En Dag på Sjön

Länge leve alla biologer, länge leve människor med päls. Länge leve soffcoacher of the world united, länge leve människor med folköl, chips och en hand om pungen. Länge leve han som alltid vet, han som alltid har svaren och han som alltid har ett kan säga ”vad var det jag sa?” Länge leve han som alltid har någon annan att utkräva ansvar av, någon som borde avgå eller som borde göra allt på ett annat sätt än det nuvarande. 

Idag är det dagen efter gårdagsförlusten av vår tidigare lagkapten Cesc Fabregas. Det är dagen efter att det oundvikliga och det vi inte velat tänka oss, men som alla viste skulle ske, slutligen skedde. Vi tänker tillbaka med saknad, tomhet och i många lägen också ilska. Vi ser tillbaka på tiden med Fabregas, på drömmarna vi närde men också på gårdagens obligatoriska kyssande av klubbmärket. Men vi skall samtidigt också tvingas se framåt. För efter igår kommer alltid idag. Och efter idag kommer alltid i morgon.

I kväll möter vi Udinese Calcio i Champions Leagues sista kvalomgång. Och denna match kan komma att forma inte bara morgondagen, utan även en stor del av vår närliggande framtid. Så trots att många av oss är något emotionellt mörbultade efter helgens ligastart och gårdagens slutgiltiga separation från den spelare som så flertalet burit närmast vårt vitärmade hjärta, så måste fokus plötsligt ställas om till ännu en ny utmaning.

Vi som följt Arsenal några år vet hur viktigt Champions League är för vår manager, Arsène Wenger. Dels för att det är den enda stora turnering/kupp på klubblagsnivå som Wenger inte har vunnit, dels för att prestigeförlusten i ett eventuellt missande av den skulle smärta Wenger något enormt, men även för att vi alla vet Wengers förkärlek till en stabil ekonomi med kontinuerliga inkomster och mindre utgiftsposter.

Kvällens match är, tillsammans med nästa onsdags, på gränsen till livsviktig för klubben. Skulle vi missa CL så förlorar vi inte bara en herrans massa inkomster, en skeppslast prestige utan även det sista en stor mängd nödvändig fernissa i den, i mångas ögon, något krackelerande självbilden av klubben som varandes en storklubb. Missar vi CL så kommer vi inte bara att minska i attraktionskraft för de nyförvärv vi så evinnerligt behöver, utan även ge näring till den eventuella motvilja, som exempelvis Nasri ryktesvis givit uttryck för, att skriva på nya kontakt och binda upp sig till en klubb som kanske saknar den ljusnande framtid som spelarna själva vill identifiera sig med.

Udinese Calcio, som i D&M´s (min!) värld är ett spelskickligt och stundtals ganska charmigt lag, står som sista hinder i vägen för fortsatt CL-deltagande. Ett Udinese som inte helt olikt oss själva har förlorat storstjärnor, i deras fall i form av Cristián Zapata, Gökhan Inler och Alexia Sánchez till våra bekanta i Katalonien, men som ändå besitter stor kvalité och som dessutom har skyttekungen Antonio Di Natale, vilken under fjolårssäsongen gjorde 28 mål på 36 ligamatcher, i laget. 

Udinese använder sig ofta av ett fysiskt centralt mittfält med mycket kraft och spelar ett snabbt omställningsspel som kräver att motståndarnas försvarande spelare, inte bara innehar stor rörlighet utan också perfekt timing i positionsspelet. Somliga anser dem vara inte bara lika våra lördagsmotståndare Newcastle till utseendet, utan även till det kraftfulla spelsättet vars fysik, för många spelskickliga lag, blivit en ganska trist överraskning.

Så om Wengers Arsenal skall vända skutan och segla ut på det stora prestigefyllda europaspelshavet, så måste vi nedlägga de Små Zebrorna (Zebrette) på vägen. Detta skall göras utan avstängda Robin van Persie och Samir Nasri och det skall göras på ett sådant sätt att tvivlen jagas iväg, kaptensförlustsorgen förträngs och framtidens horisont ljusnar. Så att våra hjärtan åter får bulta av stolthet, så att andra klubbars sympatisörer åter ser på oss med respekt i blicken och så att spelarna själva fylls av kärlek, inte bara till sin egen plånbok, utan även till klubben vars vackra tröja de har ynnesten att få bära.

Skepp Ohoj, Arsenal.