Norwich away

Under de fjorton månader jag bott i England har jag hunnit med att gå på en hel drös bortamatcher, vilket jag fortfarande tycker är bland det bästa som finns i hela världen. Resor till nya städer, nya arenor, öldrickande med vänner och bekanta, sång, hopp, jubel, fotboll och allt vad en typisk bortamatch bjuder på.

Alla bortamatcher blir tyvärr inte klassiska. Det kan bero på allt möjligt, oftast på grund av att resultatet inte går ens väg. Igår åkte jag tillsammans med gott sällskap till Norwich i förhoppning om att vara med på ännu en fantastisk bortaresa med många nya upplevelser. Om det blev det? Om du vaknar upp dagen efter med en kropp som värker överallt och en kind som ser ut så här finns bara ett svar - JA!

Foto: KE.

Men vi tar det från början, precis som alltid. Ni som följt med mig på mina äventyr vet hur mycket jag ogillar landslagsfotboll. Nåja, det är inte det värsta som finns, men det går att liknas vid tortyr när ett två veckor långt landslagsuppehåll ska avverkas med tusentals onödiga landskamper som inte betyder någonting alls.

Just därför var vi alla extra exalterade inför Norwich away. Äntligen skulle vi få se Arsenal spela igen efter en olidlig väntan. Eftersom det blev att kliva upp tidigt på lördagen var utgång på fredagen uteslutet. Istället blev det läggdags tidigt, bara för att vakna upp klockan fem - två timmar innan det var tänkt att man skulle vakna upp - och ligga still i sängen utan att kunna somna om.

Kvart i sju hoppade (nåja...) jag ur sängen, tog en dusch, klädde på mig, förberedde min Jack Daniels och satte iväg med destination Liverpool Street Station. Innan dess hann jag även med en snabb frukost som jag inhandlade på Tesco. Vid åttaslaget möttes vi upp i stationen där vi sedan snabbt gick mot tåget som stod och väntade på oss på plattform tio.

Väl inne - klockan hade just passerat åtta - tog vi fram våra drycker och började sakta men säkert avnjuta en underbar lördagmorgon. Diskussionsämnena varierade och det pratades om allt från AIK till Pascal Cygan. Allas humör var på topp och jag kunde inte varit gladare var än annanstans i världen jag hade befunnit mig.

Efter en nära två timmar lång tågresa till Norwich välkomnade vi staden med ett klassiskt "Arsenal Arsenal Arsenal" så fort vi klev ur tåget. Puben som vi skulle besöka låg precis utanför stationen där sången skulle fortsätta i takt med öldrickandet.

Efter ett tag när allt fler och fler gooners slöt upp i puben blev den smockfylld, men det gjorde sången desto högre. Alla klassiska ramsor betades av samtidigt som jag stog upp på en vinglande barstol och dirigerade alla. En helt underbar känsla. För övrigt lyckades jag även ramla en gång på barstolen, någonting som enklast kan beskrivas som ett fritt fall baklänges. Alla i närheten skrattade, även jag själv.

Foto: KE.

Med en halvtimma kvar till matchstart tog vi den tio minuter långa promenaden till arenan som även innehöll ett hopp på cirka två meter ner för ett tegelstaket. Väl inne hann vi inte med så mycket än att få i oss en paj, hoppa runt, dansa och sjunga. Sedan intog vi våra säten och följde matchen.

Matchen i sig finns det inte så mycket mer att säga om än att Arsenal var det bästa laget och borde ha avgjort redan efter de inledande tjugo. Tyvärr är det ett Arsenal vi känner alldeles för väl och det är sällan man vill göra det enkelt för sig själv. Istället för att göra både det första och andra målet lät vi Norwich sätta ledningen efter en försvarsmiss av Per Mertesacker som hade en minst sagt kritisabel afton på Carrow Road.

Arsenal gjorde dock allting rätt från och med det individuella misstaget från tysken och kvitterade ett par anfall efteråt tack vare snyggt förspel av Theo Walcott (och ännu en assist till RvP!) som skickade in en boll i boxen där Robin van Persie gjorde det han gör bäst - mål.

