Kvartalsrapport på Akutmottagningen del 2

Har ni hört den om att alla känner någon som känner någon, som känner någon som är från Göteborg. Att alla människor, vart du än i världen vänder, bara är tre led personer från staden Göteborg och dess alltid så fryntliga invånare. Och säga vad man vill om Göteborg, och det vill man, så är den staden lite som fotbollsklubben West Ham i London, same same but different, typ. Mer om det senare.

Idag växlar vi upp och in på den andra delen av kvartalsrapporten som avhandlar den akutmottagning som Arsenal, i de sista augustiveckorna i år, var. Eftersom rapporten är skriver i kronologisk ordning så närmar vi oss därmed det mest intensiva skedet i värvningsfloden. Där de värvningar som var just så akuta som de då, och i vissa lägen även idag, framstod/framstår.

Andre Santos: Efter att Clichy gjort en helomvändning och gått till klubben som man, enligt honom själv, bara går till för att tjäna pengar, och då hans potentielle ersättare Armand Traoré, genom en match i samma stad, gjort sig omöjlig i Arsenal, stod Mr Wenger i något brydd vänsterbackssituation. Den ständigt skadade Gibbs utan adekvat ersättare, vad gör man då? Jo, man vänder sig till den turkiska SüperLig och till ett lag som, på grund av mutor, uppgjorda matcher och misstänkt politiskt fulspel, blivit uteslutna från deltagande i allt möjligt europaspel. Man vänder sig till Fenerbahce  och där hittar man brassen Andre Santos.

För 6.2 miljoner pund lämnade Santos sitt Fenerbahce och anslöt Wengers bolltrillande samling under fönstrets sista öppningsdag. Efter några matcher med Gibbs på planen, gick denne som väntat sönder och Santos gjorde entré IRL. Santos har på sina, totalt, nio matcher gjort två mål och slagit en stor mängd rättadresserade inlägg men även skrämt ihjäl ett stort antal Arsenal-fantaster genom sitt, skall vi säga, något impulsiva vänsterbacksspel.  

Santos är en lateral i dess mest vidaste mening. Underbara instick i banan varvas med lika underbara inlägg till rätt adressater. Dessvärre även uppblandat med en pizzaslö försvarsinsats, en placeringsförmåga, och ett lämnande av ytor, som stundtals fått nämnde Clichy att nästan framstå som en försvarsspelare. Forumist Nattefrost gav honom smeknamnet ”Kebabfet”, vilket ter sig både genialt och fullt logiskt. Dock bör vi ha överseende med den tid av anpassning som han, liksom liknande spelartyper, behöver till den tuffare engelska ligafotbollen, samt till ett försvarsspel utan de två defensiva mittfältarna som Santos i den brasilianska fotbollen, har kunnat förlita sig på. Betyg: Eftersom han blandar mellan att göra oss fnittrande lycksaliga och till darrande nervvrak, satt i relation till att Gibbs är ständigt skadefrånvarande, blir betyget faktiskt 3/5.

Per Mertesacker: Många anser honom var långsam, inte kompatibel till EPL och det höga försvarsspel vi använder oss av. Att han är någon sorts Senderos, fast med tätare hårväxt och utan högskolepoäng i praktisk filosofi. D&M säger att dessa personer i så fall har helt fel. För visst ser han ut som en finlandsfärja, som en stationär och något avsmalnad cylinder eller som ett Lutande Tornet i Pisa, som bara väntar på att falla eller förpassas till boll-löst område. Men bakom synvillan av fastvuxenhet lurar en kille som, av någon outgrundlig anledning, alltid är på rätt plats vid rätt tillfälle och som gör att alla som spelar bredvid honom plötsligt ser säkra ut. Någon form av reverserad Squillaci, eller till och med antitesen till densamme? 

