyra gånger, sista kortet fick han efter att ha knuffat sin egen lagkamrat Marcio Amoroso. Arsenal trotsade det hetsiga humöret och såg istället hans kvalitéer i att leda laget, organisera försvarsspelet och briljera i målet när de lade ett bud på den vältränade tysken. Lehmann utropade ett ”Scheisse!” när han såg den engelska klubbens intresse och under sommaren 2003 blev det klart att Jens Lehmann skulle försöka fylla den stora luckan efter David Seaman.

David Seamans ersättare. Foto: Bildbyrån.

I Arsenal levererade Jens direkt och blev säsongen 2003/2004 en stor del i The Invincibles – laget som gick obesegrade i mer än en hel säsong, totalt 49 matcher. Han spelade samtliga ligamatcher och fick efter säsongen Premier Leagues Golden Glove-pris. Lehmann och Arsenal tog storartat hem ligatiteln och Lehmann var lycklig över att få vara den första tysken att vinna Premier League. Han älskade fotboll och hatade insläppta mål, vilket man kunde se på det stora fotbollshjärta han visade upp på planen. Han vann många fans hjärtan med sitt målvaktsspel och sina galenskaper och fick epiteten "Crazy Jens", ”Mad Jens”, ”Kahn-lover” och så vidare – kärt barn har många namn.

Ja, det var det där med Oliver Kahn. Lehmann hade länge fått stå i skuggan av Oliver Kahn i landslaget men efter sin starka säsong i England och Kahns mindre bra i Tyskland förändrades det. Efter EM 2004 meddelade Klinsmann att han skulle rotera målvakter i landslagets vänskapsmatcher och det var ungefär här, när konkurrensen intensifierades, som det blev en våldsam tävling om målvaktsposten. I Champions Leagues åttondelsfinal 2005 knäckte Kahn sin rival Lehmann då Bayern München vann mot Arsenal. Till slut, 7 april 2006, valde Klinsmann att uttala Jens Lehmann som förstemålvakt framför Kahn, hans svåraste beslut som landslagstränare.

Följande säsong blev också en fin sådan med en magnifik avslutning när Arsenal slog Man United i FA-cupfinalen. Lehmann blev matchhjälte när han tog Paul Scholes straff under straffläggningen och firade segern efter att Vieira slagit sitt sista tillslag för klubben i mål. Galenskaperna fortsatte som vanligt och han kastade till exempel vatten på domarna i en Champions League-match mot Bayern München – två gånger om.

Ett lag fyllda av vinnare. Foto: Bildbyrån.

Säsongen 2005-2006 skulle bli titellös, liksom alla andra säsonger hittills därefter, men det skulle komma att bli en fantastisk Champions League-resa. Innan utslagsmatcherna började var han som vanligt stabil i Premier League och hann också med att filma, knuffa och överraska – precis som vanligt. Lehmann och Arsenal överraskade de flesta när de nådde ända fram till finalen i Champions League. Jens Lehmann storspelade i mål och höll nollan rekordlänge - Edwin van der Sars tio år gamla rekord försvann när Lehmann höll nollan i semifinalen mot Villareal. Innan matchen mot Villareal hade Arsenal slagit ut Europas giganter Juventus och Real Madrid i dubbelmötena. Lehmann, med god hjälp av sina försvarare, höll heroiskt nollan i mötena trots enorma skadeproblem i försvaret, vilket bland annat gjorde att de båda okända Sebastian Larsson och Mathieu Flamini fick spela ovana ytterbackar och blekhuvudet Philippe Senderos fick ta plats i mittförsvaret när Sol Campbell och Kolo Toure inte var hela.

Räddningen av Lehmann på Rauls retur mot Real Madrid är helt otrolig, skottet är faktiskt på väg in i mål innan Jens snuddar den. Innan finalen återstod det ett tufft dubbelmöte mot Villareal och efter vinsten med 1-0 på Highbury skulle Arsenal gå vidare på ett 0-0-resultat. Med en mållös ställning och två minuter kvar innan fulltid på arenan El Madrigal fick Villareal en billig straff. Juan Román Riquelme slog straffen, Lehmann räddade, nollan stod kvar och Arsenal tog sig vidare. Det var enligt mig Jens Lehmanns största enskilda höjdpunkt i hela karriären och straffräddningen ger mig gåshud – varje gång.

