Ett Arsenal utan Cesc Fabregas?

Det var under hösten 2007 som jag beslutade mig för att lägga ner en stor del av min tid och energi på att börja skriva om laget i mitt hjärta. Ett år senare av forumposter och artikelkommentarer bestämde jag mig för att skapa en blogg. Och ett par år senare sitter jag fortfarande hemma vid datorn och skriver om allt det jag känner för Arsenal.

Under alla år jag skrivit, bloggat och diskuterat Arsenal har det alltid funnits en sak som återkommit. Varje månad, varje vecka, ja, ibland varje dag. Folk har varit rädda för det. Folk har inte förstått det. Folk har hatat det. Folk har försvarat det. Vi pratar naturligtvis om ingen annan än Francesc Fabregas i Soler.

Vi alla känner Cesc väl. Vi vet att han föddes i den oerhört vackra staden Arenys de Mar, spelade skolfotboll fram tills han blev 10, började pendla mellan Barcelona och Arenys de Mar innan han ens hade börjat mellanstadiet och sedan flyttade till den katalanska huvudstaden helt och hållet. Han började spela i La Cantera för att ett år senare ta steget upp till La Masia.

Men trots att han beskrivit sin tid i Barcelona som "hans bästa år någonsin" växte missnöjet snabbt. Han fick aldrig chansen att ta klivet upp till U18 och reserverna, trots att han var en av de största talangerna i de yngre leden. En flytt till Espanyol var nära, men klubbpresidenten lovade att man skulle ordna allting. Det var en vit lögn. Arsenal som hade följt Cesc under en längre tid valde att ingripa och övertalade honom att flytta till London.

Det var i Arsenal han direkt fick chansen att göra intryck i reservlaget för att bara ett par veckor senare få spela i Carling Cup och sedan ha chansen att trycka på för en plats i a-laget. Som 16-åring. En chans Barcelona inte hade gett honom och heller inte hade planer på att ge honom inom den närmsta framtiden.

Hur det gått sedan dess vet vi alla. Han har nästan spenderat åtta år i klubben och varit med om det mesta, trots att titlarna uteblivit (förutom en blygsam FA-cup-titel 2005). Han har varit kapten sedan 2008 och lett Arsenal till semifinal i Champions League, final i Carling Cup, semifinal i FA-cupen och även varit med och hjälpt Arsenal utmana om en ligatitel, främst 07/08 då vi var fyra poäng ifrån att knipa den.

Cesc Fabregas - ett minne blott? Foto: Bildbyrån.

Ända sedan Cesc gjorde storartad succé i Arsenal har Barcelona velat köpa tillbaka honom. Turerna kring spanjoren har varit många och frågan är om det någonsin ryktats mer om en spelare än Fabregas. Sommar efter sommar har medier rapporterat om klara affärer, höga prislappar och säkra källor. Ändå har det slutat exakt likadant. Cesc har stannat i Arsenal.

Jag är en av de få som år in och år ut förstått att Arsenal aldrig skulle släppa Cesc om det inte fanns en giltig orsak. Fram tills i år har 95 % av det som rapporterats i all media varit rent skitsnack. Rena lögner. Ren spekulation. Men jag har följt den här utvecklingen tillräckligt länge för att förstå att ryktena som uppstått de senaste dagarna har tillräckligt med kött på benen för att vara sannolika. Det är alldeles för många faktorer som verkar stämma för att det inte skall ligga någonting i det. Och om det mot all förmodan inte stämmer får jag ta på mig dumstruten, men det gör jag gärna, så länge jag får behålla Fabregas.

Man kan se det här från så många olika synvinklar, så många aspekter, så många sätt. Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns inget som är sant eller falskt. Allt som finns är två vinnare och en förlorare.

Barcelona

Tveklöst den största vinnaren i detta tumult. Ända sedan Cesc slog igenom i Arsenal har man insett sitt misstag och försökt värva tillbaka honom. Sommar efter sommar. År efter år. Men ett Barcelona som är extremt dåligt rustat ekonomiskt, trots Champions League-vinster, oljepengar från Qatar och megalån har inte haft råd att köpa Cesc.

De två senaste åren har man istället tagit till sig andra metoder för att försöka sänka priset på sin f.d. guldklimp. Och det är bland det äckligaste, mest falskaktiga och motbjudande jag någonsin sett i fotbolls-väg. Barcelona-pelare har pratat oavbrutet om Cesc, förtryckt Arsenal och fått oss att se ut som skurken i dramat. Ren och skär tap-up.

