Oroande ovisshet

En lång väntan är snart över. En försäsong har genomförts. Problem har lösts. Problem har skapats. Men om mindre än en vecka är det dags. Premier League. Newcastle. St James' Park. 18.30. Premiär.

Det är ord vi längtat efter under hela sommaren, men ju närmre säsongsstarten kommer, desto mer orolig blir man. När det egentligen skall vara en lyckans högtid är det istället en väntan på någonting ovisst.

Man kan säga att känslorna lagts ovanpå varandra och fyllts upp i en enda stor boll sedan sommaruppehållet tog vid. Från början var det ilska och frustration, sedan kom irritationen, sedan kom förhoppningarna för att efter ett tag se besvikelsen ta över. Nu är det istället ovissheten som fyller det största tomrummet. Vi står mindre än en vecka bort från Premier League-premiären och vi har tusentals frågor vi saknar svar på.

Efter gårdagens förlust mot Benfica fick vi det klart för oss att Thomas Vermaelen, Kieran Gibbs och Robin van Persie alla är skadade och kan komma att missa matchen mot Newcastle. Troligtvis gör minst två av dessa tre herrar just det. Lägg där till att Jack Wilsheres skada tar mer tid än väntat medan Theo Walcott fortfarande är 50/50. Cesc Fabregas kommer inte att kunna starta säsongen, oavsett om han stannar eller ej, och om Samir Nasri har det varit förvånansvärt tyst.

Vår annars så älskade marockan Chamakh har endast gjort ett enda mål för Arsenal under hela 2011(!) och det är helt enkelt inte bra nog för att vara andravalet som centerforward i en av världens bästa klubblag. Oavsett om folk gillar Chamakh eller ej har han inte varit bra på nästan ett helt år. Jag har hela tiden hoppats att han återfinner sin gamla storform, men vi har inte råd att vänta på den, speciellt när vi betalar honom över £50,000 i veckan för att vara ett hot i anfallet. Någonting han inte vart på ett bra tag.

Chamakh - inte bra nog. Foto: Bildbyrån.

Nicklas Bendtner som åtminstone gör mål då och då har visat goda takter på träningarna under försäsongen (det ser dessutom ut som om han lagt på sig lite muskler) är idag ett mycket bättre val än Chamakh. Jag väljer dansken före marockanen utan att ens blinka. Men som det ser ut just nu är han på väg bort, någonting bara Wenger kan förhindra.

Theo Walcott har alltid varit skadedrabbad, Arshavin har aldrig varit en målmaskin, Samir Nasri och Cesc Fabregas är bägge osäkra på sin framtid och Gervinho känns mer som en framspelare än en målgörare. Den största frågan - bortsett från våra defensiva problem - blir alltså - vem skall göra våra mål när RvP är skadad?

Om saker och ting vill oss riktigt illa kan vi mycket väl promenera ut på St James' Park med följande laguppställning om en veckas tid:

Szczesny/Fabianski
Sagna-Koscielny-Djourou/Squillaci-Traore
Rosicky-Song-Ramsey
Gervinho-Chamakh-Arshavin

De som vill kalla sig positiva har ofta understrukit att vi gjort en bra förstahalvlek under försäsongsmatcherna. Problemet enligt dessa har istället uppfunnit sig när vi bytt ut större delen av laget och skickat ut de spelare som är tänkta att vara våra reserver och bänkspelare under kommande säsong.

Problemet med detta argument är att det inte är ett argument. Med vårt späckade spelschema (fyra olika tävlingar) och våra skadeproblem (allmänt känt) kommer vi vara tvungna att spela våra bänkspelare om och om igen. Det må inte vara vecka in och vecka ut, men det kommer att bli ofta. Att tro att vi kommer behålla en någorlunda intakt startelva under hela säsongen är naivt tänkande.

Som det ser ut nu kommer vi att ställa upp med en riktig b-uppställning borta mot Newcastle i premiären. Många av dessa spelare är samma spelare som varit med på plan när vi enligt många gjort "en sämre andrahalvlek för att vi bytt ut våra startspelare".

Att förlora eller spela lika i matcher under försäsongen är egentligen ganska betydelselöst, men frustrationen har varit så pass stor att majoriteten av supportrarna (till stor del även jag) tagit det mycket hårdare än vad man borde ha gjort det. Nu väntar dock allvaret och om vi börjar tappa onödiga poäng i riktiga matcher som faktiskt betyder någonting är gränsen nådd.

Wenger - fortsatt frustrerad. Foto: Bildbyrån.

Fektarn påpekade igår på Twitter att vi bara vunnit fyra(!) av tjugo matcher (fem om man räknar med 5-0 mot Leyton Orient) sedan förlusten i Carling Cup-finalen mot Birmingham, inklusive vinsterna mot FC Köln och Malaysia XI under sommarens försäsong. Det är skrämmande, otäckt och oroande. Det är statistik ett lag som Arsenal inte får bära på.

Ännu en gång vill jag poängtera att Arsenal inte är lika dåligt som media framställer klubben att vara, men under försäsongens gång har vi snarare fått fler frågor att ställa än fler svar på frågor vi ställt sedan tidigare.

Nu hoppas vi alla att laget biter samman och kör över Newcastle i premiären, någonting som skulle behövas för såväl spelarna som supportrarna. Det är inte ett omöjligt scenario (tänk 6-1 mot Everton '09), men visst känns det avlägset i skrivande stund.

Arsène Wenger har en tuff uppgift framför sig, men ingenting är omöjligt som Gunde Svan brukade säga. Det gäller att acceptera situationen, göra det bästa av den och begrava gamla spöken. Det kan vara mycket att hoppas på, men just nu är det faktiskt det enda vi kan hoppas på.