Hjälten. Foto: Bildbyrån.

Finalen vet alla hur den gick. Arsenal förlorade och Lehmann blev syndabock sedan han blivit utvisad efter knappt 20 minuter – den enda målvakten i Champions Leagues historia som fått rött kort. Lehmann drog ner Samuel Eto'o när afrikanen kom i ett friläge och domaren visade det röda. Sol Campbell gav trots detta Arsenal ledningen med sitt gigantiska huvud och de var bara ett otroligt Henrik Larsson-inhopp ifrån att klara av bragden. Rekordnollan slutade på fantastiska 853 minuter.

Efter ett lyckat VM som slutade i brons där han återigen blivit matchhjälte under en straffläggning, denna gången mot Argentina, startade säsongen 2006/2007 - säsongen som skulle bli hans sista som förstemålvakt i Arsenal. Totalt lyckades han skrapa ihop åtta gula kort i ligan – rekord för en målvakt i Premier League. Ett av de gula korten fick jag uppleva live, vilket jag är evigt tacksam över. Sittandes perfekt bakom Jens fick jag se honom plocka upp vad som såg ut som en kylklamp bakom målet för att kyla av huvudet när han skulle ta en inspark, vilket domaren inte uppskattade när Arsenal hade ledningen. Ett mer känt gult kort under säsongen är det han fick när han brutalt puttade omkull Didier Drogba, en knuff han skulle ångra när ivorianen köttade ner tysken totalt. Säsongens räddning tog han mot Man United när Ole Gunnar Solskjaer nekades ett mål i matchens sista stund. Reaktionen från Solskjaer och Christiano Ronaldo säger allt.

Super-tysken! Foto: Bildbyrån.

Efter två tabbar i de första två ligamatcherna mot Fulham och Blackburn säsongen efter fick Jens lämna plats till den älskade spanjoren Manuel Almunia. Det blev endast sju ligamatcher den säsongen och Lehmann var inte nöjd av att bli petad, speciellt inte av Almunia:

To be sitting on the bench behind somebody who only started to play when he was 30 is not funny. When I see his performances on the field, I get angry and I have to clench my fist in my pocket.

Almunia avslöjade senare under säsongen Lehmanns hat:

To have someone here who hates me is just amazing. I know he hates me. Every morning I wake up I know it is going to be the same. I've had to put up with it every day since he was out of the team and even before then.

I säsongens sista hemmamatch mot Everton fick Lehmann byta av Lukasz Fabianski i den 70:e matchminuten och gjorde då sin 199:e match för Arsenal. En vacker gest av Wenger som uppskattades av publiken på Emirates. Lehmann tog sedan efter slutsignalen en runda runt arenan för att tacka publiken för de fina åren – och framför allt för att bli avtackad av publiken.

Ett tråkigt avsked.

Stuttgart blev den nya klubbadressen men innan klubbsäsongen skulle börja så väntade hans sista mästerskap med landslaget. Lehmann var förstemålvakt under EM i Schweiz-Österrike. Tyskland tog sig, genom en ny diet, till final mot Spanien där Fernando Torres slog in segermålet för Spanien. Finaste ögonblicket var när Kahn och Lehmann såg ut att vara vänner igen. 8 augusti 2008 annonserade han att han skulle satsa helt på klubbkarriären för att ge de nya unga målvakterna chansen i landslaget. 61 matcher blev det i den tyska målvaktsdräkten och han var med i VM 1998, 2002 och 2006 och EM 2000, 2004 och 2008.

Var det ärligt talat någon som trodde att Lehmann på riktigt skulle varva ner i Schalke? Är det någon som tror att det är fysiskt möjligt för honom att varva ner, tagga av och bara ta det lite lugnt? Nej, galenskaperna fortsatte – både på och utanför planen. Mot FC Barcelona bjöd han på ett patenterat karatehopp mot Puyol och i en match mot Hoffenheim valde han att slänga iväg Sejad Salihovics tappade sko över sitt egna mål. I september 2009 blev han petad ur laget efter att han hade deltagit, utan tillåtelse, i en klassisk Oktoberfest för att dränka sorgerna och käka bratwurst efter lagets förlust mot Cologne tidigare på dagen. Kanske var det också tack vare en lika blöt fest som Lehmann valde att hoppa över reklamskyltarna för att slå en sjua, mitt under Champions League-matchen mot Unirea Urziceni. Efter matchen när alla frågade varför han gjorde som han gjorde svarade han att han aldrig varit så nervös under hela sin fotbollskarriär som under matchen – något man kan ifrågasätta med tanke på vilka matcher han tidigare spelat.