Samtidigt har högt uppsatta ledare inom Barcelona, däribland styrelsemedlemmar, gärna och ofta gått ut i media och fördömt Arsenals agerande, berättat att Cesc hör hemma i Barcelona och även dem fått oss att se ut som skurken i dramat. Som om det inte vore nog har journalister, experter och t.o.m. hans egna släktingar matat på hela storyn genom att sprida lögner, rykten och falskheter.

Det är Arsenal som fått bära skulden. Det är vi som är de största monstren. Men innerst inne vet vi alla att Barcelona är de största hycklarna. En motbjudande klubb som agerar på sina egna villkor, pissar på alla andra och skapar egna motiv.

Nu ser det ut som att de äntligen kommer få ro hem sin kära Cesc till Barcelona, men det för en skamfull prislapp. Det pratas idag om €29 miljoner (notera valutan) i fast pris, €6 miljoner i add-ons och €5 miljoner från Cesc själv. Vi pratar alltså om en fast summa på runt £26 miljoner(!), som sedan kan gå upp emot £33-34 miljoner. Det är mindre än vad Liverpool betalade för Andy Carroll.

Att skicka iväg en mittfältare som tillhör världens bästa och har mer än 10 år framför sig på den absoluta toppnivån för en sådan summa är snudd på kriminellt. Naturligtvis har det blivit ett måste på grund av det hemska läget, men det har inte Arsenal kunna göra någonting åt. Det är Barcelona som med sina vidriga taktiker lyckats och det är Arsenal som får ta smällen.

"Mes que un club". Tillåt mig att tveka. Foto: Bildbyrån.

Cesc Fabregas

Cesc har gett allt för Arsenal under de åtta år han spelat för klubben. Ända sedan dag ett. Han har slitit, kämpat och alltid spelat med hjärta och glöd. Han har ofta lett klubben på sina egna axlar och sedan han blev kapten har han varit vår viktigaste spelare utan konkurrens.

Han är vår mittfältsmotor, vår kapten, vår spelfördelare, vår kreatör, vårt allt. Han har ofta burit oss ensam på sina axlar och ofta lyckats. Ända sedan han slog igenom i a-laget 2004/2005 har Arsenal inte förlorat en enda match han gjort mål i. Inte en enda.

Han har älskat och blivit älskad. Han har varit vår guldklimp. Vår spelare. Vår kapten. Vårt svar på Ronaldo, Messi, Tevez, Gerrard, Lampard och alla andra som bär sina klubbar på liknande vis. Ändå är det vi som vetat att det en dag skulle komma en dag då han skulle flytta hem till Spanien. Det är ingenting vi kunnat göra åt, men det är någonting vi känt till sedan dagen han kom.

Det är samtidigt någonting vi accepterat, men aldrig behövt tänka på då han haft kontrakt fram tills 2015. Han har respekterat klubben, spelarna, supportrarna, ledarna och alla andra, vilket framgår tydligt i den intervju som gjordes av Football Focus under hösten 2008. När han i år (2011) intervjuades inför matchen mot Manchester City var det många av oss som drog en lättnades suck. Varför? Ja, ni kan lyssna själva.

Men allt har ett slut och så även denna saga. Tyvärr är det Cesc som blir vinnare och den klubb som tog honom till toppen som står kvar som förlorare. Cesc har alltid respekterat Arsenal och aldrig någonsin sagt ett enda dåligt ord om någonting som haft med klubben att göra. Att han fått utstå så många glåpord och så mycket kritik är vedervärdigt, men för första gången på länge har åtminstone kritiken varit befogad.

Den här sommaren har inte varit någon annan lik. Han gjorde slut med sin flickvän som han var ihop med i över fem år samtidigt som han skadade sin knäsena allvarligt och han var tvungen till en långvarig vila. När sommaruppehållet väl var över trodde vi alla att han skulle följa med Arsenal till Malaysia, Kina, Tyskland och Portugal, men det slutade med att han stannade hemma i London under hela försäsongen.

En 17-årig Cesc Fabregas. Foto: Bildbyrån.

Trots sin skada, som blev lite väl långdragen, är det ändå upp till en klubbkapten att agera på rätt sätt. Att skicka ut rätt signaler. Istället för att göra det har det rått total tystnad. När Arsène Wenger fick en fråga om Fabregas inför Emirates Cup visste vi varför. "He's unsettled and I only want commited players at the club" sade Wenger. Och frågan är om vi någonsin fått ett ärligare svar.

