Självförtroende, formtopp(?) & Chelsea

Självförtroende är en ganska lustig egenskap. En person utan självförtroende är en person som inte når långt i livet. En chef, ledare eller kapten utan självförtroende är det ingen som lyssnar på. Ett företag utan självförtroende vill ingen jobba hos. Ett lag utan självförtroende är redan på förhand dömd att förlora.

I många sporter krävs det självförtroende för att lyckas, vilket kanske blir mest sant i fotboll. En ligasäsong är 38 matcher. Omvandlat till timmar blir det 57. Omvandlat till minuter blir det 3420. Omvandlat till sekunder blir det 205200.

Inget lag kan dominera 38 matcher på raken. Alla lag kommer åka på formsvackor. Flera lag kommer ha turen med sig i både med- och motvind. Ett lag kommer vinna flest gånger. Det lag som under en hel säsong på bäst sätt lyckas handskas med sina problem blir ofta det lag som i slutändan vinner ligan. Oftast är det även det lag där självförtroendet varit som högst - även under svackor.

Att Arsenal inte kommer att vinna ligan står ganska klart för de flesta sedan länge. Att bara lyckas återhämta sig efter en extremt tuff start blir en prestation bara det. Som det ser ut just nu finns ingen anledning att inte hoppas på en fjärdeplats. Men för att vi skall fortsätta resa oss krävs det att vi en gång för alla tar oss ur den forsmvacka vi befunnit oss i sedan februari. Det positiva är att vi för första gången på länge faktiskt ser ut att kunna göra just det - ta oss ur vår vidriga formsvacka.

Självförtroendet har under det senaste halvåret varit kanonlågt. Frågan är om självförtroendet hos någon Arsenal-trupp någon gång varit lägre än vad det varit på sistone. När man legat under har man haft enorma svårigheter med att återhämta sig. När man släppt in mål har man grävt ner ansiktet i händerna. När saker och ting gått emot en har man skyllt på andra och inte sig själv. Spelare har inte trott på sig själva, sina medspelare eller sitt lag.

Inte många glada miner på sistone. Foto: Bildbyrån.

När Nicklas Bendtner för två år sedan avgjorde ett tätt möte borta mot Hull med ett mål i sista minuten stod Arsène Wenger för ett klassiskt citat. Han sade nämligen: "If you don't believe you can win it, you have no chance at all". Och tro, det är någonting vi inte gjort på fem öre.

Efter månader, veckor och dagar utav förluster och likaresultat har vi på de sju senaste matcherna vunnit sex av dem. Det må inte vara några klasslag vi mött, men oavsett om du vinner med 6-1 borta mot Manchester United eller 3-0 hemma mot Bolton är det tre poäng oavsett. Du får inte fler poäng bara för att du gör ett extra snyggt mål eller står för en målorgie. Tre poäng är det du får för en vinst. En poäng för ett likaresultat. Noll poäng för en förlust.

Det största tecknet på att det gått bra på sistone, att laget sakta men säkert börjat återfå det förlorade självförtroendet, är när hemmapubliken igår eftermiddag började med klassiska "Olé" när spelarna trillade runt på mittplan med ett par minuter kvar. Det tydligaste var att spelarna inte verkade vilja anfalla. Istället för att gå framåt stod det på mittplan i nästan två minuter och bara trillade runt bollen till publikens stora jubel ("Olé") vid varje lyckad passning. När var senaste gången ni hörde det på Emirates? Ja, inte var det under 2011 i alla fall.

Efter tre raka vinster mot Shrewsbury, Bolton och Olympiakos kom en vidrig förlust borta mot Tottenham. Vanligtvis hade vi kört ner ansiktet i händerna igen och stått för ett par mediokra resultat därefter, men istället har vi nu vunnit tre raka efter den bortaförlusten. Naturligtvis skall man ta in att det handlat om segrar mot lag som Sunderland och Stoke, men Premier League består inte bara av två lag man måste besegra. Premier League är fyllt av lag som Stoke som på sina dagar kan ta poäng av alla andra lag både på hemma- och bortaplan.

I och med segern mot Stoke tog vi vår första back-to-back-vinst i ligan sedan februari månad, bara det ett av flera stora tecken på att vi är på väg tillbaka där vi tillhör. På lördag väntar dock ett riktigt styrketest. Chelsea på Stamford Bridge. Aldrig en enkel match. Senast vi vann där var vi dock i ett liknande läge. Uträknade, nere för räkning, misslyckade, i en formsvacka. Ändå blev det 2-1 tack vare en viss Robin van Persie. Samma Robin van Persie som just nu är en av världens bästa spelare.

Robin van Persie smäller in mål (notera Crouch i vänstra hörnet). Foto: Bildbyrån.

Chelsea åkte på sin andra förlust borta mot QPR. Två röda kort. En avstängd Drogba mot Arsenal (Bosingwa fick bara en match som betas av i veckans Carling Cup-möte). En Terry anklagad för att ha uttryckt sig rasistiskt. En Juan Mata som utgick skadad. Det må inte gynna oss enormt, men det är bättre förutsättningar än det hade varit annars.

På lördag får vi veta exakt hur stort självförtroende Arsenal lyckats skaffa sig under de senaste veckorna. På lördag får vi veta hur bra vi spelar mot ett absolut topplag. Jag skulle ta 1-1 rakt av om någon gav mig det resultatet idag, men likt mot M arseille hoppas jag på någonting oväntat, någonting ur klar himmel, tre poäng. Ändå är det förlusten som ligger närmast till hands. Men jag vägrar acceptera det. Vi skall gå in för seger och ingenting annat.

Det kommer bli fem ångestladdade dagar innan Stamford Bridge, men jag behöver knappast understryka vad en trepoängare borta mot Chelsea skulle betyda för det här laget, för den här truppen, för de här spelarna. Nu gäller det att tro. Vi må vara en snöboll som skickas till helvetet, men kom ihåg vad Wenger sade: If you do not believe you can do it, you have no chance at all.

P.S. Självklart känner jag till att vi möter Bolton i Carling Cup imorgon kväll och mer om den matchen skriver jag om på onsdag! COYG! D.S.