Om Fabregas, premiären och jubileumet

God kväll! Hur skall man börja? Vart skall man börja? Det har varit två dygn fyllda av alla möjliga känslor som väckt både frustration, ilska, ångest och glädje. Allt från Wengers mystiska presskonferens på fredagmorgonen och Joey Bartons idiotiska agerande under Newcastle-matchen till Arsenal Swedens fantastiska 10-årsjubileum.

Nåja, låt oss börja där det tog vid sist, nämligen på fredagkvällen. Det var en dag som rymde Wengers presskonferens, Fabregas avsked och värvningen av Joel Campbell - allt i ett. Från att på morgonen ha sagt att "ingen skulle lämna laget" och "truppen är för stor" fick laget dels säga hejdå till Fabregas och dels välkomna Campbell, som fortfarande befinner sig hemma i Costa Rica.

En galen fredag som knappast var den bästa uppladdningen inför Premier League-premiären, speciellt när uppladdningen redan störts på grund av ett bröllop i Newcastle. Man kan spekulera oavbrutet hur sommaren påverkat laget, spelarna och klubben, men för mig finns det bara två sätt Fabregas-gate kan ha påverkat oss: 1) laget försvagas både kvalitetsmässigt och mentalt och får således svårt att återhämta sig från att Fabregas lämnat klubben eller 2) hela laget (och speciellt vissa spelare) kliver fram ur skuggan och visar att man inte tänker ge upp.

Naturligtvis kan det även vara en blandning av både 1) och 2), men allt som oftast brukar man se snabba resultat när det kommer till sådana dramatiska händelser. Att vi i det långa loppet kommer klara oss utan en stjärna som Fabregas råder det ingen tvekan om - det har vi gjort i 125 år - men det blir intressant att se hur lång tid det kommer att ta innan vi kan anpassa till en taktik, ett system och ett lag utan Cesc Fabregas.

Cesc Fabregas och Samir Nasri - två extremt tunga förluster. Foto: Bildbyrån.

Fabregas har varit vår spelmotor och mittfältsgeneral i flera år och nästan allt spel har gått genom honom på mitten. Han har varit spelaren som kan avgöra en match på en millisekund och motståndarna har alltid vetat om det. Nu när vi saknar honom ser Arsenal helt annorlunda ut, vilket vi märkte tydligt under matchen mot Newcastle.

Det saknades kreativitet, jävlaranamma, vilja och de där insticken som Cesc varit en mästare på att leverera. Spelet stannade upp stup i kvarten och var allmänt långsamt och segt. Vi hade enorma svårigheter att komma till avslut och när vi väl gjorde det var det oftast Newcastle-publiken som fick kasta tillbaka bollen inpå plan från läktaren.

Under hela försäsongen har jag - och även en del andra - varit oroliga för våra offensiva kvalitéer. Försvaret har tyvärr tagit allt fokus under sommarens gång och många har enkelt glömt bort att vi fortfarande har stora problem längre fram i ledet. Så länge vi spelar lika tafatt som under gårdagen kommer vi ha stora problem med att penetrera försvar, speciellt när det kommer till lag som älskar att parkera bussen på egen planhalva.

Saken görs inte bättre av att Gervinho nu blir borta tre ligamatcher i rad för det röda kortet han drog på sig när han valde att "bitchslappa" Joey Barton. Med skador, formsvackor, otur och avstängningar kan vi snart stå där med en startelva där vår offensiv utgörs av Ryo Miyaichi, Chamakh och Alex Oxlade-Chamberlain är startmän. Inget ont om dessa tre spelare, men två av dem har inte spelat en enda tävlingsmatch för Arsenal medan den tredje är helt under isen.

Det var länge sedan Chamakh fick le. Foto: Bildbyrån.

Newcastle agerade dock väldigt stabilt och gjorde en bra match, det skall ingen ta ifrån dem. Arsenal gjorde dock exakt samma sak, åtminstone i försvarsväg. Under flera veckor i rad har vårt försvar analyserats in i minsta detalj och oftast hånats av både Arsenal- och motståndarsupportrar. Igår kväll var den dock lysande. Thomas Vermaelen och Laurent Koscielny gjorde bägge superba insatser medan Wojciech Szczesny var allt det som De Gea inte är.