Att han dök upp på Member's Day var kul, men bevisade ingenting. Samma sak gäller Champions League-truppen mot Udinese. Medan det är sant att han varit skadad en längre tid har det fortfarande varit knäpptyst kring hans skada, han själv och framför allt hans framtid i klubben.

Nu verkar det sluta med att han lämnar Arsenal en dag före vi spelar vår premiär borta mot Newcastle. Det är inte acceptabelt på långa vägar och medan han alltid respekterat oss alla har han för första gången någonsin gått över gränsen. Att som kapten lämna laget precis innan en ny säsong drar igång är osmakligt, ingenting annat.

Ni kan själv se framför er hur illa det skulle se ut om en kapten lämnade sin armé eller flotta precis innan de skulle bege sig ut i strid. Det hade inte varit acceptabelt för fem öre. Men det är exakt så det ser ut just nu. Och vi kan inte göra någonting åt det.

Inga mer glädjescener? Foto: Bildbyrån.

Arsenal

Arsenal är de största förlorarna. Inte bara på grund av Barcelonas lyckade taktiker och Cescs missnöjdhet, utan för deras eget agerande. Medan vi kan skylla hur mycket som helst på Barcelona och Cesc Fabregas måste även klubben ta sitt ansvar, någonting man inte gjort i sommar.

Hur missnöjd Cesc än varit, hur lite pengar Barcelona än må ha haft, hur osäker framtiden än sett ut hade man varit tvungen att ställa ett ultimatum redan i början av sommaren. Ett topplag som Arsenal har inte råd att lalla runt när det gäller någonting så seriöst som vår kapten. Det är trots allt inget dagis för sexåringar (trots att det är exakt så det verkar se ut nere i Barcelona), utan professionella fotbollsklubbar, professionella fotbollspelare och professionella yrken vi talar om.

Det hade räckt med ett brev, ett par samtal, ja, vad som helst för att göra klart för Barcelona att man tänker stänga dörren för alla möjliga affärer om de inte matchat den efterfrågade summan vid det och det datumet. Man hade inte behövt sätta ett allt för tidigt datum, men man hade absolut inte råd med att inte sätta ett datum alls. I mitten av juli hade varit en perfekt tid att sätta stopp för alla affärer om de inte visat tillräckligt mycket engagemang för att värva vår spelare.

Tyvärr gjorde man inte det och man lät det go on, go on & go on. Och nu står vi här, två dagar före vår viktigaste premiär på flera år och är på väg att sälja vår talisman. Det är inte acceptabelt på något sätt eller vis, men man kan inte lägga all skuld på de andra inblandade, utan man måste ställa sig framför spegeln och erkänna att man själv begått ett allvarligt misstag.

Att Arsenal säljer sin kapten kommer ge eko över hela världen och sända ut helt fel signaler. Supportrar som redan är frustrerade och på gränsen att koka över kommer att explodera. Journalister kommer förespå domedagen för Arsenal. Och Wenger kommer få ännu större press på sig att prestera.

Det återstår tjugo dagar av transferfönstret och dessa tjugo dagar kan bli de viktigaste någonsin i Arsène Wengers karriär. Han har aldrig tidigare stått för en lika tuff utmaning och om han vill sända ut rätt signaler gäller det att investera. Jag tror de flesta har gett upp stjärnvärvningar, men i all ärlighet skulle det räcka med ett par riktigt bra namn. De behöver inte vara stjärnor, så länge de är tillräckligt bra för Arsenal.

Arsène Wenger - mer pressad än någonsin. Foto: Bildbyrån.

Det handlar inte längre om att "döda ynglingars karriärer", utan att försöka ersätta vår viktigaste och bästa spelare. Bara det är helt omöjligt, men man kan göra det så gott det går. Att ersätta honom till 100% kommer inte att gå, men det skulle räcka ifall vi kunde ersätta honom till 70-75 %, vilket bara det är extremt svårt.

Det finns få kreativa mittfältare ute i Europa som fyller de kriterier vi i sådana fall skulle eftersöka, men Juan Mata, M. Götze och Wesley Sneijder tillhör alla den kategorin. Det är dock ännu osäkert om vi verkligen skulle vara ute efter en ren ersättare till Cesc, eller om vi skulle låta någon annan ta över hans position (Ramsey? Nasri? Rosicky? Wilshere?) för att istället förstärka någon annanstans.

