En frustrerad reaktion

När ett eller flera kemiska ämnen blandas och reagerar med varandra kallas det för en kemisk reaktion, vilket vi alla fick klart för oss när vi blev tvungna att läsa den slitna kemiboken under högstadiet. Igår kväll var jag en lång väg från högstadiet, men när jag satt kvar för att se Thierry Henry springa ett ärevarv och hylla den publik som stannade kvar kunde jag inte låta bli att tänka på vilken situation Arsène Wenger och Ivan Gazidis satt sig själva i.

En annan kemisk term som vi fick inprintat under högstadietiden är kedjereaktion som är en kemisk reaktion som katalyserar reaktionen i fråga. Nu undrar ni naturligtvis varför jag sitter här och föreläser om kemi. Anledningen är att vi igår fick uppleva något av en kemisk reaktion och en kedjereaktion då en majoritet av de tillresta valde att bua ut Arsenal efter noter. Någonting som hänt mer än fem gånger(!) bara under 2011.

Jag kan tycka att många blåst upp självaste buandet något extremt, men att det skall ignoreras är naturligtvis helt fel. Supportrarna får i skrivande stund genomgå den värsta titeltorkan på över tjugo år och det Arsenal som en gång vann pokaler på löpande band är long gone. Det är första gången på över två decennium(!) som vi gått titellösa i mer än sex år.

Samtidigt som Arsène Wenger - och den relativt nyblivne vd:n Ivan Gazidis - lovar pokaler, värvningar och förbättringar är det supportrarna ser någonting helt annat. Vi ser ett lag som förlorar final efter final. Spelare som når rock bottom när de behövs som mest. Stjärnor som vill bort. En styrelse där det råder kaos. En klubb som är på dekis.

Det här låter som en enda stor mardröm, vilket det naturligtvis inte är, men det är inte buandet i sig jag hade problem med igår - eller någon av de andra gångerna laget blivit utbuat under året. Jag är oroad över att det kommit till en gräns där Arsenal-supportrar känner sig tvungna till att bua ut laget för att få spelarna, tränarna och styrelsen att förstå att någonting är fel.

Vår tränare, den man som leder det lag vi älskar, lovade inför sommaren att vara "väldigt aktiv under transfermarknaden", ja, han skulle till och med vara mer aktiv än han någonsin varit. Verkligheten? Gervinho och Carl Jenkinson. Ingenting fle på spelarna, men det finns lagdelar som vi fortfarande måste förstärka. Ivan Gazidis sade något liknande - att "vi definitivt kommer fortsätta värva spelare" - när han mötte upp AST för en månad sedan.

Det återstår visserligen en hel månad ända tills transferfönstret stänger, men besvikelsen, frustrationen och irritationen är redan nu enorm. Dessutom sitter förra säsongens miserabla avslutning fortfarande i. Under försäsongen har vi bara gjort en enda bra match och det var den första matchen mot Malaysia XI.

Många, inklusive jag, brukar säga att resultaten inte spelar någon större roll under försäsongen, men 1-1 mot Hangzhou Greentown, 2-1 mot FC Köln, 2-2 mot Boca Juniors och 1-1 mot NY Red Bulls känns oroande, speciellt om man tittar på hur det sett ut. Vi har tappat tre ledningar (många på fasta situationer) och varit en hårsmån ifrån att tappa en fjärde. De här matcherna spelar inte någon som helst roll när den riktiga säsongen drar igång, men att laget redan hunnit med att tappa flera ledningar, släppt in flera mål på fasta situationer, blivit utbuat och kritiserat av såväl supportrar som journalister bådar inte gott inför säsongsstarten.

Försäsongen handlar om att träna upp sig inför the real deal, men det handlar även om att träna in taktiker, spelsystem och nya spelare. Det gäller att skapa en så pass bra språngbräda som möjligt inför den trettonde augusti, någonting man inte kan säga att vi gjort. Att bli utbuade under en träningsmatch är illa nog, men sanningen är att vi fortfarande har stora problem i både defensiv och offensiv.

Sedan måste inte allt vara guld och gröna skogar. Vi gjorde knappast en fantastisk försäsong 09/10 - då vi övergick till 4-3-3 - men ändå vann vi med 6-1 borta mot Everton, 4-1 hemma mot Portsmouth och spelade ut Manchester United på Old Trafford (så bra hade vi inte spelat där på år och dar), där vi oturligt nog förlorade på grund av en straff och ett självmål.

Supportrarnas frustration växer sig dock allt starkare och tiden börjar rinna ut för Wenger och company. De får mer än gärna motbevisa oss alla, men innerst inne vet vi alla att vi bara är en säsong bort ifrån ett megafiasko då både Cesc och Nasri skulle lämna (om de redan inte gjort det) samtidigt som frågetecken skulle dyka upp över spelare som vi annars hållt så nära (van Persie, Walcott, Song m.fl.). Lägg där till ett sjunde år utan en titel, ett åttonde år utan en ligatitel och en supporterskara vars frustration nått extrema höjder.

Det hjälper varken att vara optimist eller pessimist längre. Nu gäller det bara att hoppas. Nästa års upplaga av Premier League kommer bli tuffare än någonsin med mängder av starka lag. Manchester United är regerande ligamästare. Manchester City ser ut att kunna ta ännu fler kliv mot toppen. Chelsea har fått en nystart. Liverpool kan bli en joker. Och Arsenal kan antingen bli en kanonsuccé eller ett fatalt misslyckande. Vi alla hoppas på det förstnämnda, men ingen lär bli överraskad om det faktiskt blir det sistnämnda.