Hopp, önskan och problem

God eftermiddag! Dagarna flyter vidare och nu återstår det bara tio(!) dagar tills Premier League drar igång på allvar. Tänk att vi för nästan tre månader sedan satt och började räkna ner dagarna från åttiofem. Nu återstår bara tio. Underbart.

Sanningen är dock att känslan kunde varit ännu bättre. Medan vi fortsätter att kastas mellan hopp och förtvivlan kvarstår flera frågor som vi fortfarande inte fått svar på. Optimisterna menar att alla överdriver, pessimisterna klagar på varenda lilla sak, realisterna uppfattar inte verkligheten och det som en gång brukade finnas mitt emellan finns inte längre.

Supportrar som började följa Arsenal så tidigt som på 60- och 70-tal uppger att de aldrig varit lika besvikna medan den yngre generationen blir anklagade för att inte ha tillräckligt med tålamod. Att ha olika åsikter kring sin favoritklubb har tidigare varit välkommet, men sex år utan titlar har satt sina spår och nu möts man istället med kritik och glåpord om man inte tycker likadant som den stora skaran. Där det en gång fanns en gräns, finns ingenting.

Arsenal är inte en klubb i kris. Arsenal är inte en dålig klubb. Arsenal har inte ett dåligt lag. Arsenal är ingenting man skäms över. Men den frustration och irritation som växt under åren har nu kokat över hos många. Man glömmer bort varför man faktiskt en dag förälskade sig i världens finaste klubb. Och med det glömmer man även bort vad för plikter man har som supporter.

Det handlar inte längre om pessimsm eller optimism. När det gått så långt att laget buas ut på sin egen hemmaplan av sina egna hemmasupportrar brukar det handla om klubbar som befinner sig i kris. Det brukar handla om klubbar som nått rock bottom. Men Arsenal besegrade Barcelona med 2-1, Chelsea med 3-1, Manchester City med 3-0 och Manchester United med 1-0 under förra säsongen. Med nästan exakt samma trupp som idag anses vara för dålig.

Det var ett lag som förra säsongen befann sig på en andraplats under mestadelen av säsongen. Det var ett lag som hade ligans bästa bortafacit. Det var ett lag som stundtals såg ut att kunna ta hem ligan. Kritik skall naturligtvis tillsättas där kritik är befogad, men under sommaruppehållet har Arsenal blivit uppmålade som en klubb på nergång.

Vi blir i vanlig ordning tippade att hamna utanför de fyra bästa - precis som vi blivit inför varenda säsong de tre senaste åren - och så fort man nämner Arsenal i media är det krigsrubriker som gäller. Vart man än vänder sig kan man bara läsa negativt om Arsenal. Media, forum, bloggar, hemsidor, journalister, experter, vänner, neutrala - överallt.

Vems fel är det? Lagets? Styrelsens? Supportrarnas? Medias? Alla har bidragit på sitt sätt och det vi ser idag är egentligen en blandning av negativa röster som kommit från varsina håll.

Samma spelare som varenda månad uppget att "laget lärt sig av sina misstag" är de spelare som repeterat sina misstag och svikit laget. Styrelsens sätt att handskas med klubbens egna supportrar är under all kritik och beslutet att höja biljettpriserna är ett bra nog bevis på det. Supportrarna buar ut sitt eget lag under en träningsturnering. Media har inget bättre för sig än att vinkla allt till att Arsenal är ett sjunkande skepp och kanoner brytna i mitten har blivit en vanlig syn i engelska tabloider.

Ändå pratar vi om en klubb som under de tre senaste åren gått till semifinal i Champions League, varit en hårsmån ifrån att slå ut Barcelona i samma turnering, varit fyra poäng ifrån att vinna ligan ('08), slagit storlag flera gånger om och inte varit långt borta från att vinna en titel. Är det verkligen samma klubb vi pratar om?

När vi misslyckats har någon alltid fått stå till svars och under de senaste åren är det Arsène Wenger som varit tvungen att bära den bördan. "In Arsène We Trust" och "Arsène Out"  har blivit två välkända fraser. Jag tillhör varken eller eftersom jag inte håller på Arsène Wenger, utan Arsenal. På samma sätt håller jag inte på Cesc Fabregas, utan på Arsenal.

"In Arsène We Trust" och "Arsène Out" har tyvärr fått agera som stöttepelare åt supportrar som varit tvungna att hitta syndabockar. Åt supportrar som velat hitta fans med likasinnade åsikter. Jag ogillar det kraftigt av den enkla anledningen att vi håller på Arsenal, inte vår tränare. Spelare kommer och går, likaså tränare, men det är vi supportrar som för alltid blir lojala. Det är även därför jag ogillar det faktum att det gått så långt att klubbens egna supportrar blivit tvingade att bua på sin egen arena. Många av de burop som hördes under förra helgen var säkert inte riktade mot klubben, utan mot enskilda individer.

Tyvärr har klubbens sätt att handskas med supportrarna bara tillfört negativitet som andra försörjer sig av. Vi har blivit lovade allt från titlar till spelare av högt uppsatta personer, men kammat noll. Vi har blivit kallade idioter av vår egen ordförande (han får naturligtvis kritisera oss på samma sätt som vi får kritisera dem). Vi har blivit attackerade med höjda biljettpriser under en väldigt illa tajmad period. Vi har allt som oftast bara ignorerats.

Situationerna som uppstått gällande Cesc Fabregas och Samir Nasri är fortfarande olösta, trots att det återstår en knapp vecka tills säsongen drar igång. Vi har ingen uttalad förstemålvakt. Vi har inte en susning om vad som händer om Kieran Gibbs skadar sig. Vi har ett försvar som läcker in mål på fasta situationer och vi har en ny ägare som varit och fortfarande är lika tyst som en liten mus. Lägg där till att ett topplag som Arsenal inte vunnit en enda titel på sex år och supportrarnas frustration är helt plötsligt enkel att förstå sig på.

Vissa påstår att det är kaos i klubben, men det är att ta i. Att det är ett enda stort virrvarr håller jag dock med om, men säg mig vilken klubb som inte haft eller har problem att ta itu med? Alla klubbar har sina egna problem, på samma sätt som Arsenal har sitt. Än återstår hela augusti månad och det är för tidigt att dra konkreta slutsatser. När Chelsea under förra säsongen förlorade fyra raka matcher under försäsongen trodde alla att deras storhetstid var över, bara för att se dem öppna med 5 raka vinster och 21 gjorda mål när den riktiga säsongen väl drog igång.

Arsenal är inte lika dåligt som vi framstås att vara, men vi är heller inte bra nog att klassas som en favorit till en ligatitel eller Champions League-triumf. Vi är ett bra lag. Vi är en bra klubb. Men vi har problem. Precis som alla andra. Det behövs ingen överanalys. Det enda som behövs är hopp - och självklart ett och ett annat nyförvärv. Hur långt det kan ta oss kan bara tiden framvisa.