Per tar inga fångar och ägnar sig inte i onödan åt finlir i pressade situationer. Nej, han kan med att bryta det Wengerska mönstret och tjonga bollen all världens väg vid behov. Men han kan också slå små nätta chippar om han så önskar. Vid Mertesackers anländande till klubben var vi i desperat behov, inte bara av försvarsspelare, utan även av ett försvarsspel. Under senare tid har vi visat oss ha just detta. Kanske har Wenger upptäckt behovet av ett sådant eller kanske beror det på att vi nu har en, kanske till och med två, försvarsspelare med erfarenhet av europeisk toppfotboll. Vad är hönan och vad är ägget? Vad är Mertesackers anländande och vad är den logiska konsekvensen av att släppt in 8 mål i en EPL-match med Djourou och Koscielny som mittbackspar? Vilken spelarfru tänker John Terry nedlägga i skydd av nästa landslagssamlings skugga? Många frågor som söker sina svar.

Mertesacker är inte hela lösningen på våra försvarsproblem. Jag tror att det ännu är för tidigt att ropa ”hej”, men uppenbart är att hans närvaro, om vi undantar några mål på Stamford Bridge, innebär lugn, stabilitet och kontinuitet. Precis det vi, de senare åren, saknat. Betyg: När han anlände hade vi en mittback som vi utan panisk rädsla, kunde slänga in i ligaspel. I nuläget har vi tre och Mertesacker är en av dessa. Betyget kan inte bli annat än 4/5.

Yossi Benayoun: Av livsåskådande orsaker avstår D&M från allt som har med che£sea att göra. Har du en gång spelat i den klubben så har du. Och då kan du inte längre vara aktuell för Arsenal. Kalla mig begränsad, kalla mig inskränkt. Sådan är jag, det står jag för. Av liknande orsaker ser jag ytterst få matcher med Liverpool FC på ena planhalvan. Endast en hög förlustpotential kan få mig att, av primitivt sadistiska skäl, kringgå den principen.  

Så när Benayoun som inlånad landade i Arsenal, bara timmar före tiden för övergångar gick ut, var min första reaktion att slänga en nedsmutsad känga i riktning mot Wengers kontor. ”För h-vette, Wenger, skall du sk-ta ner vår klubb med ännu en gallas”, tänkte D&M i sin surstinkande bitterhet och spred lukten av svavel över den lilla hamnstaden. Men jag gjorde det kanske något förhastat. För denna Blackie Lawless look-alike är inte alls så illa, som han, av princip, borde vara. För på sina 354 spelminuter för klubben, har han visat god kreativitet, ett rappt steg och ett kvickt fotbollshuvud. Att han dessutom inte bara verkar acceptera sin roll som truppspelare, utan även har år av erfarenhet att bidra med, gör anrättningen Yossi Benayoun, trots hans dunkla förflutna, till en inte helt fel ingrediens i vårt arsenalska smörgåsbord.

Och där alla personer på vår jord bara är tre personella steg från Göteborg, där är Benayoun en del av EPL´s motsvarighet. Hur du än vänder och vrider på saker och ting så har alla spelare max tre led från att antingen har varit en del av akademin eller ha spelat a-lagsfotboll i West Ham. Eftersom min vänskap till ett Hammersfan gör att jag sett en del av den klubben, så har jag även sett en del av Benayouns kvalitéer under hans tid i East End. Så att ha Benayoun att, i stället för någon finnig tonåring, sätta in när någon i startelvan skadad faller ifrån, det kan komma att bli skillnaden mellan spel i Champions League säsongen 2012-2013 och inte. Betyget hittills med innerliggande antagande om än mer speltid under ACoN och på vårkanten ger honom betyget 3/5.

Mikel Arteta: När inte ett transferfönster kan bomma igen utan att Wenger fiskat i vatten sankt dyiga av barca-DNA, anlände fullt logiskt en Mikel Arteta i fönstrets elfte timme. Nu har Arteta hunnit röra på sig en del, sett ett antal städer och spelat i ett antal klubbars tröjor sedan han försköts ur Katalonien, varför han kunde tas emot utan den annars nuförtiden obligatoriska misstänksamheten. Med danande år både i Rangers och i Toffies kom han till oss som, i princip, färdig fotbollsspelare. Dock kom han som spanjor, när vi just blivit av med en annan, låt oss kalla honom, spanjor, varför risken för jämförelse var närmast riskabel. Men Arteta är inte Fabregas och har heller aldrig varit. Han har i tidigare klubbar mestadels använts som defensiv mittfältare och det var inte förrän han hamnade i Rangers och sedan under David Moyes i Everton som han började användas som tvåvägsspelare  eller till och med på offensiv kant.

