En sjuk fotbollsvärld
sön 4 sep 2011 kl 14:09
God eftermiddag! Ännu en gång har det varit fullt upp på sistone med bortaresor, skrivande av KM-artiklar, inspelande av podcasts och en hel del annat som gjort att bloggen fått ta lite för mycket stryk. Som tur är håller mina bloggkollegor Ahldén och D&M uppe bloggflödet med kvalitativa inlägg dag in och dag ut.
Sedan sist vi sågs till har det inte hänt så mycket. Det hela kan beskrivas som lugnet efter stormen, då transferfönstrets sista dag minst sagt var en storm, eller till och med en orkan. Sedan dess har det spelats en hel del landslagsmatcher, någonting som vanligtvis inte brukar vara underhållande för oss gunners, främst då vi alltid får tillbaka skadade spelare. I förrgår kunde vi dock glädja oss åt väldigt mycket i landslagsväg.
Robin van Persie satte hela fyra (fyra!) mål mot San Marino medan vårt nyförvärv Park Ju-Young satte ett imponerande hat-trick mot Libanon. Aaron Ramsey satte 2-0 för sitt Wales medan Theo Walcott, Tomas Rosicky och Yossi Benayoun stod för bra insatser mot Bulgarien, Skottland och Grekland. Nu väntar ännu en landslagsrunda innan det äntligen är dags för spelarna att återvända till sina respektive klubbar.
Robin van Persie - lysande. Foto: Bildbyrån.
På fredag kväll åkte avsnitt två upp av Arsenal Swedens podcast och med oss hade vi Jocke Lander och Canal+ expertkommentator och reporter Jonas Dahlquist. Vi diskuterade en hel del om allt som rör Arsenal och om jag får säga mitt var det en väldigt intressant podcast. Om ni av någon anledningen missat den - lyssna!
Efter ett par enormt omtumlande veckor har dock majoriteten av Arsenal-supportrarna (läs: oss) fått tillbaka en glimma hopp. Optimismen är väldigt försiktig förstås, men det ser för första gången på flera veckor lovande ut. Vi har fortfarande inte vunnit en ligamatch för den här säsongen, men det skall enormt mycket till för att vi skall förlora nästa lördag mot Swansea, hemma på Emirates Stadium.
Naturligtvis är dessa tankegångar farliga och för att vara ärlig kan vad som helst hända, men de fem värvningar (sex om vi räknar med Gervinho) som gjorts på sistone kommer troligtvis att höja mer än bara moralen i omklädningsrummet. För första gången på väldigt länge ser vårt lag faktiskt bra ut, till och med under rådande skadebekymmer. Det är fortfarande inget titelvinnande lag, men det är bra nog för att åtminstone utmana och förhoppningsvis knipa en tredje- eller fjärdeplats.
Nu till någonting mycket mer allvarligt, nämligen anledningen varför jag i stycket ovan skriver att vi som bäst kan sikta in oss på en tredje- eller fjärdeplats. Jag hoppas som alltid på en ligatitel, men verkligheten ser annorlunda ut än drömmarna.
Det rådande fotbollsklimatet är sjukt - inte sjukt som i "galet" - utan lidande av en sjukdom. Den sjukdomen kallas pengar. Oljemiljonärer världen om pumpar in osunda belopp till fotbollsklubbar runt om i Europa som naturligtvis använder dessa pengar för att försöka skapa nya världslag. Den utveckligen ser vi inte bara hos för oss kända Chelsea (Roman Abrahamovic) och Manchester City (Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan), utan den sprider sig som en löpeld i hela Europa.
Paris Saint-German har tagits över av Qatar Investment Authority och kallas nu för "Frankrikes Manchester City" där köpet av storstjärnan Javier Pastore fått mycket uppmärksamhet i media. Samma investmentgrupp har för övrigt även köpt rättigheterna på Barcelonas tröjor. Malaga i spanska La Liga ägs numer av Sheikh Al Thani och har även de storköpt på sistone. En annan affärsman - Suleyman Kerimov - har köpt FC Anzhi i Ryssland och nu på egen hand lurat dit spelare som Roberto Carlos, Yuri Zhirkov, Balázs Dzsudzsák och senaste Samuel Eto'o.
Som tur är har UEFA uppmärksammat det sjuka fotbollsklimatet och nu är införandet av Financial Fair Play-regeln (FFP) nära, men i den nyskapade lagen finns det massor utav kryphål som kommer att användas om och om igen av stenrika klubbar som Manchester City och PSG. Klubbar som har oändligt med pengar att slösa.
Sheikh Mansour pumpar in oändligt med pengar i Manchester City. Foto: Bildbyrån.
På grund av detta har Arsenal blivit lidande och drömmen om en ligatitel befinner sig allt längre bort. Arsenals chefscout Gilles Grimandi blev här om veckan intervjuad i franska Canal+ där han sade att Arsenal och Bayern München skulle bli de enda europeiska topplagen som skulle klara sig ifall FFP-regeln infördes redan idag. Men det ger ingen tröst när supportrarna skriker efter titlar.
I inhemska och europeiska cuper kan nästan vilket lag som helst skrälla och vinna, främst då det handlar om en eller två matcher i ren utslagningsanda. Det är även där Arsenals största chanser till en titel ligger och inte i Premier League, där Manchester United och Manchester City med all säkerhet kommer fajtas om guldet ända in i det sista.