Bara dagar senare när laget mötte Mainz blev han utvisad i slutet av matchen och var därför inte på gott humör efter matchen. När han inte orkade prata med ett fan utanför arenan tog han supporterns glasögon och gick iväg. Till slut gav Jens tillbaka glasögonen – till en annan person. Han reste också med sin högljudda helikopter till sina träningar efter att han flyttat till den lugna byn Lake Starnberg, något grannarna, borgmästaren och i princip hela byn avskydde.

Lehmanns tid i Stuttgart var tämligen framgångsrik med tanke på att laget spelade Champions League-fotboll. Efter två säsonger var karriären på väg mot sitt slut. Den åttonde maj spelade han sin sista match för VfB Stuttgart och vad som då sågs som hans sista match i karriären när de mötte TSG Hoffenheim på bortaplan – match nummer 394 i Bundesliga. Min absoluta favoritspelare någonsin slutade spela fotboll, min trygghet i vardagen, och jag tror att många med mig (inte bara gooners) tyckte det var tråkigt att han tog farväl till fotbollen. Han var en karaktär, en profil, och sådana är alltid roliga att ha med på en fotbollsplan. Nu var det alltså över – trodde vi.

Sista matchen med Stuttgart. Foto: Bildbyrån.

Vi vrider fram tiden tio månader. Arsenal har en målvaktskris. Fabianski var skadad, Szczesny var skadad, Mannone var skadad och utlånad och Almunia var sig själv. Wenger väljer då att vända sig till Lehmann som själv sade att han hoppade upp av glädje över att få rädda sitt kära Gunners från målvaktskrisen. Lehmann, som var mitt uppe i tränarexamensplugget efter att tidigare under fotbollssemestern använt sina skådespelartalanger, blev den 17:e mars klar för Arsenal!

Efter två reservlagsmatcher tog han plats i spelarbussen som skulle fara upp till Blackpool. En kvart innan matchstart annonserades startelvan och jag, och flera med mig, gick in i en slags trans – Jens Lehmann från start! Almunia skadade sig på uppvärmningen och in slängdes Lehmann som fick reda på att han skulle vakta buren under uppvärmningen - oförberedd och nästan ett år utan ordentliga matcher bakom sig. Med Emmanuel Eboué på högerbacksplatsen, ett stycke Sebastien Squillaci i mittförsvaret och en defensiv mittfältare vid namn Abou Diaby istället för Alex Song kändes inte matchen, och defensiven, lika säker som den på förhand skulle ha gjort i normala förhållanden. Oddsen var emot Lehmann som ingen riktigt visste var man hade. Rapporterna från reservlagsmatcherna blandade och gav. Men det gick alldeles strålande! Vinst, flertalet räddningar och han hann till och med efter bara några minuter in i matchen att stanna hela spelet i en minut för att knyta skorna – klassisk Lehmann-stil.

Ett sista tack och farväl. Foto: Bildbyrån.

Efter matchen var flera spelare positivt överraskade av tysken och många berömde hans sätt att leda laget. Jack Wilshere var imponerad:

He was a bit like an assistant manager on the pitch. He was brilliant. He was only called in 10 minutes before kick-off but it was great to have him around. He was telling us what it is like and was giving a team-talk at half-time. He is so passionate, you could see that, he was screaming and shouting at everyone.

I remember him being a bit crazy and a bit of a character before. But he looks after himself and is great to learn from. He’s 41 and he’s got a better body than me!

Det blev inga fler matcher. Szczesny blev frisk och spelade de sista matcherna. Lehmann hade gjort sitt jobb – räddat Arsenal, som så många gånger förr. Jens Lehmann har nu definitivt gjort sin sista match, tror vi.

Jens Lehmann. Foto: Bildbyrån.

Ungefär här skulle en vanlig saga avslutas med ”Snipp snapp slut, så var sagan slut”. Men detta gäller inte för Jens Lehmann. Han kommer att komma tillbaka på något sätt och alla vet det, frågan är bara när. Jens Lehmann är inte färdig med oss. Som han själv sade när han var petad i Arsenal: ”I am an Arsenal player and I won't just fade away quietly.”