Swansea away

På den senaste tiden är det väldigt många som hört av sig (via mail eller sociala medier) och undrat om jag kan börja skriva mer om alla bortamatcher jag går på. Eftersom jag kan räkna upp antalet bortamatcher jag missat sedan säsongen började på en enda hand förstår nog de flesta att det vore jobbigt att skriva om exakt varenda resa, men eftersom bloggar, forum och hemsidor just nu kryllar av domedagskrönikor tänkte jag bidra med någonting annat än det ni kan läsa annanstans.

Hela den här säsongen har varit extremt underlig. Den har varit besvärlig, deprimerande, fantastisk, rolig, förundrande, besynnerlig, men framförallt konstig. Jag har hunnit med att åka på massor av bortamatcher - i princip alla - och medan jag kommer komma ihåg många för resten av mitt liv finns det många som jag knappt kommer att komma ihåg (och det är inte enbart på grund av alkoholintaget!).

Resan till Swansea är en av de resorna som jag gillat mest överlag då nästan allting förutom matchen var riktigt kul. Visst, det slår inte Chelsea på Stamford Bridge eller den helgalna (läs: sjuka) dagen i Norwich, men det är trots allt en resa jag gillade av många anledningar. Men vi tar det hela från början.

Emirates Stadium tidigt på morgonen. Foto: kicken.

P.S. Jag vill varna för att mycket jag har med just idag inte är Arsenal-relaterat, vilket jag hoppas att ni inte blir arga över! Om våra nuvarande problem lovar jag att skriva om imorgon/övermorgon! Jag vill även rekommendera denna lista som jag gjorde efter att ha laddat upp massor av YouTube-klipp som jag spelat in under den här säsongen (mest ramsor, men även mycket annat!). D.S.

***

Från första början var det inte ens säkert om vi skulle göra resan ända till Swansea. Vi började planera redan i slutet av november(!) eftersom många ville åka dit, men få visste om de kunde. Bortabiljetterna sålde ut redan på 30+ away credits (för er som inte känner till systemet kan ni slänga in en kommentar så kan jag förklara för er), vilket var förvånande då matcher som Chelsea borta (15+ away credits) och Tottenham borta (25+ away credits) tog längre tid att sälja ut.

Anledningen varför Swansea-matchen sålde ut så snabbt var dels för att det är en ny arena att besöka (folk älskar att besöka nya arenor, någonting man sällan får tillfälle till om man håller på Arsenal) samt för att Liberty Stadium är så pass litet att bortasupportrarna bara får 2000 biljetter att dela på. Det kan man t.ex. jämföra med Wigan (4000-5000 biljetter), Milan (5200 biljetter) eller 3000 biljetter som majoriteten av Premier League-lagen erbjuder bortalagen.

Tågförbindelserna till Wales är inte de bästa och det är förvånansvärt dyrt (skulle kosta i princip en tusenlapp att ta sig fram och tillbaka med tåg) att åka tåg till Cardiff. Från Cardiff skulle man sedan vara tvungen att ta en buss vidare till Swansea. Efter ett par veckor bestämde vi oss helt enkelt för att bila ner till södra Wales. Medan vissa bestämde sig att åka redan dagen innan bestämde sig andra för att åka på söndagen.

Jag tyckte själv att det skulle vara riktigt roligt att åka redan dagen innan, så jag gjorde ett par samtal och vips så fick jag plats i en av bilarna som skulle ta oss ner redan på lördagen. När den lördagen äntligen var kommen tog jag tuben ner till Holloway Road och tog den korta promenaden till Tollington. Puben öppnade inte förrän tolv (jag satt utanför vid elva-tiden), men eftersom alla som jobbar där - inklusive mannen som äger puben (han äger även Gunners Pub) - känner mig som "svensken" lät de mig komma in och ta en te i sällskap med de som skulle jobba det första skiftet den dagen.

Tea! Foto: kicken.

Efter ett tag dök mitt sällskap upp och några öl, skämt och skratt senare var det dags att sätta sig i bilen och köra gasen i botten. Londons förorter passerade bilfönstret medan vi for västerut och snacket i bilen gick om allt möjligt. Det var fotboll, utbildning, uppväxt, Arsène Wenger, resor, bilar, förhållanden - ja, i princip allt.

Halvvägs till Swansea tog vi ett sedvanligt stopp på en så kallad Service Station (rastplats). Där blev det att häva in en rejäl lunch och fortsätta snacka om allt möjligt, men främst Arsenal så klart. Efter en 30-45 minuter fortsatte resan mot Wales och snart skulle vi även äntra landet vars invånare kallas "sheep shaggers" av britterna. Ironiskt nog var det första vi såg en massa jäkla får när vi äntrade landet.

