Farlig mark

Om ni missat gårdagens rapport från min tripp till White Hart Lane kan ni alltid passa på att läsa den här. Någonting som ni inte fick i gårdagens blogg var bilder från söndags, men idag har jag passat på att ladda upp två videoklipp från tubresan till Seven Sisters Road. Ni kan se lite av pregame-stämningen både i detta klipp (precis stigit av vid SSR) och även i detta (avgång från Finsbury Park). Enjoy.

Den här veckan kommer dock allt handla om hur Arsenal skall resa sig efter sin värsta säsongsstart på över 40(!) år. Domedagskrönikor, svordomar, kritik, hat och oroligheter är det vi kommer få vänja oss vid att läsa, se och höra den här veckan. Oavsett hur eller vart man vrider eller vänder sig ligger Arsenal på en 15e plats(!) i Premier League, hela 12 poäng efter ettan och tvåan - efter endast sju omgångar.

Det är inte ens i närheten av att vara acceptabelt på något sätt alls. Inte för ett lag som Arsenal. Om vi skall vara realistiska är vi inte laget som kan vinna ligan, men de senaste åren har vi åtminstone visat att vi kan utmana om en topplacering. Förra säsongen låg vi på en andraplats bakom Manchester United i 24 av 38 omgångar. Om det inte klassas som "utmana" vet jag inte vad som bör klassas som utmana.

I år har dock allt gått åt helvete, ända sedan den där Carling Cup-finalen som så många kallade "meningslös", "Kalle Anka-cup" och "strunt". Den må inte ha vara lika värdefull som resten av turneringarna, men resultatet i den finalen startade en av de värsta formsvackorna i Arsenals historia. En formsvacka som åtta månader senare fortfarande håller i sig.

Åtta månader av förluster, likaresultat, röda kort, förnedringar, derbyförluster, tabbar, dåliga matcher och dagar man bara vill glömma. Ändå uppger klubben att vi är på väg i rätt riktning, att vi kan styra upp hela skotan, att vi snart är tillbaka där vi tillhör, att många är avundsjuka på oss, att vi inte bör vara oroade. Matt Law, journalist på The Express, skrev idag en artikel som alla Arsenal-supportrar bör läsa. Det är en artikel som på så många sätt identifierar exakt det som är fel med vår klubb just nu.

Vad som även kommit fram är att Pat Rice, som vanligtvis agerar väldigt lugnt (bortsett från när han skriker ut instruktioner till spelarna), lackade ur totalt efter NLD-derbyt och gav i princip alla spelare "hårtorken". Medan jag vill inte få dagens blogg att låta som ännu en domedagskrönika kan jag inte undgå att understryka det faktum att klubben är i kris. En kris som klubben själv inte vill erkänna att man befinner sig i. Frågan är hur långt det skall behöva gå innan goda råd blir dyra.

Både spelare, ledare och supportrar har gång på gång sagt att "det inte kan bli värre". 8-2 mot Manchester United följdes upp av "det kan inte bli värre". 4-3 mot Blackburn följdes upp av "det kan inte bli värre". Och nu senast följdes 2-1 mot Tottenham upp av att "det inte kan bli värre". Tro mig, det kan bli värre.

Det är enkelt att ryckas med i glädjen och jublet när ett lag är framgångsrikt, men det är desto svårare att stanna och uppleva sorgen, misslyckandena och förlusterna. Jag bryr mig inte vad folk har för åsikter så länge de 1) inte använder glåpord för att beskriva enskilda indivder (ex. Wenger is a cunt) och framförallt 2) inte slutar hålla på laget.

Vi har blivit lyckligt lottade att få uppleva två dubblar, Invincibles-laget och en Champions League-resa som gått till historien, trots en finalförlust. Vi har fått vara med under storhetstiden, fått se legendarer spela på Highbury och fått se massor av titlar under vår livstid. Tyvärr måste vi även ta baksmällan av framgångarna. Så länge supportrarna förblir lojala kommer väntan vara mödan värd.

För oss väntar en fortsatt lång och tung säsong, men vi kan ingenting annat göra än att stirra döden i vitögat och hoppas att vi klarar oss levande. Just nu handlar det inte om att vinna ligan, inte ens att hamna bland de fyra bästa. Just nu handlar det om att ta en match i taget, plocka ett par poäng och sakta men säkert vandra tillbaka mot toppen. Det kommer varken ta dagar eller veckor, utan flera månader. Det sägs att tiden läker alla sår. Vi får väl se.

Djupet av mörker som du kan sjunka till är ett exakt mått på den höjd som du kan sträva efter att nå.