My Arsenal

Det är så här det skall vara, det är det här mitt Arsenal är. Som en boxare, svullen av yttre våld, groggy och desillusionerad, nedslagen och sittandes på alla fyra. Där publiken fått vittring på blod, redan cashar in på bettet för att få se honom resa sig på nio. Att ha kraft kvar till ett enda slag för att sedan lyckas få in det rakt i motståndarens stelnande hånleende.

Som ett sent tillfrisknande av en nära anhörig, som ett återdraget varsel om uppsägning eller som ett negativt svar från STD-mottagningen. Det här är mitt Arsenal. Som att rättvist ligga under med ett noll i halvtid för att sedan ändå vinna matchen. Som en lättnadens suck, ett vunnet remi eller ett senkommet brev av upprättelse.

This is my Arsenal. Uträknat, utskrattat och på dekis. Hånat, bespottat och övergivet av dem som borde har varit där för oss, som borde ha burit oss när vi som mest behövde det. Dåliga och utan det vackra spelet. Som en parafras på Millwalls klassiska ”No one likes us, and we don’t care.“ Så långt från tiki-taka du någonsin kan tänka dig, men med omställningar som ställer om världen till god. This is my Arsenal. Knästående och ragglandes, tärda av svåra år, bara väntandes på den sista sparken i ryggen för att cementera fallet, frambringar vi en pistongrörelse som krossar motståndarnas kulor.

Ett billigt trick, en låg nivå och ett skakande huvud. This is my Arsenal. Fulspel, fattigdom och utan flärdfullt ryshpysh. Blekrosa engelsk hud mot solbränd italienskt nopprad dito. Utan framtid, utan lullull och bara bergtagen av nuets magi. Bit för bit tuggar vi oss fram, meter för meter klättrar vi upp ur bråddjupet och millimeter från millimeter reser vi oss från den smutsiga asfaltens förnedrande kyla. Vi spottar blodet i ryggen på antagonisten, men vi viker aldrig ned oss.

Rätt eller fel, orättvist eller ej. Vi är fortfarande kvar, fortfarande där och fortfarande vid liv. Stolpskott, straffräddningar och utan fungerande mittbacksduo. Inte vackra, inte solitt täta, vi står fortfarande upp. Som en lättnadens suck efter sömnlösa nätter av vakande. Som en trötthet du längtat efter, att tillåta dig att känna. Som en lövskog efter åskväder, som ett förlåt efter upprivande bråk.

Det här är mitt Arsenal. Det är det här jag känner igen och det här jag lättast kan relatera till. Vi är alla olika, vi tycker alla olika om vad som är bäst, vackert och vad som egentligen är Arsenal. Men det här är mitt, hur är ditt?