Evenemangsstaden -en socialpornografisk dystopi i två delar

Det finns en liten stad, någon stans i vårat land, som bara de som gått vilse kan finna. I denna stad är alla glada, har gröna öron och pratar ett språk som bara består av högljutt ljudande vokaler. De som bestämmer i staden kläckte en gång idén att få ihop verkligheten genom att göra om den till en enda stor berg-och-dalbana. Och om sanningen skall fram så består numera hela staden endast av en herrans massa olika berg-och-dalbanor, hopknutna av spunnet socker och gladlynt gubbrock uppslängt framför fötterna på en kissande havsgud. Invånarna spenderar mestadels sin tid med att stå bredbent och applådera allt de ser och hör, skratta åt grannens goa vitsar eller med att knåpa fram några egna av samma sort. Mer av samma, gratis godis åt alla barnen, stora som små.

För i den här staden tror folket att allt de ser är sant. Att så länge ytan är vacker och solen skiner så är allt väl. Så länge en massa människor vill komma och besöka staden så måste den ju bara vara hur bra som helst. Och är staden hur bra som helst, ja då måste man ju vara glad. Och är man bara glad så är ju, som nämnts, allt hur bra som helst. Och på den vägen är det. Som yra hamstrar i löphjulen springer de kring, runt, runt, lyckligt ovetande om allt och ingenting.

Det stadens invånare inte riktigt känner till är att de, där bland parisarhjul och tjockmagade underhållare, egentligen inte finns. Eller ja, de kanske existerar som en liten del i en statisk kolumn, men de vet inte hur man gör för att tänka och de har ingen aning om hur saker och ting verkligen är beskaffade. De har ingen mat att äta och ingenting meningsfullt att göra om dagarna. I stadens parker kvittrar ensamheten och längs dess gator kissar tomhetens skuggor i kapp med fredagsfyllans drömmar om delaktighet och innebörd. I skolorna lär sig barnen absolut ingenting, deras gamla far- och mor föräldrar ruttnar bortglömda på hemmen och stadens sjuka ligger döende i personalöde sjukhuskorridorer. Ut med maktens korridorer stoppar rikligt kliade ryggar ned sedelbuntar i varandras fickor, samtidigt som den lilla stadens invånare hålögt ser på med dreglet rinnande ur mungipan.

Men så länge alla är glada och tycker om människorna så spelar ingenting egentligen någon roll. Den lilla staden utses år efter år till så vackra saker om som Årets Evenemangsstad och det låter ju hur bra som helst även på det lokala tungomålet. Om invånarna nu skulle få för sig att ägna en stund åt tankeverksamhet, så är det ungefär så de tänker. Och sedan drar de en vits, dunkar någon medlevande låtsaslasse i ryggen och går in och hämtar grogg gjord på smuggelsprit och östeuropeiskt läskeblask.

Nu skall du dock inte se ner på stadens stackars invånare. De gör liksom så gott de kan. De vet inte bättre och de tror fortfarande att de är av det där goa slaget. Du skall heller inte tycka synd om dem. För visst är det på många sätt synd om dem, men även om du om detta intet vet, så är du i samma situation som de är. Du är de och de är du.

För du är lika lyckligt ovetande som de. Du går lika lyckligt ovetande till jobbet, gör ditt jobb, kommer hem och kramar om din fru samt spenderar din tid framför TV´n, lika lyckligt ovetande som folket i Evenemangsstaden. Du tror att du håller på ett fotbollslag, men sanningen är att det för länge sedan håller dig. Att det har tagit makten över dina görande och över ditt livs emotionella innehåll. Du tror att du följer Arsenal, men sedan lång tid är det Arsenal som förföljer dig.

Och du tror att laget i ditt hjärta är av det goda slaget. Det är inget av de monetärt dopade che£sky eller man-shitty, ej heller det dubbelmoraliskt hymlande fuskbarca eller stöddigt skolgårdsmobbande we-get-what-we-want-manu. Du tror att vi är de goda killarna. Att vi är skönspelande esteter, företrädare för den goda sortens fotboll och att vi står för de goda värdena i livet. The last man standing, the last of the good guys and whatevva whatevva.

Men detta är endast en lögn. Allt är lögn och du förstår inget av vad som har skett eller av vad som sker.

To be continued... Troligtvis i morgon eller i övermorgon. Och då kommer det, än mer, att handla om vad som håller på att hända med laget i ditt hjärta.