Många hävdar att Arteta idag spelar på den position i Arsenal som egentligen hade passat Fabregas bäst. Alltså inte som en offensiv, nr10-light, utan som en box-to-box-spelare, lite som Fabregas barndomsidol Pep Guardiola. En sorts uppsamlande mittfältare med god blick och fot för passningar till djupledsspringande medspelare. Så skall Arteta ses som ersättare för någon så är det snarare för den skadade Jack Wilshere än för den flyktade… spanjoren.

I de inledande matcherna för klubben kunde han stanna upp med bollen, söka medspelare i rörelse för passningar och ibland även gestikulera över deras frånvaro. Jag tyckte då nästan synd om honom, men i takt med att hela laget spelat bättre har även Artetas tvåvägskompetens kommit till större nytta. I vissa matcher är han till synes försvunnen, men så ser du en repris, ett sammandrag eller ett klipp från en annan vinkel och ser då Arteta kuta omkring något enormt, täcka defensiva ytor och ta stort ansvar utan boll. Betyg: Utifrån det man ser av Arteta, men också utifrån det man inte direkt ser av honom, blir hans betyg 4/5. En redan inskolad och färdig EPL-spelare med, som det verkar, ett stort mått av klokhet.

Wenger och De Som Styr i Klubben: Här kan man se det ur en mängd olika vinklar. Och utifrån att vi egentligen inte vet vem eller vilka som bestämmer i klubben har dess beslut, även mängd olika bottnar. Wenger fick under sommaren och under vår tyngsta period  i höstas klä skott för mycket av klubbens passivitet på transfermarknaden, men att döma av de antydningar som i efterhand läckt ut, så kanske hans händer var mer bakbundna än vad vi då anade. Styrelsen, och kanske även Silent Stan, kan ha pekat med hela handen, vilket Wenger bara hade att lyda.

Oavsett, så måste klubben anses agerat för passivt och för sent. Även om ingen ville förlora Fabregas och Nasri, krävdes det inte Nobelpriskompetens för att lista ut att så skulle kunna ske, varför ersättare skulle han ha inhandlats långt tidigare än vad som verkar ha försökts. Även vårt då ständigt läckande försvar, borde ha fått sin tätning långt tidigare än då Mertesacker, och för den delen även Santos, anlände. Att vi inte gjorde seriösa försök att signa någon av Cahill och Samba, är fortfarande också ett mysterium.

När folk hävdar att det är bättre sent än aldrig, blir Arsenals agerande i detta fönster ett lysande exempel. När Wenger eller vem/vilka som nu bestämmer i klubben väl satte igång maskineriet hämtade de hem rejält av det som förlorats. De handlade in spelare med erfarenhet, många med bevittnade ledaregenskaper och inköpen i sig vittnade om någon sorts insikt om situationens allvar. Vi fick in nytt och friskt att spä ut det krumma och krökta med, och de styrande skall ha en eloge för att de faktiskt öppnade fönstret rejält och, genom inköpen, vädrade ut den satta lukten av uppgivenhet. Betyg: Bättre sent än aldrig, men hellre bra än sent, ger Wenger och De Styrande i Klubben betyget 2,5/5.

Puh, där var vi nog f-sen i mål. Jag har säkert glömt någon viktig aspekt på något synnerligen grundläggande. Säkert missat något monumentalt avgörande eller satt betyg helt uppåt väggarna. Men så är det med livet och så är det med personers subjektiva åsikter. Inom relativt snar framtid skall jag så smått börja snegla åt kommande vädringsperiod, men det tar vi senare. Åter i ämnet då.