Vid fyra-tiden på eftermiddagen nådde vi äntligen fram till hotellet som hette "The White House". Att kalla det hotell var dock att ta i, då det bara hade nio-tio rum. Gästhus skulle vara mer passande. Hur som helst var det ett riktigt mysigt ställe som jag varmt kan rekommendera. Sängarna var fantastiska och rummen väldigt stilrena.

Efter en kort vilopaus tog vi oss ner till den lokala puben "St. George" där vi beställde in både whiskey, konjak, cider och öl. Nu gick snacket mest om Champions League och alla länder man besökt, alla matcher man sett och alla minnen man hade från turneringen. En i sällskapet hade åkt på varenda bortamatch Arsenal någonsin spelat i Champions League, förutom en! Den matchen spelades lustigt nog mot AIK i Stockholm, en match som vi även vann med 3-2.

Entering Wales. Foto: kicken.

Efter att ha suttit där i ett par timmar fortsatte vi att promenera mot centrum där vi hade bokat bord på en fin italiensk resturang vid namn "Mamma Mia". Där hävde vi i oss en oförglömlig middag, som visserligen skulle kosta oss skjortan, men som var värd varenda penny. En "Pollo Mio", vitlöksbröd och massor av vin (både rött, vitt och rosé) tog vi oss vidare mot den legendariska festgatan "Wind Street".

Jag vet inte ens vart eller hur jag ska börja beskriva "Wind Street". Det var bland det sjukaste jag någonsin sett. Om jag ändå skall göra ett försök är det en lång gata som inte innehåller någonting annat än nattklubb efter nattklubb efter nattklubb efter nattklubb. Trots att det var nära minusgrader gick unga tjejer och äldre kvinnor omkring i bisarra kläder. Vissa av dem var i princip nakna. Ingen hade varken jacka eller långa byxor/kjolar på sig. Killarna? Det fanns inga.

Jag har varit i många svenska städer och upplevt nattlivet, men ingenting kommer ens i närheten av Swansea. Stället var ju helt sjukt. Hur som helst gick vi in på ett ställe som hette Yates. Lustigt nog var det just där i princip alla Arsenal-supportrar hade samlats. Jag började dricka som om morgondagen inte fanns och kramade om alla fans som jag kände sedan tidigare. Trots att musiken sprängde öronen började vi då och då köra ett par Arsenal-ramsor och allt var bara så himla roligt.

Ett par shots skulle visa sig vara allt som krävdes för att få mig att börja strippa vid en strippstång i hörnet. Jag avslutade självfallet med att gå ner på knä och vika mig neråt á la van Persie (på samma sätt han gick ner efter 5-3). Där fortsatte vi att festa, men efter ett par timmar gick vi vidare mot en annan klubb vid namn "Oceania" som skulle visa sig vara ett ännu hetare ställe.

Champagne i massor, ännu fler gooners och ännu mer fest och sång. Jag hade efter ett tag fått i mig alldeles för mycket och gick runt på dansgolvet och kysste alla jag såg (både tjejer och killar). Det var millimeter ifrån att sluta med bråk efter att jag kallat någon "a Swansea cunt", men som tur var kom andra emellan. Någonstans däremellan tappade jag bort mina vänner och vid tre-fyra bestämde jag mig för att lämna stället.

Min mobil var död, jag var helt ensam och hade inte en aning om vart jag skulle dra. Så jag började vandra runt i staden, hittade en McDonalds, gick före alla i kön med anledningen "I am from Sweden", åt en burgare, hittade ett taxistånd och kom turligtvis ihåg namnet på hotellet! Men mina trubbel tog inte slut där.

Väl vid hotellet lyckades jag inte komma in. Nyckeln - som var ett vanligt kort - ville inte öppna dörren. Jag stod utanför porten och försökte få upp dörren på alla möjliga sätt och vis, men nyckelkortet vägrade att fungera. Vad jag inte visste var att man var tvungen att köra in kortet i självaste nyckelhålet (som använde sig av ett chip). Dum nog använde jag det som ett Oyster-card (jag trodde det fanns en sensor som kände igen kortet om man drog det över "läsaren").

