Jobbigt

0-2 mot Liverpool är inte roligt. Vi blev hånade av Dalglish´s mannar på ett förnedrande sätt. Inte i spelet, inte i viljan, ambitionen eller kunnandet utan i ett offsidemål. En billig ursäkt för att vi inte själv lyckades göra mål kan tyckas, men jag är heligt förbannad på att de marginaler som finns återigen inte är på vår sida.

Arsenal har ett tunt lag i år, det är vi nog överens om allihop, men jag kan inte påstå att de viker ner sig, att de inte har kunnandet eller ambitionen att göra bra ifrån sig. Det är ju egentligen det vi supportrar kräver, att våra spelare visar det hjärta vi har för klubben. Lösningen heter inte snabba, dyra värvningar utan snarare hårt arbete och genomtänkta värvningar.

Vi behöver en eller två gubbar till, ett lugn i vårt spel och lite tur så ska vi nog kamma hem den topp fyra placering som säkerligen är klubbens mål. Allt snack om att vi ska vinna ligan är utopier och ingenting vi kommer att höra från officiellt håll eller från särskilt många supportrar.

Skillnaden mellan oss och Liverpool blev deras första mål som uppstår ur ingenting och som inte borde blivit godkänt av den assisterande domaren för offside. Redan i den andra ligamatchen för säsongen kom alltså denna följetong upp till ytan igen. Att det får fortgå år efter år är en gåta. Ingen vill väl vinna på felaktigt dömda mål och absolut ingen vill förlora på det.

Där tycker jag ärligt att oturen grinar oss i ansiktet eftersom vi fram till dess stått upp bra trots att vi blev försvagade av Koscielnys skada och Frimpongs utvisning. Vi hade en Arsjavin som var uslare än uslast, en Ramsey som var osynligare än rosa elefanter och en van Persie som inte kom nogon vart.

Vermaelen var überbra, Nasri jobbade som förr och Frimpong visade härlig inställning, om än aningen övertaggad när han onödigt snackar sig till det första gula kortet. Arsenal gör ingenting lätt för sig. Till matchen mot United har vi nu Song, Gervinho och Frimpong avstängda, Koscielny, Diaby, Wilshere, Gibbs och Traoré skadade. Innan den matchen ska vi spela ett stenhårt Champions Leaguekval borta mot Udinese och riskerar ytterligare skador och avstängningar.

De närmaste två veckorna är avgörande för hur det kommer att bli, men oavsett hur det blir så hjälper det inte om vi svär och hojtar könsord efter Wenger. Jag är lika besviken som någon annan efter en svordom och skulle mer än gärna se att vi kunde utmana om titlarna. I år verkar klubben ha valt en annan linje, varför kommer vi inte att få reda på förrän om några år. Antagligen har det varit en hel del intern turbulens, spelarna vi siktat in oss på har inte velat signa för oss och spelarna vi har är inte tillräckligt bra. En trist kombination, men inget vi kan göra något åt. Kalla mig naiv och bli sur, men vårt uppdrag är detsamma som tidigare, stå bakom killarna i vått och torrt.

Det här är en jobbig brytpunkt, det ser ut som att klubben befinner sig i fritt fall, men det kanske vore bra om flertalet supportrar nyktrade till och insåg att vi inte är titelkandidater. Sorglig insikt, men ingen klubb har rätt att vara vinnare alltid, inget varar för evigt, men klubben har överlevt värre svackor än denna och kommit tillbaka starkare. Liverpool har nyss 20-årsjubilerat utan att vinna ligan och de är inte hälften så vansinniga över det som vi är.

Vi tar nya tag, ser till att göra vårt yttersta mot Udinese, kämpar tills fotsulorna blöder mot United och sen ser vi var vi står. Jag älskar denna resan även om den är en enda lång plåga.