Slutet har aldrig varit närmare

Den tolfte december 1896 gästade Woolwich Arsenal Loughborough. En tio år ung klubb åkte på sin största förlust någonsin när man förlorade med förnedrande 8-0. Spola fram tiden mer än 100 år, fyllt av både glädje och sorg, och ni kommer för alltid att hitta datumet 28 augusti 2011 inprintat i historieböckerna. Det var nämligen då Manchester United körde över ett Arsenal som firar 125-årsjubileum.

En poäng under de tre inledande matcherna är den värsta starten Arsenal någonsin haft under Arsène Wenger. Det är Arsenals värsta start på flera decennium. Det kan vara början på slutet.

Vart skall jag börja? Hur kan man börja? Vill man ens börja? Jag var på plats på Old Trafford igår. Hoppet fanns knappt till, men det stoppade varken mig eller alla andra resande supportrar att sjunga så högt att lungorna började värka. Vi sjöng, vi sjöng och vi sjöng. 1-0, 2-0, 3-0, 3-1, 4-1, 5-1, vi sjöng, vi sjöng, vi sjöng, 6-1, 6-2, 7-2 och 8-2, men ändå stod vi kvar och sjöng.  Och när förnedringen var över var det inte Arsenal, spelarna eller tränarna jag tyckte synd om. Det var oss, det var mig, det var supportrarna.

När förra säsongen avslutades borta mot Fulham visste vi exakt vad våra problem var. Vi visste exakt var vi behövde förstärka. Och vi visste exakt hur situationen med både Nasri och Fabregas låg till. Det var den 22 maj vi spelade vår sista match för säsongen. Det har gått exakt 99 dagar sedan dess. 99 dagar att förbättra Arsenal. 99 dagar att förstärka Arsenal. 99 dagar att sända ut en signal till vår konkurrenter. 99 dagar.

Under tiden har vi blivit matade med lögner, matade med falskt hopp, matade med struntprat. Supportrarna har knappast varit blinda, utan majoriteten av oss som hängt med under sommaren har visat upp ett stort missnöje. Inte bara med Wenger, utan med spelarna, styrelsen och Stan Kroenke. Det är inte så att media sparkar på en man som redan ligger ner, utan han har blivit kraftigt kritiserad under hela sommaren. Det vore däremot orättvist om han ensam tog hela smällen, då det uppenbarligen finns stora brister i resten av klubben.

Sex år utan titlar, en bedrövlig säsongsavslutning och spelare som ville lämna klubben var inte en kraftig nog signal för klubben att svälja sin stolthet, lägga ett par extra miljoner på en spelare man ville ha eller omstrukturera lönepolicyn, utan man var ihärdigt tvungna att fortsätta med sin ungdomssatssning som såg Carl Jenkinson, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell bli värvade.

Den enda klasspelaren man sett till att värva under en hel sommar har varit Gervinho, som snabbt såg två av Arsenals bästa spelare lämna klubben - Cesc Fabregas och Samir Nasri. Om man tappar två så pass duktiga spelare står man inte stilla och stampar på ett och samma ställe, utan man ser till att ersätta dem genom att gå ut och köpa likvärdiga spelare. Detta eftersom det just nu inte finns någon i vår trupp som är redo att ta över det stora utrymme de lämnat efter sig.

Klubben har agerat extremt naivt, trott att det går att ersätta rutin och erfarenhet med ännu mer ungdom och oerfarenhet. Trott att man kan skicka in ännu fler ungdomar när hela stället redan kryllar av ungdomar. Det är en för tung börda som ynglingarna får bära och jag tycker i all ärlighet synd om de flesta av dem då de uppenbarligen inte är redo, men ändå blir tvingade att springa ut på Old Trafford och försöka vinna mot ett oslagbart Manchester United. Det är för mycket för dem att handskas med. För tunga ryggsäckar att bära. I slutändan kommer det att knäcka dem istället för att lyfta dem som spelare.

Arsenal håller på att stagnera som klubb och det är smärtsamt att bevittna det. En klubb med en fantastisk historia, en stolt tradition och massiv supporterskara. Arsène Wenger och hans besättning har haft 99 dagar på sig att lösa problem som uppstått, förstärka ett lag som krävt förstärkning, förbättra ett lag som behövt förbättring.

