Gemenskapen

När folk frågar mig hur jag klarar av att följa ett fotbollslag vecka in och vecka ut, månad efter månad och år efter år får de oftast ett svar av mig: gemenskapen. I slutändan handlar allt om gemenskapen. När Arsenal går dåligt sörjer man med likasinnade. När Arsenal går bra firar man av lycka med sina medkamrater. Oavsett vad som händer på plan kommer personerna runt omkring dig alltid finnas där. För att skratta. För att gråta. För att fira. För att diskutera. För att ta ett par öl. För att fira.

Igår kväll hade Arsenal Sweden medlemsträff på Gunners Pub med dricka, frågesport, skratt och kärlek. Jag kände få som medverkade på träffen, men ändå kändes det som om många av oss varit vänner i åratal. Kvällen var väl genomförd och jag tvekar inte det minsta på att alla hade det riktigt roligt, trots att jag kom tvåa bakom Axel i frågesporten, vilket var en riktig smäll. Det är kvällar som sådana - som också anordnas runt om i Sverige ganska ofta - som får mig att rekommendera ett medlemskap till alla som fortfarande inte är medlemmar.

Gemenskapen jag betonat under inledningen av bloggen finns överallt. Den finns där både före och efter hemma- och bortamatcher, oavsett om man befinner sig i Milano eller Bolton. Du träffar alltid på massor av vänner, men även personer som du aldrig känt som du senare mycket väl kan komma att dela livslånga minnen med. Det är exakt vad som hänt för mig under senaste året.

När jag flyttade till London kände jag inte en enda själ. Ingen. Noll. Lite mer än ett år senare har jag fått erfara fantastiska stunder på såväl hemma- och bortamatcher, men även utanför Arsenal-livet, tack vare personer jag lärt känna via just Arsenal. Oavsett vem man är, hur man är eller vad man är kommer man alltid vara välkommen in i kretsen, vilket är en av fotbollens största charmer.

Jag har aldrig hållt på något annat lag än Arsenal, så jag kan inte uttala mig om hur supporterskapet ser ut i andra engelska storklubbar som Manchester United och Chelsea, men jag tvekar starkt på att de har en lika stor familjär känsla som Arsenal och till stor del även Liverpool har. Arsenal har inte vunnit en titel på sex år, vilket naturligtvis är ett stort misslyckande, men det har istället gjort att många supportrar kommit varandra närmre.

Man håller på ett lag i torrt och vått, inte bara när det går i medvind. Det vi var med om under mer än ett halvår (från finalförlusten i Carling Cup fram till förlusten i NLD) kan inte beskrivas som någonting annat än ett rent helvete, någonting vi även fick statistiskt bevisat då det var Arsenals sämsta säsongsstart på över femtio år.

När vi således har vunnit elva av våra tretton senaste matcher, börjat spela bättre, börjat göra mål, börjat hålla tätt i defensiven och börjat toppa formen är det helt plötsligt kul att följa Arsenal igen. Det var länge sedan man kände det och jag tror ni alla förstår vad jag menar. Men en av de största anledningarna är just för att det gått så dåligt, just för att vi vet exakt vad för helvete vi tagit oss igenom. Vi har grävt en så pass djup grop att jag vid flera stunder trodde att vi skulle finna det omöjligt att ta oss upp ur den, men med lite jävlaranamma, tur och slit har vi lyckats börja klättringen, som fortfarande pågår.

Gemenskapen finns inte bara bland supportrarna, utan även på fotbollsplanen, mellan spelarna. Om det finns en stark gemenskap inom truppen ger det dig en extra anledning att springa dem där sista tjugo metrarna i hemåtjobbet med ett par minuter kvar av matchen. Alla jobbar för varandra. Alla glädjer sig för varandra. Alla jobbar mot ett och samma mål. Det är exakt det vi sett under den senaste månaden i Arsenal.

Helt plötsligt har vi slutat släppa in skitmål, helt plötsligt har vi börjat göra mål på lägen vi vanligtvis hade missat, helt plötsligt har vi vunnit den där duellen på mittfältet, satt igång en kontring och gjort mål. Mycket tack vare gemenskapen.

Den finns överallt. På läktarna. På planen. I omklädningsrummet. På puben. På Internet. Överallt. Så kom ihåg det nästa gång du står och tar en kall med en person du aldrig någonsin träffat. Det kan mycket väl sluta med att hon eller han blir din bästa vän. För alltid.