White Hart Lane - rapport

Att leva det riktiga supporterlivet i Storbritannien kan antingen vara det bästa eller värsta som finns på denna heliga jord. Igår fick jag uppleva bägge sidorna, med bara ett par timmars mellanrum.

Allt började med att jag bara ett par dagar innan matchen mot Tottenham fick reda på att det fanns en ledig biljett. Tyvärr var den belägen i Skottland, men att skicka den till London gick på nolltid. På fredagkvällen fick jag äntligen lägga vantarna på den och ni kunde inte ana hur lycklig jag var över att bara två dagar senare kunna få gå på mitt första NLD-derby på White Hart Lane (har tidigare bara gått på NLD-derbyn på Emirates).

När dagen var kommen blev det en busstur upp till Finsbury Park i ett stekhett London. Över 25 grader i oktober månad är en sällan skådad syn, men det var verkligheten igår förmiddag. Efter att ha pratat om derby i flera veckor före självaste matchen hade jag hunnit få massvis med rekommendationer av vänner och bekanta som löd ungefär så här:

"Don't wear any Arsenal clothes"

"Be as neutral as possible"

"Don't let them know you support Arsenal"

Jag hade även fått höra historier om alla de slagsmål som ägt rum inte bara under det ökända 70- och 80-talet, utan under de senaste åren. Efter förlusten på Emirates Stadium förra säsongen bröt det ut flera slagsmål som slutade riktigt illa både nära och långt bort från arenan. Ett år innan dess hände det här på kvällen efter att Cesc Fabregas avgjort "The 11-second derby".

Hat. Riktigt hat. Det är det enda sättet man kan beskriva det på. Det kommer bli svårt för oss svenskar att sätta oss 100%-igt in i känslorna om man inte levt upp under samma omständigheter, men det krävs inte mycket för att man själv skall känna hatet börja flöda inombords.

Vissa tycker det är larvigt, mesigt och barnsligt, men varken jag eller någon annan kräver att andra skall förstå vad ett North London-derby betyder. Det är som det är och man får tycka vad man vill.

När bussen hade anlänt i Finsbury Park blev det att ta ett par steg till Twelve Pins som är puben som gäller för alla gooners vid ett NLD på WHL. Ramsor sjöngs, ölen sprutade och cigaretteröken utgjorde stora moln. Jag hängde med mitt vanliga gäng utomhus och pratade, sjöng och drack Stella.

Vår plan att gå in i tuben och åka mot arenan vid tretiden tog sin tvära vändning när vi blev omringad av kravallpolis precis utanför puben. De bad oss att lämna redan en kvart efter två och vi tvingades släppa allt vi hade och vandra mot tuben. Men desto fler vi var, desto bättre. På vägen mot tunnelbanestationen blev sången allt högre och supportrarna allt galnare. Den kommande timmen skulle bli något av det sjukaste, roligaste och bästa jag upplevt någonsin i supporterväg.

Polispådraget var enormt, men vi fick i princip göra vad vi ville. Folk hoppade upp och ner i stationen och någon hade lyckats få med sig öl som han slängde runt sig som om det var vatten. Ramsorna var högljudda som bara den och det märktes att det var ett NLD-derby på gång. Så fort vi klev in i tåget blev galet galnare.

Folk slog i tak och fönster, stampade på golvet och hoppade upp och ner så man trodde att tåget skulle gå sönder. Någon tände en cigarett inne i vagnen, men ingen brydde sig, trots att det stod flera polismän vid dörrarna. Det kändes stundtals som vagnen bara gungade medan klassiska ramsor som "Sol Campbell has won the double", "What do you think of Tottenham" och "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome" revs av efter varandra.

När vi nått Seven Sisters Road stegade vi upp mot ytan till slag av väggar och golv. Vi var i det som i amerikanska filmer kallas "behind enemy lines". Så fort vi kommit ut blev vi stoppade av ett polispådrag som var mäkta imponerande. I vår klunga var vi ett femtiotal personer som blev eskorterade av flera piketbussar och en stor skara polismän runtom oss.

Ni som någon gång tagit promenaden från Seven Sisters till White Hart Lane vet att den är rak, lång och jävligt förnedrande om man förlorat. Men det här var innan match. Innan vi hade tappat tre poäng. Vi var bara ett femtiotal i klungan, men lät som flera tusen. Vi gick förbi pubar, hus och affärer där folk stod och filmade med mobiler och kameror. Någon hade med sig sin bebis på balkongen varpå hela klungan utbrast i ett "you're just a fake Michael Jackson". Och folk kallar oss ooriginella.