Istället har vi blivit matade med struntprat och lögner. "Det fungerar inte på så vis att man går in i ett köpcentrum och tar det man vill ha. Det är mycket svårare än så." har vi fått höra av både Ivan Gazidis och Arsène Wenger. Men sanningen är att vi kunde haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka om vi bara valt att lägga till ett par miljoner. Ett par miljoner som inte hade gjort någon skillnad alls i vår extremt trygga ekonomi. Istället har vi gått miste om alla tre spelare eftersom Wenger inte tänker lägga ett öre extra på en spelare som han inte anser vara värd mer än den prislapp han själv satt på spelaren.

Men verkligheten är en annan. Spelare kommer alltid att gå för både under- (Fabregas) och överpris (Nasri). Och ibland måste man svälja sin stolthet och se vad som är bäst för klubben. Jag är övertygad om att läget sett helt annorlunda ut om vi inför säsongen haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka i vårt lag. Det hade varit bättre för spelarna, laget, tränaren och supportrarna. Och det hade bara kostat ett par extra miljoner.

Nu står vi istället helt tomhänta, med 8-2 mot Manchester United i baken, med nästan £100 miljoner(!!!!!!) i banken och tror att saker och ting kommer lösa sig av sig självt. Wenger har fortfarande svårigheter med att hitta spelare "som kan förstärka den trupp vi har för tillfället" och frågan är om man skall börja skratta eller gråta.

På vägen hem från Manchester satte jag på talkSPORT och fick höra massa arga Arsenal-supportrar ringa in och lufta sina åsikter. Mestadelen var ren skit, men det var en person som satte huvudet på spiken. Vem styr klubben? Vilken riktning har klubben? Vad är Stan Kroenkes ambitioner? Har Arsène Wenger för mycket makt? Det är fyra frågor som är värdiga att ställa och värdiga att få svar på.

Stan Kroenke har alltid varit lika tyst som en mus, men när man tar över en klubb med miljontals supportrar världen över, när man tar sig an ett projekt som är större än någonting man tidigare tagit sig an, när man tar över en av världens bästa klubbar i världens största sport kan man inte längre vara tyst. Man måste prata. Man måste kommunicera. Man måste skapa en dialog, även med supportrarna. Man måste helt enkelt leda en klubb. Någonting han just nu inte gör för fem öre.

För ett par veckor sedan sade jag att många supportrar överreagerar och att vi ännu inte befinner oss i en kris, men jag var naiv. Jag trodde att saker och ting skulle lösa sig förr eller senare, men sedan dess har det har bara blivit värre. Och folk som säger att det inte kan bli värre är kanske ännu mer naiva, för det kan det utan tvekan.

Vecka in och vecka ut har vi understrukit "hur viktig nästa vecka kommer att bli". Det har pågått i nästan två månader. Varenda vecka. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Med mindre än en halv vecka kvar av transferfönstret säger vi fortfarande samma sak. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Men vad talar för att den blir annorlunda än all den skit vi gått igenom under resten av sommaren? Ingenting.

Det är mycket, nästan allt, som är fel på Arsenal just nu. Nästa sommar kommer Theo Walcott och Robin van Persie bara ha ett år kvar på sina kontrakt. Och vad talar just nu för att de inte gör "en Nasri", speciellt om vi slutar utanför de fyra bästa. Skall vi ersätta dem med ännu fler ynglingar? Som det ser ut just nu är det mycket troligt, trots att vi antagligen kommer att ha mer än en miljard (mer än vad Ronaldo kostade Real Madrid) på banken om vi inte slösar det nu, vilket vi alla vet att vi inte kommer att göra.

Gårdagen bevisade vad ett kollektivt misslyckande kan åstadkomma. Alla skall ta på sig en del av skulden. De enda som kommer undan skulden är supportrarna. Det är vi, oavsett var i världen vi befinner oss, som följer Arsenal. Det är vi som betalar för att se Arsenal. Det är vi som är inkomstkälla nummer ett. Det är vi som är anledningen varför klubben över huvud taget finns till.

Arsenal, inte bara Arsène Wenger, har tre dagar på sig att förstärka laget, förbättra laget och få oss back on track igen. Om vi vill slippa ännu fler och större förnedringar än den vi fick erfara igår är det dags att handla, stort och mycket.

Vi är som Titanic på sin jungfruresa. Inför sommaren trodde vi att ingenting kunde gå så fel som det gjort. Vi trodde att vi skulle visa hela omvärlden hur bra vi kunde bygga ihop ett slagkraftigt lag. Men istället har vi kraschat med ett isberg och börjat sjunka. Nu gäller det att rädda både fartyget (klubben), besättningen (spelarna) och de resande (supportrarna). Annars kan det vara över. Slut. Finito.