Tyvärr kom efterspelet att handla om det storbråk som utlöstes mot slutet av matchen. Gervinho kom framrusandes på vänsterkanten, klev in i straffområdet och tog ett litet steg tillbaka i planen. I samma steg nuddade Tiote vårt nyförvärv varpå ivorianen ramlade pladask på backen. För alla som sett repriserna råder det ingen tvekan om att det fanns kontakt, men självklart överdramatiserar Gervinho på fullaste allvar. Vare sig det är straff eller inte låter jag bli osagt, men det är istället situationen efteråt som är intressant.

Medan spelet fortfarande är igång kommer Joey Barton och rycker upp Gervinho med bägge händerna. Han agerar hotfullt och bröstar upp sig mot ivorianen. Till slut rinner det över för Gervinho som slår till Barton lätt, varpå Barton - som själv blev förbannad över att Gervinho filmat - filmar själv och faller till marken pladask som om han blivit skjuten.

Det hela slutar med att Gervinho får rött kort (inget snack om saken) medan Joey Barton klarar sig med ett gult. Problemet som uppstår för mig är vilken situation Walton ger Barton ett gult kort för. Om det är för den första situationen där han rycker upp Gervinho kan det ju inte sluta med annat än en straff. Jag må inte ha läst regelboken, men spelet är igång då Barton utlöser bråket inifrån straffområdet. Om han därefter får gult för just det kan det ju knappast bli frispark åt Newcastle? Att jag personligen anser att Barton borde ha fått rött är en åsikt som jag delar med många, men samtidigt borde Song ha fått exakt samma färg på kortet när han stämplade samma huvudperson.

Kanske är det jag som överreagerar, men efter åratal fyllda av domslut som gått emot oss blev det inte enklare att smälta gårdagens poängtapp. Vad som däremot bör understrykas är att en poäng borta mot Newcastle inte är ett dåligt resultat. Att spela på St James' Park är extremt tuff och storlag har och kommer att fortsätta tappa poäng där.

Problemet är väl istället att det var en sådan här start vi verkligen inte behövde. Vi behövde  en seger på grund av flera skäl, men det är knappast så att vi står och faller med det här resultatet. Nu blir dock tre poäng mot Liverpool hemma på Emirates enormt viktigt att erövra, speciellt då vi möter Manchester United på Old Trafford en vecka senare och knappast kan kalla oss favoriter.

Favoriterna Manchester United - laget att slå. Foto: Bildbyrån.

Vår tuffa start kan dock även vändas till någonting positivt. På grund av det hektiska spelschema som innefattar flera tuffa borta- och hemmamatcher kommer vi snabbt att få reda på vart vi egentligen ligger till både spel- och kvalitetsmässigt.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag även passa på att lägga in ett par ord om gårdagens 10-årsjubileum. Det var en fantastisk tillställning som var väl genomförd från alla inblandade. Tretton spenderade timmar på Undici i Stockholm kändes bara som ett par timmar på grund av aktiviteterna, människorna och den fantastiska gemytligheten.

Vi fick ett trevligt årsmöte, fantastiska berättelser från både Petter Karlsson och Anders Limpar, en god buffé, mycket god dricka och trevligt sällskap. Lägg där till Newcastle - Arsenal (trots resultatet) och Away Boyz som förgyllde hela kvällen.

Jag träffade på massor av underhållande, intressanta och trevliga personligheter under kvällen och vill även passa på att tacka ännu en gång för alla mottagna komplimang. Ni förstår nog inte själva hur mycket det uppskattas. Enormt värmande, kul och uppskattat!

Nu ser vi fram emot nästa vecka med matcher mot både Udinese och Liverpool. Det skulle inte smaka illa med två vinster, eller vad säger ni? Ha det underbart! Hej!