Precis utanför arenan var det som farligast eftersom Tottenham-supportrarna i princip stod som i en rund cirkel kring både oss och polisen. Man kunde ta på varandra och det fanns de som råkade illa ut redan då, men större delen klarade sig in på arenan. Väl där gick allsången in i en ny fas och det blev hopp, ölkast och ramsor.

Någon hade med sig en Adebayor-tröja och grupptrycket blev för stort för vissa när i princip alla skrek "burn it - burn it - burn it". Det togs fram flera tändare, men tröjan gick inte att få eld på. Istället kastades den ner på backen, kastades öl på och stampades på av alla i närheten. För vissa låter det här bärsärkt, men så kan det se ut.

När man väl skulle kliva in på självaste arenan och ta sin plats var man svettig, nerdränkt i öl och hade ett stämband som redan började svika en. Men det gjorde inte så mycket en dag som denna. Matchen drog igång och nu väntade nittio minuter som man helst inte vill skriva om.

Arsenal gjorde en bra första halvlek, men små misstag kunde kosta oss dyrt redan inledningsvis. Scott Parker fick ett friläge, men Szczesny räddade briljant. Även vi fick ett kanonläge att sätta ledningsmålet, men Gervinho sköt utanför. Bägge lagen fick sedan sina chanser, men oftast gick det bet i slutfasen av anfallen för bägge lagen. Den där sistatouchen, insticket eller avgörande passningen saknades. Men så kom Adebayor. Så kom passningen. Så kom den misstänkta handsen. Och så kom målet.

White Hart Lane blev ett vitt inferno och 3000 Arsenal-supportrar fick stå emot hån och förnedringar från 33 000 vitklädda (sätt in passande ord här). Det enda jag kommer ihåg från målet är att jag i uppspelet till målet tänkte att det var bättre om de fick göra mål nu så att vi hade tid att hinna ikapp.

Det tog dock inte lång tid innan kvitteringen kom i andra halvleken. Alex Song rusade fram på vänsterkanten och skickade in en boll som Ramsey smackade upp i nättaket. 1-1 och vilt jubel i Arsenal-sektionen. Men det skulle visa sig bli dagens sista jubel. En kvart innan slutsignalen fick Kyle Walker till en rökare och allt som hände därefter vill man helst glömma.

Det fanns ingen polisekort tillbaka, utan man fick vandra den långa promenaden mot Seven Sisters ensam, med huvudet nere och med förnedringar haglandes runtom en. Precis efter att man kommit ut ur Finsbury Park såg man två stora piketbussar sätta på blåljusen, parkera sig vid stationen och se minst ett tiotal polismän rusa in i stationen där det uppenbarligen startats ett slagsmål.

Jag klarade mig oskadd, men hela kvällen gick man med huvudet nere, försökte att förstå, försökte att glömma. Det misslyckades. Alkoholen blev den sista utvägen. Men inte ens det hjälpte. Idag vaknade jag upp med hög feber, ett dunkande huvud och en match jag bara ville glömma.

Arsenal. En klubb i kris. En kritiserad tränare. Ett för dåligt lag. För dåliga spelare. Hur mycket man än verkar kämpa går exakt allting emot oss nu. Om det inte är domarmisstag eller turmål är det skador och skandaler utanför plan. Hur man skall lyckas resa sig från det här är ett mysterium, men om vi inte gör det snabbt nog riskerar vi att gör exakt det Inter gjorde 1994/1995, nämligen slåss om vår existens i ligan.

Det är en situation vi inte befunnit oss i på flera decennium, men det gäller att vänja sig, för som saker och ting ser ut just nu kan det bara bli sämre. Att vissa trodde på ligavinst inför säsongen tyckte jag redan då var skrattretande, men nu verkar det som om mitt förslag om en tredjeplacering verkade naivt även det.

Det hjälper egentligen inte att säga någonting en dag som denna. Det mesta är redan sagt på alla andra bloggar, forum och hemsidor. Naturligtvis kommer det ta sin tid att ta sig ur besvikelsen, men vad kan man egentligen göra. Det kommer inte gå att att glömma. Det kommer inte gå att förstå. Nu deppar både jag och resten av Arsenal-familjen. Vi måste ta nya tag, se framåt och börja vinna, men de kommande två veckorna har vi all tid i världen att tänka på någonting annat än Arsenal.