D&M Shit-chat vecka 46

Nu skall vi angripa denna veckas Shit-chat och jag gör det med målsättningen att listan inte bara skall vara bra, informerande och meningsfull, utan även att bloggförfattaren själv skall hålla ned antalet tecken och därmed slippa hamna i den lingvistbulimiska fällan. Som Farbror Frej var inne på föregående vecka så är ofta en series pilotavsnitt dubbelt så långt som de därefter följande och där har han en poäng. Vi får se om D&M fattar den.

 

Shit:

3: Carlos Tevez: Enligt mig är Tevez en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Han är en av de spelare som har mest betydelse för sitt lag och en av de vars närvaro gör mest skillnad för en match och dess utgång. Men vad håller snubben på med? Alla gör vi misstag och alla har rätt att be om, och sedan få, förlåtelse för dem. Men Tevez strör ju pärlband av dumheter efter sig.

Om vi släpper det rakt igenom osköna att över huvud taget byta till en klubb som manshitty, oavsett var du tidigare spelar, landar vi i en ström av pinsamheter från Tevez och hans medarbetare. Först hade han hemlängtan, sedan fick han ny lön varefter hans hemlängtan var botad. Sedan fick han hemlängtan igen och tänkte att en flytt till Spanien eller Italien, skulle dämpa den själsliga smärtan. Och förvisso skulle han minska sin restid, med en timma och fjorton minuter i och med en flytt till Madrid eller med tre minuter i och med en flytt till Milano, men jag vet inte riktigt om det var/är lösningen. Lösningen blev ännu en löneförhandling och sedan mådde han bra igen.

Sedan gick hans underdogs till lag till CL där det inledningsvis gick lite småknackigt. I en match mot Bayern låg de till och med under med två mål då Mancini ville sända in Tevez på räddningsuppdrag, vilket tydligen inte föll honom i smaken. Bråk och bestraffningar följde varefter Carlos överklagade straffet och gick ut i media och berättade att han kände sig kränkt och krävde en ursäkt från sin chef. Detta följde Tevez själv upp med att, oanmält, lämna klubben för rekreation i hemlandet.

Vi kan tycka vad vi vill om klubben han är kontrakterad av, men fundera på hur din arbetsgivare hade reagerat om du betett dig på motsvarande sätt. Och hur dina samarbetspartners, dina kunder, patienter eller brukare hade reagerat över ditt agerande och dess konsekvenser. Hade du fått behålla ditt jobb? Fortsätta lyfta din lön? Fortsatt blivit bemött med respekt i fikarummet? Tja… jag vet inte jag.

 

Money makes the world go round.

 

2: Laget som bara är som vilken vinstdrivande verksamhet som helst: Först var klubben den sista som inte lät sin tröja befläckas med reklam. Sedan tillät de reklam men då obetalt för ett gott syfte. Sedan fortsatte de i den relativa välgörenhetens anda genom att sluta avtal med Qatar Foundation och genom det få drygt en och en halv miljard kronor på fem år.

Inget ont i att få en massa pengar men om vi kikar närmare på denna organisation som säger sig vilja förändra människors liv genom utbildning, forskning och samhällsutveckling, så finner vi allt annat än feelgood och mysig barnavård. Qatar Foundation leds av landet Qatars emir Hamad bin Khalifa Al Thanis fru och enligt Amnesty Internationals senaste årsrapport utsätts kvinnor för våld och konsekvent diskriminering i landet han med järnhand styr. Arbetstagare och gästarbetare utnyttjas och utsätts för missförhållanden, hundratals personer nekas medborgarskap av godtyckliga skäl, piskstraff tillämpas, dödsstraffet tillämpas fortfarande och HBT-personer förföljs och riskerar fängelsestraff i upp till fem år.

Så om man anser sig vara förmer än andra, så bör man nog se varifrån pengarna kommer, eller så skall man nog sänka volymen och lomma iväg med svansen mellan benen. För gott luktar det inte och du behöver varken vara den höga moralens väktare eller Arsenal för att se fc barcelona som vilken klubb med helst. Lika fylld av män med kärlek för makt och lika fylld av driften efter vinst, så väl på fotbollsplanen som i bokföringen.

1: Fyra I Rad: Vieira var kapten och lämnade. Henry blev då kapten, spelade två säsonger till och lämnade. När ärkenöten Gallas ännu en gång gjort bort sig, blev Fabregas kapten, spelade två och en halv säsong och lämnade. Efter Fabregas blev då Robin van Persie utsedd till lagkapten varefter skriverierna om ett framtida lämnande, omedelbart satte igång.

