Torsk på Saratov (inklusive Bonusmaterial)

Nu är det dags för denna säsongs andra Londonderby och den här gången är det dags att avlägga de behöriga 8,2 milesen till det osmakliga fuskbygget vid Fulham Road. För det vankas match mot Den Stora Blå Maskinen. To Modern Football, From Russia With Love.

Om du frågar någon fotbollskunnig person vem som är Chelseas viktigaste aktör, vad får du då för svar? Om du undrar över speldirigent, vems namn får du då tillbaka? Anfallsvapen? Strateg? Säkerhetsansvarig, vems namn finns då på den svarandes läppar? Ja, precis. Roman Abracadabrovitj. Där har du det ständiga svaret. För aldrig någonsin, inte ens under Jack Walkers storhetstid i Blackburn Rovers, har någon betytt så totalt allt, som denne ryske trollkarl gör för sitt Chelsea FC. Visst hade de vunnit stora segrar och visst hade klubben en relativt solid fanbase att vila sig på. Men vid Romans övertagande av klubben hade det gått nästan 50 år sedan den senaste ligavinsten och vid Romans övertagande var Ken Bates den klubben hade att hålla i handen när åskan gick.

Chelsea hade stått och vinglat vid ruinens och konkursernas brant vid åtskilliga tillfällen under årens lopp. De hade sålt sin hemmaarena för att kunna betala ut löner och blivit gjorda till åtlöje av fotbollsfantaster landet runt. De hade haft perioder av publiksiffror just över 5 000-strecket och varit hyresbetalande gäster på ett Stamford Bridge som inte bara var nedgången på gränsen till obrukbar, utan även vid avspark ekat ödsligt tom. Klubbens fansskara var känd för sin ständiga önskan att slå andra fotbollsbesökare på käften, extremhöger och fascistoida tillmälen hade blivit vardag på terrasserna där ”Black goals don’t count”. Och under en period övervägde klubbens styrelse till och med att sätta upp elstängsel runt The Shed.

Så trots att klubben, i händerna på den notoriske klubbuppköpsmissbrukaren Ken Bates, just genomgått en viss monetär uppryckning, så var klubben inte mer ansedd än en axelryckning. Så när Chelsea, i juni –03, togs över av oligarken från Saratov, så lämnade de en era för en annan.

Roman började sin raketkarriär genom att under sin tid som arméanställd stjäla, och sälja, armens bensin. Vinsterna av denna rörelse tillsammans med en bröllopsgåva från hans svärföräldrar på ca 2 000 rubel (då ca 12-14 000 svenska kronor), blev den ekonomiska basen för hans nya rörelse smuggling och svartabörshandel. Efter att omvandlat sin investering till en smärre förmögenhet, tog han steget över till tillverkning av bildelar och olika leksaker i plast, för att sedan ge sig på den då chockteraperade ryska avregleringen.

Det den ryska staten plötsligt trodde sig varken behöva eller ha någon ideologisk rätt att ha kontrollen över, det krängde den till hugade intressenter. Dessa intressenter insåg alla dumheten i det infantila sättet avregleringen genomfördes på. Den driftige Roman såg här en möjlighet att göra en ganska ljusskygg verksamhet något mer rumsren och köpte, enligt uppgifter inte helt utan mutor, nepotism eller hot om våld, en ansenlig mängd av, för en nyliberal rysk stat, olämpliga inkomstbringande rörelser. Han gjorde sig, i spåren av de ryska politikernas totala dumhet, således en rejäl hacka. Detta samtidigt som det ryska folket plötsligt stod utan både utbetald lön, mat på bordet och fungerande infrastruktur. Så kan det gå.

Så visst kan man fundera på hur proper and fit vår gode Roman egentligen var när hans klubbövertagande godkändes av FA. Och man kan även undra över hur mycket gott denne Roman egentligen gjort för världen. Kanske plockat upp ett tappat kolapapper från gatan eller hjälpt någon rollatorframförande gammeltanta över någon av Moskvas breda avenyer, vad vet jag? Vad vi vet är dock att utan Roman Abramovic, och dennes intresse i en fotbollsklubb i västra London, skulle dagens möte aldrig ha kommit till stånd. Då skulle vi ha kunnat möta lag som Forest, Charlton, Crystal Palace eller Middlesbrough. Och det hade vi ju också kunnat stå ut med.

Gissa torsken: Roland Järverup eller André Villas-Boas?

Så hur skall vi då göra för att få bukt med denna neokapitalistiska såpbubbla? Denna skräcködla av ”eftersom mansour gör det värre, gör vi inte längre illa”? Hur skall vi hantera denna klubb som egentligen bara är ett glansigt blått skal av Championship Manager IRL?

Jo, nyckeln till segern är det fungerande defensiva spelet, att hålla bollen längs marken i det offensiva och att aldrig sluta strida. För till skillnad för Arsenal i säsongsinledningen, så har Arsenal idag faktiskt ett spel att lita på. Inte nödvändigtvis vackert, inte nödvändigtvist så himla bra, men ändå någon form av kropp, någon form av gestallt och någon form av trovärdighet i sitt agerande. Det kan faktiskt vara så att vi plötsligt är på rätt väg. När det gäller startelva så finns det ungefär lika många alternativ till den, som det finns människor som följer den moderna toppfotbollen. Här kommer några:

Wengers choice:

Szczesny
Djourou – PM4 –Koscielny – Santos
Ramsey – Song – Arteta
TW14 – One Man Army – Gervinho

D&M choice:

Szczesny
Coquelin – PM4 – Koscielny – Vermaelen
Frimpong – Song – Arsjavin
Gervinho – One Man Army – Benayoun/Park

Som ni säkert redan vet så önskar sig D&M en RvP, bakom en striker, ett mittfält bestående av Song och någon av Frimpong/Coquelin samt en Gervinho på högerflanken. Den senare önskan kanske Mr Wenger kommer att uppfylla, men inte de två första. I backlinjen kan Wenger med D&M´s tillåtelse även sätta ut Koscielny på högerbacken, låta Santos vara kvar som vänsterback och sätta in Vermaelen bredvid PM4.

Mot che£sky är det av yttersta vikt att inte tappa in det först målet, ej heller det andra, varför alla defensiva kort skall placeras på bordet från start. Enligt radiorapporten och Arsenal Players 12 minuter långa sammandrag, var Arsjavin lysande som nr 10 mot Bolton i tisdags, varför han skall få ha kvar den positionen även i morgon.

Arteta har jag absolut inget emot, men här skall han vilas till förmån för en defensiv bully i form av Frimpong eller den något mer spelskicklige Coquelin. Gervinho och RvP behöver ingen förklaring, men på vänsteryttern ser jag gärna den, även han, tisdagsframgångsrike Benayoun, en Rosicky om denne år åter från skada eller bananskruvsmästaren Park, som kan komma in från kanten på gammalt kärt Henrymanér.

I morgon skall vi fortsätta på den väg som vi, bortsett från debaclet på Three Point Lane, vandrat den senaste tiden. Ett tätt mittförsvar som ligger lägre i banan, en Song som spelar två andra halvlekar och en målmaskin på topp. Vi skall ha kantspel med fart och centrala instick där mittbackar är som sämst, nämligen på marken och vi skall aldrig sluta rulla boll, aldrig sluta springa och aldrig någonsin ge upp.

…and we shell never surrender.