Medan vår trupp ser allt bättre ut är vi inte längre en maktfaktor i England, för att inte tala om Europa. Förlusten mot Manchester United var spiken i kistan och fick troligtvis klubben att öppna plånboken, men det hjälper föga när lag som Manchester City kan köpa exakt vem de vill, eller när Manchester United har råd att år efter år lägga stora summor på spelare som i andras ögon ses som "chansningar".
Samtidigt har Arsenal aldrig varit laget som öppnat plånboken, till och med när man haft pengar. Sen Premier League startade 1992 har Arsenal slösat minst pengar på transfers av alla lag som någonsin spelat i Premier League. Det innefattar alltså lag som t.ex. Blackpool, Reading och Wigan. Sen flytten till Emirates Stadium 2006 har alla andra 91 lag i det engelska ligasystemet slösat mer pengar än Arsenal. Vi pratar alltså inte bara om Premier League längre, utan alla lag i hela det engelska ligasystemet (Premier League, Championship, League 1 + League 2).
Att vi ändå slutat bland de fyra bästa år in och år ut, vilket är ett rent mirakel och om något är det väl just det Arsène Wenger bör få cred för. Det stoppar dock inte frågorna varför vi varit så snåla av oss, speciellt i tider då vi behövt spendera pengar.
Vi kommer aldrig att kunna konkurrera varken transfer- eller lönemässigt med klubbar som Chelsea och Manchester City, men det är någonting vi får acceptera. Jag försöker inte skapa bortförklaringar för uteblivna titlar, utan en frågeställning varför vi hållit så hårt i vår plånbok när vi är en av få toppklubbar som faktiskt behållt själen. När Manchester City går ut och slösar £38 miljoner på Agüero vet man vart pengarna kommit ifrån. Om Arsenal skulle slösa mer än vanligtvis skulle man inte behöva skämmas, eftersom vi är en av få engelska toppklubbar som fortfarande är självförsörjande.
Är det för att vi vet att FFP-regeln snart kommer att sättas i bruk som vi satt extralås på vår skattekista? Är det för att vi kommer återuppta vår status som maktfaktor när rika ägare inte längre kan pumpa in miljardbelopp i klubbar? Är det för att vi först vill betala av arenalånet? Det är intressanta frågor som få vet svaren till.
Enligt Borussia Dortmund lade Arsenal ett bud på svindlande £35 miljoner på supertalangen M ario Götze. Jag har fortfarande svårigheter med att greppa sannolikheten, men eftersom det kommit från officiella kanaler sägs det vara sant. Är det ett tecken på att Wenger faktiskt talade sanning när han sade att han inte har någonting emot att lägga £30 till £40 miljoner på en spelare så länge de faktiskt är värda den utsatta summan? Eller är det ett tecken på att vi är på väg att bli en del av den sjuka fotbollsvärlden?
Arsène Wenger - en pressad man. Foto: Bildbyrån.
Så länge vi är självförsörjande har jag inga problem med hur mycket pengar vi lägger på spelare eller löner, så länge vi inte skuldsätter oss själva. Men att en spelare som Mikel Arteta var tvungen att gå ner i lön för att spela i Arsenal tyder på att någonting är riktigt fel med vår lönepolicy.
Medan Sheikh Mansour bin Zayed Al Nahyan kan ge Samir Nasri hur mycket han än vill ha i lön gäller inte samma omständigheter i Arsenal, eller i andra klubbar som är självförsörjande. Vi behåller vår själ, vi förlorar inte vår identitet och vi säljer inte ut oss själva, men vi kan inte längre konkurrera med de allra bästa. Vissa supportrar tycker att det är fel. Andra tycker att det är rätt.
Alisher Usmanov var för bara några år sedan rejält hatad bland en stor del av supportrarna. Idag är han välkommen av samma skara som bara för ett par år sedan ogillade honom. Är det fotbollsvärldens eller supportrarnas fel? Med Usmanov i spetsen skulle vi kunna konkurrera med allt och alla igen, men då förlorar vi allt det vi haft i 125 år. Är det värt det? Å andra sidan förändras och moderniseras fotbollen hela tiden. Är det vi som är bakåtsträvande eller är det de andra som ligger ett steg före oss?
Hur skulle ett Arsenal se ut med Usmanov i spetsen?
Korruption, mutor och makt har en gemensam faktor: pengar. Den moderna fotbollsvärlden styrs av en gemensam faktor: pengar. Al Jazeera gjorde nyligen en dokumentär om Liverpool FC som ni alla bör ta tid och se. En dokumentär som tar upp alla de problem jag skrivit om idag. Supportrar känner sig allt mer och mer som en mindre del av sin favoritklubb, trots att det är supportrarna som är anledningen varför klubben över huvud taget existerar och kan fortsätta att existera.
Att Arsenal således måste sikta på en lägre placering än förstaplatsen är realistiskt och kommer att börjar bli allt mer acceptabelt. Det är tragiskt för en toppklubb som aldrig tidigare accepterat någonting annat än en förstaplats, men den sjuka fotbollsvärlden har satt sina spår. Om FFP-regeln kan förändra förutsättningar återstår att se, men någonting måste åt, annars kan hela sportens själ snart vara förlorad.