Socialpornografisk dystopi del 2: Klubben i våra hjärtan

En gång i tiden var ditt Arsenal av det goda slaget. Hårt arbetande vanliga män grundade klubben, byggde upp den och hårt arbetande vanliga män spelade, i förlagor till dess ljuvligt vackra tröjor, för den. Sen kom en lättsamt skönt wheelande-dealande lokalpolitiker, flyttade klubben till sin rättmätiga hemvist och resten är, som de brukar säga, historia. 

 Vi hade goda perioder och vi hade mindre goda. Vi spelade vacker fotboll och vi hade, om sanningen skall fram, ganska långa perioder där vi spelade en allt annat än vacker fotboll. Men vi kämpade så gott vi kunde, vi stred med stolthet i vårt bröst och vi var av någon form av godo. Islington/Highbury utnämndes till Englands 9:e värsta ställe att bo på, men klubben skänkte områdets invånare en liten orsak till att känna någon form av stolthet.

Sedan började importerna välla in över den engelska ön och Arsenal gick i bräschen. Vi tog inte bara in franska världsmästare, exotiska afrikaner utan även en udda fågel i form av en fransk akademiker som fick ansvaret att leda laget och dess utveckling. Gammalt mötte nytt, engelskt mötte utländskt och vi vann, vi vann och vi vann ännu lite till. Vi spred skräck i motståndare, inte på grund av något övervåld utan för att våra motståndare inte hade en aning om hur de skulle besegra oss. Snabba, smarta och med kvickaste av omställningar gäckade vi motståndarna till att jaga skuggor i en annars väl upplyst tillvaro. Vi var bland de största, de bästa och mest vackraste fotbollsvärlden hade att uppvisa. Vi var Arsenal och vi var bäst.

Om du nu fortfarande tror att så fallet är du lika vilseledd som invånarna i den lilla Evenemangsstaden. Tror du att laget du bär i ditt hjärta, om du är tärd av tunga stunder, skulle bära dig på sina kraftfulla axlar, så tror du inget annat än fel. För ditt lag är inte längre ditt. Det du tror dig se är inte längre sant och Arsenal är inte längre Arsenal. Det du trodde var en stor klubb, rent av en storklubb, är nu bara en i mängden. En liten fisk i stora vatten, redo att simma vilse eller att bli uppäten av någon större.

För ditt hjärtas klubb har blivit kidnappad av de små människornas draperande syndikat. De små människorna är så små att du aldrig ser dem och absolut aldrig, om du skulle råka snubbla på någon av dem, tror att de spelar någon egentlig roll. Men de har tagit över det du trodde var ditt och gjort det till sitt. Och om det har du varken något att säga till om eller att skylla ifrån dig för. Det bara är så. Ja, det bara blev så.

Laget innehavs nu av sluga små representanter för tjocknande magar vars enda önskan är att växa sig ännu tjockare och bli än mer inflytelserika. I alla ändar finns de. De bara är där. Hux-flux, som en axelryckning vid en väldoftande pissoar. Prinskorvstjocka direktörsfingrar i ena änden och fotbollssparkande hybris i den andra. Som lätt glänsande kackerlackor klättrar de utmed väggarna in över AG´s betong och du är så bedövad av showbiz att du inte hör ljudet av deras små tassande steg uppför halsen på din älskades hals. Och där, någonstans vid sidan av, där står du och tror att du har koll och inte alls är bortkollrad.

Men detta är ändå inte det värsta. För mellan dessa små människors draperande syndikat och profithungerns väktare, skvalpar klubben numera runt i en ocean av medelmåttlighet. Vi säljer biljetter som smör i solsken, bufféer går åt i rasande fart och vi har ligans bästa rulltrappor. Islington är alltid nystädat, vi har världens grönaste gräs och vi har en massa spännande spelarnamn att trycka på de inhandlade klädesplaggen. Vi är unga, vackra och nästan lika kortväxta som världens-bästa-messi.

Men vi vinner aldrig någonting. Vi blir aldrig längre bäst på det som klubbens hela existens går ut på. Vi är vackraste ytan men saknar numera helt innehåll. Vi har det mest välbesökta av evenemang, gladaste gästerna men får aldrig mat på det egna middagsbordet. Spunnet socker och lukten av fotbollscharter, men det ekar av tomhet i prisskåpet. Konsumenterna står i kö för att konsumera ännu mera, pengarna rullar i en allt stridare ström men inget ges till de svältande fantasterna. En inbjudande arena med mjukaste av stolar, formad som en berg-och-dalbana, men inga troféer att skänka stolthet till området där den ligger. Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

De små människorna har gjort big business av ett lag från norra London och de har samtidigt förminskat ett tidigare storlag till ett skrumpnande skrott. Vi har blivit lika ekande tomma som en Evenemangsstad utan fungerande infrastruktur. Lika obetydliga i värde som ram utan innehåll, som ett giftermål utan kärlek eller som en stad vars huvudsakliga mening är besökande turisters plånböcker.  En vattenfestival, en multiarena långt bort i obygden eller en imploderande eventkonsult. Förut var vi en vinstmaskin fruktad av alla, nu är vi en underhållningsenhet som alla andra ler överseende åt, men som ingenting vinner.

Vill du läsa den inldande västgotiska delen av dystopin, så finner du den här: http://www.arsenal.se/index.php?option=com_myblog&show=Evenemangsstaden--en-socialpornografisk-dystopi-i-tvA-delar.html&Itemid=59