Dentist D&M tar till orda
fre 30 sep 2011 kl 07:38
Då tackar vi Tandfén, eller om det nu var Fluortanten, för idag och hälsar henne varmt välkommen nästnästa torsdag för ytterligare sköljning. Vidare tänker Dentist D&M nu ha en ringa genomgång om allmän dentalhygien och dess basala förutsättningar. Så hör upp nu alla små barn och kortväxta ungdomar, rätta till era skoluniformer och räta era ryggar, för idag skall vi tala om tandtråd.
Du spänner den aktuella tråden, exempelvis mellan de två pekfingrarna på vilka tråden rullas upp för att kunna stadgas. Sedan för du med stabil hand in tråden mellan tänderna och drar fram och tillbaka ett par gånger, kanske även upp och ned längs med tandhalsen samt mellan den och tandköttet. Detta kan vid ett första användande starta en mindre blödning i ett ovant tandkött, en biverkning som vid frekvent användande slutar förekomma.
En känsla av att tänderna separeras men även en känsla av lättare smärta kan upplevas, vilken i sig kan upplevas både märklig och för många nästan njutbar. Många anser tandtråden vara både högst funktionell och en dentalprodukt som bringar välmående, medan andra ser den som obekväm, smärtsam och onödig. Precis på samma sätt är det med försvarsarbete inom underhållningsbranschen fotboll i allmänhet och i Londonklubben Arsenal i synnerhet.
För många anser försvarsarbete, både att utföra och att bevittna, vara obekvämt, smärtsamt och nästan onödigt. Det hävdas att anfall är bästa försvar, jag vill å det bestämdaste hävda motsatsen. Ett bra försvarsspel är bästa försvar. Dock måste man veta hur man utför det, men framför allt vara beredd på eventuellt obekväma upplevelser. Att man faktiskt upplever en kortare stund av smärta eller en kortare undran om risken för fysiska men, men framför allt har förstått vikten av att hålla rent. Rent kring sitt egna straffområde såväl som kring de egna tänderna.
Ingen Karius eller Baktrius iklädda svartblå tvärrandiga clownställ skall äga tillträde till Arsenals straffområde. Inga fatala tandstenar i form av ljusblåa skitstövlar från Manchester East skall ges möjlighet att få slå rot i vårt territorium och inte heller skall några sunkiga syraangrepp från västra London få ens en millimeter till godo.
Javisst, Dentisten är varse om priset. Det kan göra ont, det kan vara obekvämt och det kan ge dig en känsla av att vara en liten del särskild från den övriga raden av jämnhet. Det kan bringa en känsla av stumhet och ibland till och med trötthet. Men priset för att låta bli blir, med absolut största sannolikhet, mångfalt högre. Långt mycket mer smärtsamt att behöva stå ut med och med ett långt mycket mer smärtbringande åtgärdsprogram på dagordningen.
Farbror Dentist kan, utan svårigheter, fastslå att det inte finns några genvägar till den perfekta tandraden och med precis samma säkerhet, kan också fastslås att det inte finns några som helst genvägar till det perfekta försvarsspelet. Det kanske inte ens är möjligt att uppnå, men görs inte allt vad som överhuvudtaget är möjligt, kan vi lika väl go all english. Köra gulbrunt med enorma gluggar och med en odör som minimerar all fysisk samvaro och omöjliggör möjligheterna till lite lördagshångel. Och det vill ni väl inte riskera, ungdomar?
Nej, fram med tandtråden och få väck smutsen. Få väck överstegsfintande ytteranfallare och få väck inkommande sockrade passningsgeni till centrala mittfältare. Bort, undan och iväg. Inte hit med eran skit. Här skall det vara rent och snyggt, propert och uppstyrt. Nu är det dags att frambringa den där välbekanta och ljuvliga känslan av gott-ont, som när man använt tandtråd för första gången på allt för lång tid, eller som i gott genomfört försvarsarbete .
Det kan göra ont, men det gör också något h-vetiskt gott.