Blackburn borta: Please Please Please

Let me get what I want, this time. Som så många gånger förr så får en av vår tids stora konstnärer stå för orden. För precis så känner jag inför morgondagens match, borta på Ewood Park. Snälla, snälla, snälla, låt mig får vad jag önskar, denna gång.

När Arsenal åker till Blackburn brukar vi inte få vad vi önskar, vi brukar mestadels bara få oerhört ont. Vi får kanske med oss tre poäng därifrån, men gör det i sällskap av en allt längre skadelista. Vi fantaster sitter i våra soffor och hoppas på vackra passningar, säkra försvarsingripande och på gjorda mål. Men framför allt måste vi, varenda j-kla gång vårt Arsenal skall besöka Ewood Park, sitta och hålla tummarna för att våra stjärnspelare inte skall bli sparkade sönder och samman. Att ett besök där inte skall resultera i tusenfalla avbokande till andra och att vårt lag inte skall se ut som ett enda rödfärgat plockepinn när matchen väl är över.

För Blackburn Rovers har alltid verkat i fotbollsutvecklingens tjänst, alltid varit steget före och alltid stått på bolltrillandets barrikader. Allt från soccerns skilsmässa från The Rugby football till Sugardaddyns rätt att vrida den moderna fotbollens snedspark ännu ett varv. Det förstnämnda när klubben, i slutet av 1880-talet, var en av de drivande bakom professionaliseringen av fotbollen och det senare då stålindustrilisten Jack Walker, i januari 1991, tog kontroll över klubben och hämtade den gamle Liverpool-legenden Kenny Dalglish till klubben för att göra honom till manager med en enorm spelarbudget till förfogande.

Med dessa monetära muskler kunde då Dalglish locka över en massa spelar till klubben, främst från Liverpool FC, den klubb Dalglish just kommit från, och Rovers tog sin enda ligatitel i modern tid våren -95. Men så mycket mer glamoröst än så blir det aldrig där vid skogarna i Lancashire. Rovers är liksom inte det laget och har heller aldrig varit. Det hör på något sätt till att motståndarna skall behöva vara lite extra på spänn och lite extra rädda. För här kommer stora, stygga Rovers och då skall de där bolltrollande småkillarna som fått för sig att besöka oss, få åka på ett rejält kok stryk om de inte förstått bättre.

Så därför ber jag, snälla. Låt oss ställa över de mest skadebenägna och bensköra spelarna. När vi nu redan har både Vermealen och Wilshere på skadelistan så låt oss skydda livsviktiga spelare som RvP, Sagna och Arteta och låt oss trumma ihop ett så elakt centralt mittfält som bara är möjligt. Snälla Wenger, låt oss inte falla för frestelsen att använda vår fotbollstekniska överlägsenhet, för den kommer bara att slå tillbaka i form av fradgadrypande Roverssepelare, som med mord i blick kommer att slita våra fotbollsförsök i stycken.

En annan tämligen oskön samling Blackburn-kopplingar

På grund av rådande omständigheter bör vi ställa upp med följande lag. Inte för att motståndet är ringa eller för att vi inte behöver våra bästa spelare, utan för att dessa bästa spelare även behövs i matcher efter lördagens.

Szczesny
Jenkinson –  Kaiser Per – Koscielny – Santos
Song – Frimpong – Benayoun
Gervinho – Park – Arsjavin

Santos går självklart att byta ut mot Gibbs, men med tanke på den senares skadebenägenhet och stundande CC-match mot Shrewsbury, bör detta övervägas med största försiktighet. Både Park och Arsjavin kan också tänkas behövas skyddas mot dessa Lancashiremonster, varför Chamakh och kanske TW14 då kan ersätta, men även här hyser D&M frågetecken över lämplighet. Man skulle även kunna låta mittfältet bestå av Song-Frimpong-Coquelin, och låta Benayoun ta en offensiv kant, vilket skulle kunna bli som att bekämpa eld med eld. Men det är en lite småmysig tanke, eller hur!

Så allsmäktige fotbollsgud, du som i The International Football Association Board äro, låt oss slippa brutna ben, urleddragna axlar och bespottade ansikten. Låt oss slippa den högst osköna känslan som ännu en favvospelare på skadelistan bringar. Låt oss få komma hem med både tre poäng och intakt spelartrupp. Please, please, please. Let me get what I want, this time…