Minns ni spelet Fyra I Rad, där du, utan att motståndaren lyckas hindra dig genom sina egna brickor, skulle försöka skapa en rad bestående av fyra brickor, på höjden, bredden eller snedden. Där riskerar vi att hamna, fast inte som vinnare utan som dead last looser. Peter Hill-Wood gick i veckan som var ut och berättade att RvP´s representanter informerat klubben om att inga förhandlingar om nytt kontrakt kommer att sättas igång förrän nuvarande säsong är över. Känns situationen igen, känns läget välbekant och känns det extremt oskönt?

Robin van Persie är älskad av fansen men också extremt viktig för klubben. Om han väljer att vänta in klubbens läge vid säsongens slut är detta på ett sätt förståeligt. Han står inför sin karriärs sista stora kontrakt och vill, med största sannolikhet, veta om det kommer att satsas i klubben, eller om vi kommer skumpa runt kring EL-platsen. Men om han väljer att inte förlänga sitt kontrakt står vi inte bara utan en av ligans absolut bästa målskyttar utan även utan lagets, i nuläget, kanske enda världsstjärna. Situationen får således inte uppstå. Ytterligare en lagkapten får inte ställa sig till raden av flyktande. De redan uppradade tre får inte bli fyra i rad.

 

Chat:

3: Aaron Ramsey: När han kom tillbaka efter sin långa skadefrånvaro verkade han vara märkt för livet. Han undvek varenda tillstymmelse till risk för kroppskontakt och slog, om han fick en motståndare på sig, ständigt passningarna bakåt eller i sidled. I och med Jack Wilsheres sommarskada fick Ramsey mycket speltid och han återgäldade detta genom att vara näst intill bedrövlig. Fortsatt sidledsspel och fortsatt tempofattig gåfotboll på säkert avstånd från farliga motståndarben.

Men så hände någonting. Kanske var det ett sent mål i ett sent inhopp i en annars tämligen sömnig match i Marseille. Kanske var det en följd av ett allmänt uppryckande eller ökad rörelse bland medspelare. Men plötsligt började Ramsey slå passningar framåt, till rätt destination och till i och med i form av snygga chippar. Han tog plötsligt skott och de även de gick, var det verkade, dit de var ämnade.

Ramsey har de senaste matcherna inte alls varit den Ramsey vi vant oss vid. I dag är han inte den vi suckar över utan en av de vi hoppas på. Och även i landslaget har han börjat fungera. Från att, under vår och höst sett ut att krympa iklädd landets kaptensarmband var han mycket bra i senaste matchen mot Norge. Och han verkar vara hel och tämligen oskadad.

 

Wenger, Wenger, über alles.

 

2: Wenger och Världen: Minns ni tiden då Fast Freddie i princip aldrig spelade för det svenska landslaget om det inte var mästerskap eller någon superviktig kvalmatch mot ett j-kla svårt motstånd? När han antingen var skadad eller ”skadad”. När det alltid kom något emellan hans resa till samlingen och då han, om han väl åkte, ständigt var sist in och först ut. Och oavsett vad den svenska kvällspressen trodde så var mannen bakom de blessyrer som höll Freddie kvar på engelsk mark, Mr Wenger, eller Professor Wenger som han i de sammanhangen tenderade att kallas. 

Så är det inte längre. Arsenals spelare är enormt pigga på att avlägga landslagsvisit och är nästan alltid i avsevärt sämre skick när de kommer åter från dem. Därför är det oerhört glädjande att han i varje fall spelade remi med Bert van Marwijk i kampen om högst värderade van Persies kropp och själ.

Jag ser fram emot fortsatta Gerard-skador, passvårigheter och grava infrastrukturella problem när det vankas framtida landslagssamlingar. Och jag hoppas att Wenger återfår den makt han tidigare hade, den fulsmarta fingertoppskänslan och den geniala förmågan att ständigt lyckas ha en riktigt j-la nasty träningsperiod just före uppehållen. 

1: The end of the Interlull: På lördag möter vi Norwich hemma och därmed är det färdiglandskampat för den här gången. Tack för det. Tack för att det är över. Tack för att det inte längre bara är tomt. Tack för att våra helger återigen får fyllas med nöjet, med passionen och med lidandet som gör oss till vilka vi är. Till de skinnade konsumenter, till de asociala monster och till de lätt bortdribblade idioter som förslavats av våra egna begär.

Nu står vi inför nästan 6 månader och minst 31 matcher med Arsenal innan nästa uppehåll. Vi har CL, CC och ligaspel. Om hörnet står FA-kuppens tredje omgång och väntar. Vi har de senaste matcherna börjat spela fotboll som givit poäng och vi har faktiskt börjat spela någon form av försvarsspel.

Ligan är igång, vi är Arsenal och livet är underbart.

 

Bilder: Från Flickr.com: Qatar: "Cure Neutral",

Fyra I Rad: "Unloveablesteve" och Wenger: "Jonathan_W".