Efter en halvtimma hade jag fått nog och ställde mig vid vägen och började vinka åt bilar. Där stod jag, en full svensk i Swansea, mitt i natten och försökte stoppa massa bilar. Hur roligt måste inte det ha sett ut? Tack som lov kom det en förbipasserande person vars mobil jag fick låna för att väcka hotellets manager som kom ner och öppnade porten för mig. Pinsamt, men nödvändigt.

När jag kom in i rummet visade sig att de hade lämnat nattklubben efter mig, men kommit fram till hotellet tidigare! De trodde således att jag antingen hade 1) blivit misshandlad, 2) blivit arresterad eller 3) dött, eftersom jag även tidigare under natten hade gått runt på gatorna och kallat folk "you Swansea cunts", vilket inte är att rekommendera.

Fyra timmar sömn var allt vi fick. Sedan gällde det att stiga upp, ta sig ner, äta frukost, gå upp, vila lite till, ta en dusch och lämna hotellet. Ironiskt nog hade vi dagen innan skämtat med managern som hade berättat att frukosten äger rum mellan 8.30 och 9.45. Vi hade svarat med ett par skratt, men nu satt vi ändå där och åt allt från stekta ägg till bönor.

Vid elvatiden satte vi oss i bilen och beslutade oss för att göra en rundtur vid kusten. Det som vi skulle se överraskade oss alla och är nog bland det vackraste jag sett i Storbritannien. Det var en fotografisk känsla att åka längs klippblock, höga berg och se en vacker kust. Lite efter tolv stannade vi även till vid ett lyxfik där kändisar som bl.a. Madonna, George Michael och George Clooney besökt. Roligt nog träffade vi på landslagstränaren för Makedonien, den f.d. Liverpool-spelaren John Toshack.

Kusten. Foto: kicken.

Kicken. Foto: kicken.

Efteråt tog vi bilen in till centrum igen och åkte bl.a. förbi Vetch Field, Swanseas f.d. arena som såg mindre ut än Kopparvallen i Åtvidaberg! Till slut nådde vi arenan samt puben precis bredvid arenan där vi timmarna innan matchen skulle träffa resten av de resande supportrarna. Som vanligt blev det öl, sång och uppladdning inför matchen. Resultat och startelvor var de största diskussionsämnena.

En kvart innan matchstart tog vi oss in på arenan och fann våra platser. Första intrycket var att det var en riktigt fin arena och det tycker jag fortfarande. Hemmasupportrarna var fantastiska och utan tvekan de mest högljudda jag hört. Tyvärr kunde man just i förrgår inte säga samma sak om bortasupportrarna. Vanligtvis tillhör Arsenals bortasupport de bästa i landet, men i förrgår var det nästan knäpptyst, trots att jag och min vän Ricky sjöng, sjöng och sjöng.

Liberty Stadium. Foto: kicken.

Liberty Stadium. Foto: kicken.

Matchen? Deprimerande som Arsenal-supporter. Fantastisk som neutral. När Theo Walcott satte 2-2 trodde jag att vi trots allt skulle vända, men så blev det inte. Hemresan blev lång, seg, tråkig och frustrerande. Mer än så går inte att säga. Hela resan hade varit fantastisk, men nittio minuter hade förstört nästan allting. Alla var arga, deprimerade eller irriterade.

Turligtvis hade det släppt lite när vi kom tillbaka till London vid niotiden, men känslan av en förlust sitter tyvärr i längre än så. Vi tog oss alla tillbaka till Tollington där en annan vän hade väntat på oss i ett par timmar. Resten av kvällen - och natten - spenderas med ett antal drinkar vid bardisken. Vi lämnade inte puben förrän tvåtiden då vi tvingades ut av personalen. Bussresan hem var tom, men vad kunde man göra? Det är livet som supporter. Vissa dagar är de bästa i ditt liv. Andra vill du glömma för alltid. Den här befann sig någonstans mitt emellan.

Nattetid på Tollington. Foto: kicken.

Självaste resan var riktigt kul. Den kanske inte tillhör de bästa jag gjort, men var fortfarande ett minne för livet. Wales är ett mycket trevligt land och om ni har vägarna förbi södra Wales är det ett måste att stanna till i Swansea. Nu väntar Bolton borta, Sunderland borta och Milan borta. Innan dess har vi dock ett par matcher att se fram emot på Emirates. Det är trots allt det bästa med att vara supporter. Du kan alltid blicka framåt, oavsett vad som händer. På söndag står Manchester United för motståndet. Vinst är ett måste, precis som alla matcher kommer att vara från och med nu. Men mer om den matchen kommer ni både att få läsa och höra om de kommande dagarna. Ha det!