Hjältedåd

Kvällar som dessa är det ett stort förtroende att få skriva för er, ett stort nöje och en jävla förmån om jag nu ska ta till överord. För någon timme tystnar ropen på Wengers avgång, allt snack om att vi blir sjua och allt snack om att vi saknar vinnarskallar.

Jag kan nämna hela elvan som en enda stor vinnarskalle eller så kan jag peka ut Van Persie, Song, Frimpong och Szesny som såg till att detta var vår kväll. Men det här avancemanget är en lagbedrift och inget annat och även om jag redan när lottningen kom påpekade att vi över två matcher skulle slå ut Udinese så såg till och med jag hela rasket glida oss ur händerna när domaren blåste en straff ingen annan såg.

Vi såg aningen nervösa ut vid intågandet, men det kan lika gärna ha varit inre laddning, sånt begriper jag mig inte riktigt på. Däremot har jag tillräckligt bra koll på att veta att flest mål vinner, oavsett hur matchen ser ut, oavsett hur många chanser man skapar och hur rättvist eller ej det hela är. En krass realitet, speciellt för oss som ofta spelar ut motståndet efter noter och/eller skapar flest chanser men förlorar på en kontring, en fast situation, en domartabbe eller en studs på någon av våra spelare.

Idag gjorde vi allt det som vi ska fortsätta med hela säsongen oavsett vilka spelare som tillkommer: vi sprang, krigade, jobbade hemåt och gick på avslut. Vi såg giftiga ut och det var endast för en kort stund efter Udineses 1-0 mål som vi såg störda ut. I övrigt höll vi oss till en plan som när matchen blåstes av kändes som att segern aldrig var i fara. Den säkerheten var det länge sedan en Arsenalsupporter kunde känna efter en match.

Vi är återigen i Champions Leaguegruppspelet och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är. Inte för att vi är favoriter till att vinna titeln eller för att jag tror att vi gör det, utan för de sidoeffekter avancemanget har. Arsenal är inne i turneringen vi inte missat sedan 1998, vi är fortfarande kvar i Europas elitskikt, vi kan locka till oss spelare med CL-argumentet och vi tjänar pengar.

Nästa mål är förstås att säkra platsen även till nästa säsong och tilld et krävs några nya namn och som ni vet bryr jag mig inte nämnvärt om vilka dessa nya namn är. Däremot har vi återigen sett kvalitéerna hos Jenkinson och Gervinho, två av sommarens nya killar. Det bådar gott och vi ska fortsätta satsa på den kalibern av spelare. Det stora hålet just nu är en kreativ mittfältare för att ersätta Nasri/Fabregas.

Jag måste ge en eloge till Rosicky återigen. Han är som en Duracellkanin på lyckopiller just nu och jag njuter av varenda sekund. Han är överallt, jobbar och sliter som om det inte fanns någon morgondag och det är kanske så vi ska ta våra poäng i år, med hjärta, smärta och klokt spel.

Till sist ett par ord om Nasris övergång. £20m+ för en spelare med mindre än 12 månader kvar av kontraktet är bra pengar för vilken spelare som helst. Nasri föäljde sitt kontrakt och var antagligen redo att spela ut det hos oss. Klubben har inga krav på honom då och när han spelade mot Liverpool gjorde han en bra insats vilket åtminstone inte för mig tydde på att han inte kunde tänka sig att stanna. Han inbillar sig dock att han kommer att vinna mer i City, förvisso inte otroligt, men det blir nog desto fler bänkframträdanden för fransosen. Var och en skapar sin framtid och jag har inga som helst agg mot honom. Vi köpte hono för £12m och får nästan det dubbla efter 4 år. Han har gjort sitt bästa och vi har tjänat både arbete och pengar på honom. Jag tackar honom för sina år och önskar att han längtar tillbaka till oss.