Ett kollektivt misslyckande

Att leva livet som en inbiten supporter till ett lag som kallas Arsenal är inte lätt. Under åren vet jag inte hur många timmar jag ägnat åt att skriva hur supporterlivet är, men ingen text, inte ens från de bästa skribenterna, kan sätta exakta ord på känslorna som dyker upp vid vinster, förluster och tappade poäng.

När jag igår ner satte mig ner på Tollington för att genomföra en supporterintervju kom vi snabbt in på hur många som tar Arsenal-matcher för givet. London-bor med stabil inkomst kan se Arsenal i stort sett var som helst - när som helst. Emirates har för dem blivit en tillflyktsort på helgerna som oftast inte ligger längre bort än en tub- eller bussresa. Människorna flockar till N5 från alla olika delar av London, men det är få som måste åka längre sträckor från andra städer.

Under tiden vi pratade om det slog det mig snabbt hur jag blivit en av dem. Hur jag går på varenda match och tar allt för givet. Det är få gånger som jag stannat till och tänkt hur lyckligt lottad jag är. Att jag har ett jobb. Att jag kan köpa biljetter. Att jag kan få se Arsenal live vecka in och vecka ut. Det är många som skulle vilja vara i mina skor, hur dåligt än det än går för klubben i vårt hjärta.

När det således var dags för bortamatch med avspark 12.45 ända uppe i Blackburn är man beredd att göra uppoffringar som den supporter man är. För förr eller senare är det dags att flytta tillbaka till Sverige och då kommer chanser som dessa bli allt färre för min del. Väckarklockan ställdes på 04:45 och efter en snabb frukost på en Sandwich-bar vid Liverpool Street blev det att ta en helt tom buss upp till Holloway Road. Där stod supporterbussarna uppradade och redo att lämna. Klockan 06:00 gick startskottet och fyra timmar och trettio minuter senare var vi alla framme i den fantastiska fina staden Blackburn.

För er som inte förstår sarkasm var de sista orden i det förra stycket en ren lögn. Det är ofta som bortasupporten drar i med "you live in a shithole", men det är få gånger den är lika pricksäker som borta i Blackburn. Hur som helst hann det laddas upp rejält och flera gånger om på en närliggande pub innan det var dags att äntra arenan och se en match som många på förhand trodde skulle sluta 1-0 eller 1-1. 4-3? Jo tjena...

Matchen blev någonting som är så svårt att urskilja i textform att jag inte ens vet om det är värt ett försök. Nåja, Arsenal tog rättvist ledningen efter en väldigt bra start efter att Song stått för en Cesc-passning in till Gervinho som inte gjorde fel när han var helt fri med målvakten, utan enkelt kunde skjuta in sitt första mål för Arsenal och det första målet för matchen.

Just där och just då trodde nog många - inklusive jag - att det här inte kunde sluta med någonting annat än vinst, eller i värsta fall ett snöpligt likaresultat. Blackburn som innan matchen låg i det totala bottenskiktet av ligan och bara hade vunnit två av sina senaste arton ligamatcher skulle ju inte kunna sätta någonting emot detta taggade Arsenal. Men fotboll är fotboll och vi alla har lärt oss att exakt vad som helst - verkligen exakt vad som helst - kan hända under nittio minuter.

Det dröjde således inte länge innan Blackburn stod för ett vackert anfall (den meningen trodde jag att jag aldrig skulle skriva) som avslutades med en fin passning fram till Yakubu som kunde avsluta lika kyligt som Gervinho hade gjort ungefär tio minuter tidigare. 1-1.

Arsenal fortsatte dock att anfalla och dominera matchen och ännu ett ledningsmål var verkligen på känn. Rovers var stillastående, tama och väldigt sega, vilket tillät Arsenal att pusha på som aldrig förr. Det tog heller inte lång tid innan Mikel Arteta fick göra sitt första mål i Arsenal-tröjan. Och vackert var det. Aaron Ramsey sprang fram på högerkanten och drog iväg en fin passning in till boxen där Arteta avlossade en kanon upp i nättaket. 2-1.

The Gunners fortsatte att pressa, driva och föra matchen, men något 3-1 kom aldrig, trots flera bra chanser. Gervinho hade ett fantastiskt läge att sätta 3-1, men Blackburn-försvaret skötte sitt jobb och var på tårna. Samma sak kunde van Persie göra, men hade otur med bollhanteringen.

I halvtid var det ändå en bortaklack med stort självförtroende, som inte trodde att mycket kunde gå fel i andra halvlek. Personligen var jag otroligt nervös, men jag trodde att vi i värsta fall skulle spela lika och kanske få det nervigt mot slutet, men att vi skulle förlora fanns inte på kartan. Och kanske var det just det som gjorde att vi förlorade.

Arsenal var ett helt annat lag i andra halvleken. Borta var kraften, drivet och anfallsviljan. Istället var den ersatt med nonchalans, lathet och passivitet. Det tillät naturligtvis Blackburn att få igång ett par farliga anfall, som i slutändan skulle resultera i tre gjorda mål för laget från Riverside. Men det var inte vilka mål som helst. 2-2 var ett självmål. 3-2 var ett solklart offside-mål. Och 4-2 var ännu ett självmål.

