Bitter, men stolt

God morgon! Säsongen går vidare i rask takt och från och med sista landslagsuppehållet tog slut spelas det nu matcher var tredje och fjärde dag, någonting som kommer ta stryk på många spelare. Just vintermånaderna i Premier League tillhör de tuffaste i världen med kyligt klimat, tuffa bortamatcher och hög nivå på spelet där varenda misstag straffar sig. Någonting vi inte minst fick se igår.

Efter att ha tagit sig ända fram till final förra säsongen - en final som man borde ha vunnit - var det dags att försöka ta sig minst lika långt i år igen. Problemet den här säsongen har bara varit att alla topplag klarat sig kvar i turneringen. Vi hade lottats mot Manchester City som sedan förra våren gått obesegrat i alla turneringar bortsett från Champions League. Fördelen av att ha hemmaplan var uppskattad, men att det skulle bli svårt visste alla.

När Lee Probert blåste i visselpipan för att märka matchens slut hade vi förlorat. 1-0. Straffade av ett enda misstag på nittio minuter. Oförtjänt. Skamligt. Olyckligt. Men sådan är fotbollen. Tuff. Obarmhärtig. Oberäknelig. När det händer oss älskar vi det. Då är fotboll det bästa som finns i världen (lex: Marseille away), men när det sker mot oss finns det ingenting sämre.

Arsenal var det bättre laget. Hela matchen. Fram tills det återstod lite mer än en kvart hade inte ens Manchester City lyckats få iväg ett skott på mål. Detta trots att de hade ett lagbygge värt mer än £150 miljoner på plan (läs gärna mitt inlägg om "en sjuk fotbollsvärld"). Arsenal dominerade. Lekte stundtals. Sköt på mål. Alex Oxlade-Chamberlain visade varför han i framtiden kommer bli en superstjärna. Francis Coquelin har sedan länge bevisat att han är värd en chans. Emmanuel Frimpong, ja, han är Emmanuel Frimpong.

Om Arsenal hade blivit nerpressat, utspelat och förlorat med 2-0 eller 3-0 hade det varit lättare att ta. Man hade på något vis förväntat sig det och man hade inte haft någonting att skylla på. Men när man under så långa stunder dominerade matchbilden och hade flera farliga målchanser, att då straffas på en kontring är smärtsamt, riktigt smärtsamt.

Ju närmare vi kom slutsignalen desto säkrare blev jag att vi skulle bli straffade för att vi inte gjort mål, någonting jag även skrev på Twitter en tio minuter in i andra halvlek. Men det här är inte en lek där den som säger "vad sa jag" vinner. Det är supporterskap. Fotboll. Blodigt allvar.

När det i en Carling Cup-match känns som om ens liv hänger på spel vet man att fotboll är mer än en njutning. Förr brukade man ändå kunna ta ligacupen någorlunda nonchalant. Sitta i soffan och bara chilla. Nu sitter man som på nålar eftersom man verkligen hatar att se en förlora, speciellt mot sådana lag som Manchester City.

Våra ungtuppar gjorde nästan alla en toppenmatch och förtjänade åtminstone ett mål. Allt verkade stämma utom anfallet där jag fått nog av Chamakh och hoppas att han blir såld så fort som möjligt, medan Park Ju-Young kämpar hårt, men helt enkelt inte är bra nog. Det var extra synd eftersom det känns som om vi hade gjort ett eller två mål om bara vårt anfall varit mer vasst.

Efter matchen kunde jag inte släppa hur äcklad jag var av det laget. Inte för att de vann mot oss. Utan för sättet. Sättet de sköter sin klubb. Sättet de spelar sina matcher. Sättet de hanterar sina spelare. Sättet de organiserar sin ekonomi. I nittionio fall av hundra blir man kallad avundsjuk av motståndarsupportrar, men jag är inte det minsta avundsjuk. Om Arsenal skött sig likadant hade jag visserligen inte lagt ner mitt supporterskap, men jag hade känt mig minst lika äcklad.

Det värsta är supportrarna. Hur kan man supportra spelare som inte spelar för fansen, utan för pengarna? När José Mourinho kom in och förde Chelsea till flera ligatitlar i mitten av 00-talet på exakt samma sätt som Roberto Mancini är på väg att göra detsamma med sitt City utvecklade han en rivalitet till Arsène Wenger. Fransmannen sade då på en presskonferens vad han tyckte om Mourinho: "Om du ger framgång till dumma människor blir de oftast ännu dummare". En beskrivning som inte bara stämmer in på Chelsea-supportrar, utan numer även Manchester City-supportrar.

Det var länge sedan jag upplevde en likartad arrogans. Jag kan förstå att man blir till sig om man känner lukten av framgång, speciellt när man inte ens varit i närheten på över tre decennium, men det övermod och den dryghet deras supportrar har är något ur en annan värld. Och man kan inte låta bli att skratta varenda gång de ska köra "poznan" med tanke på vilken bakgrund den har.

Kalla mig bitter eller vad ni vill, men jag förlorar hellre med 8-2 mot Manchester United - hur mycket jag än hatar dem - än med 1-0 mot Manchester City. Den klubben förtjänar ett kok stryk, men det kommer inte ske på ett bra tag, inte ens när FFP-regeln tas i bruk. Det bästa vi kan hoppas på är att vi i mitten av december åker till Etihad Stadium och krossar dem, men mina förhoppningar är inte på topp, trots att jag är mer optimistisk nu än jag var tidigare.

Nu gäller det att glömma besvikelsen och blicka framåt. Det finns större och mer åtråvärda titlar än Carling Cup, trots att det troligtvis var vår bästa chans till en titel den här säsongen. Troligtvis slutar det som vanligt, utan titlar, men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Vem trodde att Liverpool skulle vinna Champions League efter att ha slutat femma i ligan? Under kan ske och det är därför vi älskar fotboll.

Nu får vi två mindre matcher att spela i januari, samma månad där vi förhoppningsvis förstärker vår trupp med en redig anfallare, samt att vi under december månad har ett överkomligt schema där vi åtminstone skall ta 12-15 av 18 möjliga poäng. I fotboll handlar allt om att blicka framåt. Det som är gjort är gjort och kan inte repareras. Nu väntar Wigan på lördag där tre poäng är ett absolut måste, speciellt eftersom vi otroligt nog inte vunnit på DW Stadium på flera år.

Livet går vidare. Arsenal går vidare. Säsongen går vidare. Nya matcher. Nytt hopp. Nya vinster. Come on you Gunners!