Crazy Train eller Ett Fall Och En Lösning

Vi står just ni in the deep shit och om det kan det inte råda några som helst tvivel. Vi ligger på 15:e plats, förlorade just före landslagsuppehållet mot värsta rivalen och har ungefär trettiofemtusen av våra mest viktiga spelare på skadelistan. Om inte värst vore illa nog, så förlorade vi under sommaren som var, inte bara vår lagkapten till hans upplevda modernklubb, utan även en av fjolårssäsongens mest tongivande offensiva spelare till en av våra stora konkurrenter. Vi gjorde det dessutom utan att ersätta dem med adekvat spelarmaterial och dessutom utan att täta de defensiva läckor som då redan var pinsamt uppenbara.

För att fortsätta frossandet i vårt miserabla gyttjebad till fall, så har vår nye lagkapten Robin van Persie, börjat skicka signaler, förvisso hedrande subtila, om att hans framtid inte lika säkert är just i Arsenal. Att hans önskan om att vinna är så stark och att möjligheten att göra det i Arsenal inte längre är så stor. Att han påtalat behovet av att värva men att Mr Wenger, eller någon/några andra, har kommunicerat att handbromsen fortfarande är lätt åtdragen.

Vi kan tycka vad vi vill om den moderna fotbollens närmast sjukliga löneutveckling, där proportioner och rimlighet för länge sedan lämnat bordet. Men till syvene och sist, så jämför våra vänner toppspelarna sig med andra toppspelare och de bästa spelarna kommer, så länge det ges utrymme för detta, kräva de bästa lönerna. Och vill vi vinna troféer så behöver vi de bästa spelarna. Det går liksom inte längre att blunda för läget, vad man än tycker om det.

Vill vi vara en mittenklubb så kan vi fortsätta med nuvarande lönepolitik, men vill vi vara med och utmana om titlar så måste vi hoppa på tåget, hur galet det än må framstå eller till och med vara. Vill vi behålla våra bästa spelare så måste vi inte bara ge dem högre lön, utan även värva andra toppspelare vars glans de kan spegla sig i.

I dessa tider av svårmod, förfall och desperation höjs fullt rimligt också ropen på förändring. Och som bloggkollega Kicken, för några dagar var inne på, så verkar det som olika fraktioner, kring Wengers situation i klubben, utkristalliserats bland klubbens fantaster. Det är liksom ”Avgå Wenger” vs. ”In Wenger we trust” hela tiden och däremellan finns ingenting eller i bästa fall en grå massa av menlösa personer som inte vågar ta ställning. För eller emot, antingen eller, svart eller vitt.

Själv står jag så klart i den ovan nämnda grå massan emellan de olika argumentationsytterligheterna. För jag vill inte sparka Wenger, jag respekterar honom och hans strävan så djupt. Men jag vill vinna och jag är så erbarmligt trött på att ständigt vara på den förlorande sidan. Jag är trött på att vara trött. På att förlora så mycket energi på något som för i världen istället brukade ge mig energi. Som brukade lyfta min tillvaros tunga stunder till uthärdlighet. Som brukade ge mig ett halvt plus tillgodo i alla lägen, eftersom jag alltid kunde falla tillbaka på en kommande kuppfinal, ett holländskt spelgeni som alla ville ha men som bara ville spela för oss eller på en självklar tätkänning i ligatabellen.

Tyvärr sitter jag inte inne med lösningen, jag har kläckt koden eller funnit trollformen. Däremot när jag ett hopp, inte bara om att Platinis FFP-regler helt skall kicka in, utan även om att Wenger skall visa vilken klok man han fortfarande är. Att han skall vara stor nog att inse att han behöver få in en ny röst, en ny infallsvinkel eller en kraftig dos av den gamla vinnarkulturens kraft av självklarhet. Att han, trots sina trettio år av tränarerfarenhet, skall visa sig vara så ödmjuk som endast en riktigt stor man kan vara, och efterfråga hjälp när han så behöver.

När jag läser den här artikeln så fylls hela jag av värme. Framför mina ögon framträder inte bara bilden av den vackra historien utan även bilden av framtiden i form av Wengers nya assistenter. Det perfekta paret i träningsoverall, den perfekta lösningen på det svåraste av problem och den ultimata win-win-situationen. Ett offensivt geni tillsammans med ett defensivt monster av cynisk insiktsfullhet och båda stöpta i en form av att vinna är allt och att förlora inte ens finns med som alternativ.

Om vi nu tror att endast pengar är lösningen, så kan vi värva hur mycket som helst i januari och betala hur höga löner som helst till hur stora namn som helst. Men om vi inte får bort möglet från väggarna, rosten från stålbalkarna och den fadda eftersmaken av unkenhet, så kommer vi ändå inte hitta tillbaka till vad vi en gång var. Tillbaka till glädjen, till vinnandet och tillbaka till den nästan berusande känslan av att vara en upp på alla du möter. Dennis och Martin kan faktiskt vara lösningen på fallet. Men då måste Wenger först komma till insikt och se fallet…