Tre mål som egentligen inte skulle vart mål om Fru Fortuna inte funnits. Efter matchen sade jag att vi vunnit med 3-1 om vi gått efter antalet gjorda fotbollsmål, men självklart var det en löjlig bortförklaring då varenda mål räknas i fotboll, oavsett hur det kommer till, även om det ibland kan vara offside, självmål, turmål eller ett skott från månen.

Chamakh gjorde sitt andra mål under 2011 och reducerade till 4-3, men det var för sent. Trots tre absolut fantastiska chanser via Robin van Persie, Per Mertesacker och Theo Walcott lyckades vi inte kvittera, trots att vi borde ha gjort det, flera gånger om. Vissa skrek efter straff när Walcott drogs ner i matchens slutskede, men med den tur vi har för tillfället kunde man ana att vi inte fått domarens beslut med oss, oavsett om det var straff eller ej.

När var senast en motståndarspelare gjorde självmål (vi har gjort mer självmål under den här säsongen än de två tidigare säsongerna tillsammans)? När var senast vi fick till ett drömskott som dinglade in rakt in i krysset (Rose, Alex, Perisic m.fl.)? När var senast vi fick ett offside-mål godkänt (van Persie vs. Chelsea för tre år sedan?)? Det är sådan tur som just nu går emot oss och som gått emot oss under de senaste säsongerna. Men det är inget man kan skylla på, för om vi skall vara ärliga skapar man sin egen tur.

Det vi ser är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från klubbens allra innersta kretsar ända ut till supportrarna. Spelarna har en stor skuld att ta på sig. Wenger har en extremt stor skuld att ta på sig. Styrelsen har en stor skuld att ta på sig. En stor del av Arsenals medarbetare (bl.a. de som sköter sponsorkontrakt m.m.) har en även de en stor skuld att ta på sig. Till och med vi supportrar har till viss del en skuld att ta på oss. Alla är delaktiga i det Arsenal som vi idag ser falla ännu djupare och ännu längre bort från toppen.

Ända sedan Carling Cup-finalen har exakt allting gått neråt och förra säsongens usla vårform verkar hålla i sig fortfarande. Vårt ligafacit är uselt och i all ärlighet är det nedflyttningsform vi befinner oss i och befunnit oss i ett bra tag. Ett par vinster här och där (som mot Swansea) tar bort tyngden från axlarna i ett par dagar, men det tar inte bort alla problem.

Att klubben firar 125-årsjubileum under samma säsong som man gjort den sämsta säsongsstarten på mer än femtio år är något skrattretande, men ett tecken på var vi befinner oss som klubb just nu. Det är dags att se verkligheten för den den är och glömma allt hopp om titlar, guld och gröna skogar. Realistiskt sett kommer vi få det svårt att utmana om fjärdeplatsen och om det fortsätter att se ut som det gjort på sistone bör vi nog se oss efter ännu längre ner i tabellen.

Om våra värsta farhågor blir sanna blir det ingen Champions League-fotboll nästa säsong och då blir det ännu svårare att locka till sig spelare och ännu svårare att ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Och trots att jag och många andra haft tålamod med Arsène Wenger finns det ingen chans att han kan stanna längre än fram till nästa sommar om det fortsätter att gå åt pipan.

En annan man som måste visa sig är Stan Kroenke. Att en man som äger en av världens största fotbollsklubbar fortfarande inte tar initativ, talar med supportrarna, visar vad han vill göra, bevisar vad han kan göra, visar drivkraft eller över huvud taget tar sig till London är löjligt. Och medan Kroenke slösar bort sin tid på sina franchises borta i staterna står hans största investering och faller fritt. Jag har tidigare ogillat Usmanov, men om Kroenke fortsätter på det viset han gör i detta nuet tror jag inte att Usmanov vore ett sämre alternativ, hur slug han än må vara.

När Arsène Wenger anlände till England till löpsedlarna "Arsène Who?" revolutionerade han inte bara en hel klubb, utan ett helt land. Alla andra tränare såg ut att vara kvar i stenåldern när Wenger på ensam hand visade hur man leder en fotbollsklubb in i en modern era. Det var bara Ferguson som hann hänga på. Alla andra blev kvar i stenåldern. Nu är det istället Wenger som befinner sig i den motsatta situationen. Medan alla andra rusar in i en ny era står han kvar i det gamla och stampar, trots att det bara går sämre och sämre. Och om saker inte förbättrar sig finns det risk för att det istället blir han som får ta ett expresståg tillbaka till stenåldern.

Det är en lång väg att vandra och vi har en extremt lång säsong framför oss. Vi kan inte längre köpa spelare. Vi kan inte längre stå för dramatiska förändringar. Vi kan inte längre tro att det här kommer lösa sig av sig självt. Det gäller att slicka sig om såren, jobba hårdare och ge fan i att förlora igen. Jag skulle inte tveka att ta till Graham-metoder genom att läxa upp spelarna ordentligt och berätta att det inte är acceptabelt att spela för Arsenal om man inte ger 110 % i varenda match.

Nu smälter vi det här, tar med oss lärdomarna och vinner mot Bolton i nästa ligaomgång. Allt annat än tre poäng i den matchen kommer resultera i att vi snart får blicka fram mot bottenstriden istället för toppenstriden. Det är en lång väg kvar, men det är inte över, och så länge det inte är över kan vi komma tillbaka, oavsett hur mörkt det ser ut.

You are my Arsenal,
My only Arsenal,
You make me happy,
When skies are grey,
You'll never know just,
How much I love you,
So please don't take my Arsenal away...