Trots 1-1 i paus kändes det som om Arsenal skulle ro hem det här mötet förr eller senare, någonting man inte hade kunnat tänka om det här var en bortamatch under början av säsongen

Andra halvleken började med en miss av Gervinho som borde ha satt 2-1, men en tio minuter senare får ingen annan än Robin van Persie bollen i ett läge som av många anfallare skulle klassas svårt. Ett flertal mittbackar fanns i straffområdet, så det skulle ha varit lönlöst att försöka skjuta in den eller passa någon framstörtande lagkamrat i boxen. Om man tittar på chansen i slow-motion ser det kört ut precis innan han väljer att chippa(!) in den hur kyligt som helst. Det kallas självförtroende. Klass. Världsklass.

Robin van Persie är Arsenals allt just nu, precis som Thierry Henry var under början av 00-talet. Om du gav Henry bollen i ett bra läge spelade det ingen roll vad försvararna eller målvakterna hette. Det slutade ändå med att bollen hamnade i mål. Samma sak kan man just nu säga om van Persie. Får han ett bra läge skall det väldigt mycket till att han skall missa.

Efter 2-1-målet hade vi bud på fler mål, men det kom aldrig något. Bakåt släppte vi inte till mycket alls och det är ett tecken på att erfarenheten hjälpt det här laget mycket. Innan vi lämnar matchen vill jag även passa på att lyfta fram Koscielny som gör ännu en kanoninsats, den här gången som högerback. Den mannen är på väg att bli någonting riktigt stort. Sanna mina ord.

Foto: KE.

Efter matchen satte vi iväg till puben igen där det blev ett par öl för mycket, någonting som även går att säga om alla andra besökare. Jag började dumt nog ta ner julpyntet som puben satt upp medan vi var iväg på matchen och klä mig i det. Av någon anledning fick jag även för mig att hälla dricka över mitt hår, vilket så här i efterhand bara kändes ... konstigt?

Om ni tror det var över vid det här laget? Det skulle bara bli värre. Tyvärr kan alkohol göra väldigt underliga saker med en om man råkar få i sig för mycket. T.ex. kan du få för dig att du är Godzilla, vilket var det jag gjorde när jag klättrade upp här och tog mig en hel näve av plantan/blomman/växten längst upp och tryckte in i käften.

Om det var över vid det här laget? Det skulle bara bli värre. Tydligen skulle jag gå upp i bagageräcket och leka (jag ville sova) innan jag i vagnen bredvid skulle bli övertalad att göra min bästa imitation av Suarez då detta hände. För er som undrar hoppade jag som en delfin med bakbundna händer varpå jag skallade hantaget av ett säte.

Halvvägs hem blev det kortslutning i tåget vilket gjorde det hela ännu sjukare. Det blev totalt mörker och vi fick använda oss av mobiltelefoner och tändare för att leta oss fram. Det var sannerligen en "mental" resa hem som vi avslutade på en pub precis utanför Liverpool Street genom att segerdricka champagne. Därifrån lyckades jag senare stappla hem innan jag däckade i min säng, vaknade vid niotiden av en kropp som värkte från topp till tå. Värt det? Absolut.

Medan den här livsstilen avskräcker vissa, älskas den av andra. Långt ifrån varje bortaresa ser likadan ut och långt ifrån alla blir lika "mental" som jag blev igår. Två veckor utan fotboll hade satt sina spår, men kul var det, så himla kul!

Jag vill även passa på att understryka hur mycket jag älskar vår klubb, våra spelare och framför allt våra supportrar. Vi är som en enda stor familj, vart vi än befinner oss i världen. När jag förr eller senare flyttar hem till Sverige kommer jag ha fantastiska minnen med mig, främst från alla Arsenal-matcher där jag träffat på fantastiska människor som blivit goda vänner.

Nu kryper jag till sömns med en fortsatt stor svullnad på kinden, men med ett minst lika stort leende. Good old Arsenal, we're proud to sing that name and while we sing this song we'll win the game! Come on you Gunners!