If you squeeze my lizard, I’ll put a snake on you

Om vi tar emot dessa bevingade ord, utan att fokusera på den övertydligt gubbsjuka anspelning som endast en man i 50-årsåldern med ojämn ansiktsbehåring att lägga till ett fascialt papilomvirus, kan tvinga fram. Om vi tar orden till oss och om du betänker att de skrevs av en striphårig hårdrocksfarfar, i en tid långt före Viagrans allmänna förekomst, så kanske du har överseende med vilka medel som krävdes av en före detta amfetaminstudsboll i dennes försök till närmande av en, typ, tjugo-tjugofem år yngre varelse av det motsatta könet.

Du förstår vad som då behövdes, du kan förlåtande bortse ifrån det lätt sexistiska anslaget och du kan njuta av orden i en helt annan kontext, nämligen Arsenals. För nu är det dags för oss att låta den hand som kramande kväver vår klubbs kropp till ödlelikhet, få sig ett rejält ormbett till livs. Nu är det dags för oss att låta udda vara udda, jämt och ständigt och inte alltid vara så himla dåliga på att spela grisfotboll, om grisfotboll för stunden är just det som behövs.

Nu skall ditt hjärtas lag åka till den franska hamnstaden Marseille och möta stadens bollklubb Olympique. Vi gör det under en höst där varje europaspelsmatch känns som ett sista återbesök, på valfri fungerande vårdinstans, då de nödvändiga kryckorna sedan länge krävts åter, varefter vi fritt skall förfalla till konstant konvalescens i hemsjukvårdens nedrustade regi. För att inte tala om rädslan för att hamna i händerna på den palliativa ditons.

Så vi måste, med varje till buds stående medel, vinna över gruppledarna Marseille. Eller i absolut värsta fall ta den beräknande bortapoängen för att sedan förlita oss på den slaka lina som tre poäng hemma-principen innebär. Vi måste jaga bort den ständigt pålutstående oron för den defensiva oredan, de alltid utslagna armarna som i ansvarslös resignation och den gnagande närheten till panikens lamslående strypgrepp. Vi måste sänka huvudet i den motvind som stormar emot oss, dra ärmarna över våra frusna händer och aldrig sluta springa. Denna metamorfos kommer ske, troligtvis, med följande uppställning:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Santos
Song – Rosicky – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

Wenger väntar på sena besked kring Ramsey (hamstring), Rosicky (ljumske) och Gibbs (blödning på muskel i magen). D&M säger: Släpp den förste, vänta in den andra, men låt den tredje vila. Wenger spelar RvP på topp, denne är magisk även där, men jag vill se honom som nr 10 bakom en upptinad Chamakh, eller bakom en acklimatiserad Park eller kanske bakom TW14. En TW14 som i så fall visar varför Wenger en gång köpte honom och att det just nu faktiskt finns en position där han (TW14) är bra. Jag har gärna fel, men…

Som vanligt vill jag se Frimpong och/eller Coquelin någon stans på det centrala mittfältet, men troligt är väl att detta, som vanligt, blir av intet. Men jag tror mig se kamp, jag tror mig se ett herrans liv och jag tror mig se en svår nöt att för alla kanonörer att knäcka. Och för detta måste vi vara redo, för detta måste vi stå pall.

Vi måste tänka sydkurva mot nordkurva och vi där mittemellan, ett Les Phocéens rest som fågeln Fenix och lukten av återupprättelse inom räckhåll. Vi måste tänka grovkornigt distad basgitarr, skrovlig Jack Daniels-röst och trumm-ljud stora som Emirates hela system av lyxloger. Vi måste tänka oss en Ian Fraser Kilmister, när alla bandmedlemmar övergivit honom och Det Stora Skivbolaget likaså, på vilket han svarar genom att skriva karriärens allra främsta epos. Vi måste tänka ormgift, huggtänder och det slutgiltiga nedläggandet av allt j-la motstånd som just nu står i vår väg.

Och vi gör det till lukten av bengaliska eldar, taktfast trumslag och scenistiskt överdåd. För vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att spela i Europa nästa år. Vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att vinna Champions League i år heller och vi kommer inte att gå under om vi inte går vidare från det nu pågående gruppspelet. Det kommer bara att kännas så.

But it don´t make no difference
´cos I ain´t gonna be, easy, easy
the only time I´m easy´s when I´m…
…Killed by Death