Roy's Keen
fre 4 nov 2011 kl 08:44
I morgon eftermiddag skall Arsenal ta emot West Bromwich Albion FC, vilka för dagen lämnar sitt West Midlands för att ta sig ned till huvudstaden Londons nordliga pärla. Längst fram i bussen sitter chauffören Roy Hodgson med ett fast grepp kring ratten. Nu kanske han varken innehar D-körkort eller framför fordonet, men han verkar vara en man med glatt humör, precis som en busschaufför skall ha.
När det gäller gentlemannen Roy så har han haft en tämligen ovanlig karriär för att vara engelsk manager på toppnivå. För om vi, tidigare här på bloggen, läst oss till att laget Swanseas fantaster tvingats utveckla någon sorts berg-och-dalvana, så borde man nog utgå ifrån att Roy, hans familj och hans eventuella fantaster gjort detsamma.
När han någon gång runt 1975 avslutade sin spelarkarriär i amatörligan med det så vackert klingande namnet Isthmian League, hade han redan skaffat sig erfarenheter av att leda fotbollslag. Som assisterande i Maidenstone United men även som spelande manager i Carshalton Athletic. Han tog 1976 steget till det lilla fotbollslandet Sverige och dess Halmstad BK och förde den då ganska risigt till liggande klubben till två SM-guld varav det första redan debutsäsongen.
Hodgson kom att, tillsammans med kollegan Bob Houghton, fullständigt revolutionera svensk fotboll. Det tidigare ganska tyskinspirerade fotbollslandet övergick nu, i princip, helt till ett rakt 4-4-2 med zonförsvar. Detta 4-4-2 har, med vissa varianter varit totalt rådande från förbundshåll ända fram till att Erik Hamrén tog över herrlandslaget och gjorde det till det leende. Men det är inte det vi skall prata om, inte heller om Erik. Vi skall fortsätta vår fotbollsvandring tillsammans med den sympatiske Roy.
För Roy fortsatte även han sin vandring fotbollsvärlden runt. Han lämnade lyckan i Halmstad för ett Bristol City i finansiellt gungfly men återfann den sedan i svenska klubbar som Oddevold, Örebro och slutligen Malmö FF. Tiden i MFF var fantastisk både för Roy och för klubben. De vann en herrens massa matcher, kupper och mästerskap och hann även slå ut FC Internazionale Milano, ur en sen variant av Europakuppen.
Därefter vände den framgångsrike, men kanske inte så välavlönade, Roy sina blickar mot Schweiz och tränade där både laget Neuchâtel Xamax och senare även landets representationslag, vilket han 1994 tog till sitt första VM på nästan 30 år. Han lämnade ett enormt framgångsrikt landslag, för att i november –95, ta över samma italienska storlag som hans dåvarande klubb MFF, bara några år tidigare, fört bort från europaspel.
Roys tid på San Siro blev allt annat än lyckosam. Han fick sparken från klubben vilket även han fick från den dåtida storklubben Blackburn Rovers bara några år senare. Ett kort inhopp som assisterande i Inter, ett schweiziskt återfall till Grasshoppers, innan han förde lycka och framgång till den danska huvudstadens FC Köpenhamn. Därpå raskt tillbaka till Serie A och till att få kicken från Udinese efter bara några månader innan han tog en sväng till Förenade Arabemiraten och Norge för att sedan landa i Finska landslaget, vilket han faktiskt fick riktigt hygglig fason på.
Ni känner alla till hur han räddade Fulham från till synes stensäker degradering och plötsligt återfick sitt goda renommé som manager. Så till den milda grad, att han erbjöds arbete i storklubben Liverpool FC, som efterträdare till demontränaren Rafael Benítez. Redan före Roys ankomst till Liverpool skall, enligt uppgift, marken under hans fötter ha varit bränd. Eldmästare skall ha varit den gamle storspelaren Kenny Dalglish som redan vid tillsättningen av Roy, påpekat att det var han, Gamle Goe Kenny, som egentligen var den rättmätige arvtagaren till klubbens tron.
Så blev som ni vet också fallet, i varje fall Roys. Han fick sparken från storklubben och ränksmidare Kenny tog över. Roys tid som framgångsrik manager var dock inte på långa vägar över, för han fick redan efter 33 dagar på A-kassa nytt jobb, denna gång i The Baggies from The Hawthorns. Han gjorde där det han brukar göra bäst. Rädda mindre lag på fallrepet upp till säkrare mark.
Och det är nog så man skall se vår gode Roy. Som en kille som hellre är en stor fisk i lugnare vatten, än hugger på storbeten i något världshav. Små fotbollsländer eller små klubbar, där gör han gott och ibland till och med underverk, medan försöken att göra entré på storscener oftast slutat med dåliga recensioner, pajkastning och en och annan dolk i ryggen. Och kanske är han för god, för ärlig eller för angelägen. Kanske vill han inte, eller saknar förmåga att, delta i nepotistiska spel och socialt intrigerande eller så är han bara bra på starkt försvarsspel och alla jobbar hem, men mindre bra på att skapa det egna spel som tenderas att efterfrågas av ett, så kallat, storlag.
Men vi gillar ju ändå Roy. För det han gjort för svensk fotboll, för den svenska anglofilin och för att han verkar vara en gammal farbror med glatt humör. Och att han vindlägger sig och verkar vara angelägen om att även andra människor också skall trivas.
Foton: Bildbyrån