En lång säsong

Under Arsenal Swedens tioårsjubileum i Stockholm var det många som kände samma sak - olust. Inför varenda säsong har man varit hoppfull, exalterad och spänd, men efter samtal med många svenska gooners under kvällen var det samma typ av svar man fick från nästan allihop. Folk var helt enkelt inte längre sådär onaturligt spända av nervositet och längtan som man alltid varit inför en ny säsong.

Anledningarna hittar man naturligtvis i den stora besvikelsen som hade infunnit sig hos många, även mig, under sommaren. All turbulens kring Fabregas vara eller icke vara, Nasris vilja att lämna, Kroenkes ovilja att prata, Gazidis repetiva uttalanden och Wengers klassiska line "we've got mental strength". Uteblivna värvningar, missnöjda spelare, kaos i styrelserummet, anordnade protester från supportrar och burop hade då skapat ren frustration bland supporterskaran.

Trots det trodde man att Arsenal skulle lägga allt det bakom sig, precis som man alltid gjort när man gått igenom liknande perioder. Spola fram tiden lite mer än en månad och vi skriker oss hesa på grund av en vinst mot League Two-laget Shewsbury i Carling Cup. Det är fascinerade på ett sätt, men deprimerande på ett annat.

Vi har för första gången sedan Emirates byggdes svårt att sälja slut på alla biljetter och massor av biljetter finns nu tillgängliga på General Sale. Detta för en klubb som har mer än 30 000 personer på en väntelista över säsongskort, mer än något annat lag i det engelska ligasystemet. Igår kväll stod massiva sektioner helt tomma och trots att den "officiella" publiksiffran var cirkus 45 000 kan det inte ha varit mer än 40 000 på plats.

Om det såg illa ut under sommaren ser det helvetiskt ut just nu. Men samtidigt kan vi ta en större lärdom än vi någonsin gjort tidigare, vilket jag verkligen hoppas att alla gör, någonting som även inkluderar supportrarna. Man håller inte på ett lag i endast medvind. Man håller inte på ett lag bara när det vinner. Man håller inte på ett lag när man själv känner för det. Man håller på ett lag i vått och torrt, i med- och motvind, under både bra och dåliga tider. Alla som inte gör det har inte rätten att kalla sig supportrar.

Om ni sett filmen Inception skulle jag vilja påstå att vi just nu befinner oss i limbo, ovetande om var vi är, vad vi vill eller vart vi kommer att ta vägen. De kommande veckorna kan vara de viktigaste veckorna under Arsène Wengers tid i klubben. Hur illa än Bolton spelat under säsongsinledningen har Arsenal knappast sett så mycket bättre ut och jag vet inte när jag senast var så orolig över ett North London-derby som jag är inför det om två veckor.

Två poängtapp i ligan kommer helt plötsligt betyda att vi slåss om vår existens i Premier League, inte om en topplacering. Det må låta skrattretande, men man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att hitta ett topplag som floppade totalt under en säsong. Under 1994 vann Inter - med en viss Dennis Bergkamp på topp - UEFA-cupen, men i Serie A var man bara en plats ifrån att åka ur ligan.

Nu kommer det troligtvis inte att hända, men man skall aldrig säga aldrig. Förstaplatsen var vi tvungna att ge upp så fort Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnade klubben, men en fjärdeplacering är inte helt omöjlig, speciellt med mer än trettio matcher kvar av säsongen. Det finns fortfarande 99 poäng kvar att kämpa om och med tanke på hur konkurrensen ser ut om fjärdeplaceringen skall det bara gå, så länge man tar sig ur den horribla formsvackan.

Ingen match kan längre klassas som enkel. Ingen match kan längre klassas som säker. Ingen match kan längre klassas som någonting annat än en cupfinal. Tyvärr var det exakt det vi sa när det återstod tio matcher av förra säsongen och som vi alla vet var vi inte så bra på att spela cupfinaler vecka in och vecka ut. Men för att sätta lite perspektiv på vår situation finns det inget bättre sätt att beskriva det som än att varenda match är en liten final i sig själv.

Medan vi alltid kunnat känna oss som solklara favoriter när lag som Bolton, Sunderland och Aston Villa gästat Emirates har vi inte längre råd att göra det, vad än oddsen säger. Nu är det upp till Arsène Wenger att rädda det sjunkande skeppet, för spelarna att börja offra blod, svett och tårar samt för supportrarna att inte vända ryggen åt klubben.Det är en emotionell berg- och dalbana vi sitter i. Det är en lång säsong vi har framför oss. Men det kommer bara göra sötman större när vi en dag får tillbakabetalt för vårt lidande. Det må inte var i år, men en dag, då jävlar.