Vad som däremot står klart är att det är ett absolut måste att förstärka ifall Cesc lämnar Arsenal. Det är en extrem situation vi satt oss i, men det gäller att göra det bästa av situationen och så länge man gör det tror jag att de flesta supportrarna kan acceptera förlusten av Cesc förr eller senare.

Vad som däremot gör kanske mest ont är att vi inte får de pengar han egentligen är värd. Varför skall det ens finnas add-ons för en spelare av Fabregas kaliber? Och €29 miljoner i fast pris är rena rama skämtet. Kaká gick till Real Madrid för €68.5 miljoner. Han hade visserligen lett Milan till Champions League-vinst och vunnit Ballon D'Or, men om Real kunde punga upp så mycket för en liknande spelare samtidigt som Barcelona kunde lägga en liknande summa på Zlatan Ibrahimovic börjar man undra. Till och med Alexis fucking Sanchez gick för mer än €30 miljoner och vad är han jämfört med Cesc Fabregas?

Vad som gör vår situation ännu värre är att Samir Nasri är på väg bort och om det skulle sluta med att vi tappar bägge spelarna börjar jag ställa ordentliga frågetecken över vår status som toppklubb. Det här är en av de värsta somrarna jag vart med om på flera år och jag är uppriktigt väldigt oroad inför nästa säsong.

Arsène Wenger har nu mer eller mindre blivit tvingad till ett nytt lagbygge, trots att det var exakt det han började med i och med generationsväxlingen 2006. Den nya generationen skulle vara som bäst 2010/2011 och han lovade att själv ta ansvaret om Arsenal inte vunnit en enda titel fram tills 2011. Nu ser det istället ut som om den nya generationen sakta men säkert börjar försvinna och vi håller istället på att bygga ännu ett nytt lag, trots att det är exakt det vi försökt göra under de fyra senaste åren. Det märker man dock tydligt av i och med att spelare som Ryo Miyaichi, Alex Oxlade-Chamberlain, Emmanuel Frimpong definitivt kommer få chansen nästa säsong.

Nästa säsong kan antingen bli en oanad succé eller ett katastrofalt misslyckande. Just nu känns det som om det inte finns någonting mitt emellan. Vi har en supporterskara som kokar av ilska, spelare som vill bort från klubben, en tränare som har svårt att värva spelare och en vital match att vinna om 48 timmar. Allt som hade krävts hade varit ett par extra miljoner på både Juan Mata och Phil Jagielka och jag tror att både klubben och supportrarna hade kunnat lugna ner sig. Dessutom hade det varit enklare att sälja Cesc.

Oavsett vad som händer, oavsett vilka spelare som köps in och oavsett hur det går i början av säsongen är Arsenal förlorare. Stora förlorare. Oavsett hur vi ser ut, hur vi spelare och hur det går är vi ett försvagat Arsenal. Ett sämre Arsenal. Ett Arsenal som hade kunnit vara så mycket mer.

Arsenal - nere för räkning? Foto: Bildbyrån.

Medan konkurrenterna ersatt och/eller förstärkt kommer vi ha sålt en, ja, kanske två av våra bästa spelare. Det sänder ut rena katastrofsignaler till alla som på något sätt har koll på fotboll, oavsett om det gäller supportrar eller klubbdirektörer. Och vad kommer Arsenal-spelarna känna? Samtidigt kommer resten av lagen ute i Europa veta att vi har pengar att spendera och således höja priserna på sina egna spelare. Oavsett hur de kommande veckorna ser ut kommer vi stå där som förlorare, på ett eller annat sätt.

Arsène Wenger har under alla sina år understrukit att Arsenal kommer dominera när den nya generationen vuxit upp och börjat leverera, men problemet är att vi inte kommer hinna se den generationen dominera då de lämnar klubben innan de vuxit upp. Cesc Fabregas och/eller Samir Nasri är knappast de första spelarna att göra det och kommer heller inte bli de sista.

Tjugo dagar återstår. Det har gått mer än två decennier sedan tjugo dagar varit så viktiga för Arsenal. För klubben, för Arsène Wenger, för supportrarna. Det kan antingen bli vårt hopp eller vårt fall. Vad det än blir kommer jag alltid bli Arsenal trogen, men jag kan inte ljuga längre. Jag är orolig, så jävla orolig.