D&M Shit-chat vecka 48

Ja, men vad f-sen, vi kör väl en shit-chat även denna vecka. Det känns som att bloggskribenten här får fria tyglar att sprida lite gubbig gnällighet över fotbollsnejden, och det är verkligen värt att premiera. Och angående shit-chattens längd, så får vi ta och släppa ambitionen att den skall vara kort och koncis. Det är ju det där med att få gamla hundar att sitta. Så släpp handkontrollen, lägg fjärren åt sidan och skjut ut dig i D&M-rymden utan några som helst tyglar.

 

Shit:

3: Carling Cup: Jag älskar denna lilla lucka för inblick i framtida framgångar, som kuppen brukade vara. Kuppen som ett letta löfte om en god morgondag.  Men när vi nu åkt ur den, så vill man bara att den skall försvinna. Inte för att vi åkte ur den, för det kan jag hantera utan svårigheter. Utan mot vilka vi rykte och på sättet vi gjorde det. Att med en startelva som nästan rakt igenom bestod av reserver, med ett spelsystem vi inte använt på tre säsonger, ändå spel så j-kla bra. Att vi stod upp mot den ljusblå Miljonfabriken och faktiskt var bättre än den Och ändå tappa vi in den där bollen som ledde till den där förlusten mot han den där lille fransmannens nya lag. Det känns inte bra.

2: Dead Ball killing Us Again: Ännu en gång förlorar vi på en fast situation. Men denna gången på en egen. En hörna då vi förväntas vara det farliga laget och där hörnan anses vara till nytta för oss, inte för motståndarna. Nu när vi fått relativ ordning på försvarsspelet i samband med hörnor i det egna försvarsområdet, så åker vi ännu en gång på en kontring, som ännu en gång påvisar behovet av ett än mer genomtänkt försvarsspel.

Vi dundrar in fyra mittbackar på planen samtidigt, men det är ändå motståndarna som gör målet. Jag blir bara så trött.

 
1: Stora Starka Shitty-fantasterna: Som bloggkollega Kicken var inne på igår, så tenderar vissa av deras fantaster, nya eller gamla, att framställa sig som idioter. De kör nu Lech Poznans ”hopp i axelkrok med ryggen mot planen”, trots att de, när de först stiftade bekantskap med företeelsen, hånade och skrattade åt den. De kallar Arsenal för feeder-club och sjunger om nästa Arsenalspelare som snart skall bli deras, men kan inte ens hantera de spelare de redan köpt av oss.  

De uppger sig vara retsamma och ha glimt i ögat. Men efter alla år i skuggan av framgångsrika klubbar och efter alla år som parodiska förlorare, är de plötsligt nu herre på täppan och det är omöjligt för dem att hantera. Det är deras klubb som ”get what we want”. Och ur denne lille stackars mobbade krake, utvecklar sig således ett monster. Ett monster som varken vi eller de själva känner igen och förstår.

D&M gör analysen att detta beteende är någon inverterad form av identifikation med aggressorn, eller som det ofta kallas Stockholmssyndromet. Då ditt psyke, för att säkra din överlevnad, identifierar dig med förtryckaren och övergår till att sympatisera med den. Detta eftersom ditt psyke läst av situationen, förstått din underlägsenhet och accepterat att det är bättre att försöka bli som, eller älska, förtyckaren än att bekämpa den.

För shitty är fortfarande bara en liten klubb, de behöver fortfarande rea ut sina biljetter vid hemmamatcherna och de är fortfarande som vilken småklubb som helst, bara med den skillnaden att de blivit iklädda tidernas mest enorma guldbyxor att ösa slantar ur. Och detta skall de stackars förlorar-indränkta shittyfantasterna försöka ställa om till och göra till sitt. Kan inte var lätt för de skrynkliga och krumma.

 

Chat:

3: Månaden som är kvar: Rent principiellt så avskyr jag januarifönstret. Enligt mig skall en trupp vara spikad när ligan börjar och sedan vara det som klubben/managern har att jobba med fram till sommaren. Inga sena Transfer Days när ligan redan är igång och inga vinterrockader för att rädda portugisiska managers jobb. Men ändå, snackat, ryktena och de burna förhoppningarna.

Jag när här en enorm ambivalens. För trots att jag anser att fönstret inte ens borde finnas, så älskar jag alla dessa rykten om spelare som är på väg till oss. Att läsa om alla dessa sanningar som plötsligt blir till. Jag älskar hetsen, längtan och suktandet. Jag älskar hoppet som tänds och möjligheten till upprättelse som plötsligt fladdrar förbi. Jag älskar de ständiga besöken på News Now och jag älskar de nästan tvångsmässiga länkandena på fotbollsforum internet runt.

Nu har vi en månad kvar fram till att affärerna skall genomföras. Och det är som julafton. Där tiden före klapparnas öppnande är de mest magiska. När man får klämma, vända och vrida och gissa sig fram till en ungefärlig prognos. Och det blir ju aldrig bättre än före förhoppningarna synas. När mattan ännu inte är full av tappade nötskal, då Twistpåsen inte är hopknycklad och då det fortfarande är ur Aladdinaskens övre lager du snaskar. Då är det som bäst. Precis som med Januarifönstret, som alltid är som bäst innan det öppnas…

2: Firma Frimpong-Coquelin: Jag var inne på det igår, när jag satte de två tillsammans med den förhoppningsvis snart återkommande Wilshere. Men jag kan inte låta bli att ta upp dem för diskussion igen. Frimpong har ju twittrat sig rakt in i många Arsenalsfans hjärtan, men om man inte backar upp de stora orden så blir det bara tomt skryt. I tisdags hade Frimpong täckning för sitt snack, för i mot shitty var även hans spel stort.

Och denne Coquelin, som så många nästan av oss för länge sedan räknat bort. Som förvisso stod upp i eländesmatchen mot manu i höstas, men som liksom aldrig riktigt ansets vara något att hoppas på. Han var helt förnämlig i tisdags kväll. Tillsammans med Frimpong tuktade han inte bara de Jong och Hargreaves, utan även miljonbygget generellt, inklusive frånfällingen Nasri.

De var varken brutala eller spelade över gränsen, de var bara väldigt bra. Om det var en lidnersk knäppe eller om de bär detta spel inom sig är ännu för tidigt att avgöra. Men säkert är att Songs behov av vila inte längre skrämmer.

1: Alex Oxlade-Chamberlain: Just myndig, med moppefjunen som nybliven historia och lika bred som han är hög. Så tekniskt begåvad att hans snabbhet inte ens blir något man lägger på minnet och så spelintelligent att vissa av hans äldre lagkamrater ser ut som korkade korpspelare. Är killen bara hype eller verkligen äkta vara? Självklart är han det senare.

Som son till den gamle landslagsmannen Mark Chamberlain var det väl aldrig någon tvekan om vad den här lille parveln skulle pyssla med på fritiden. Men vem hade kunnat ana att han skulle göra a-lagsdebut i League One som 16-åring, bli värvad till ett av världens tio-tolv bästa lag som 17-åring och göra mål  i sin Champions League-debut som 18-åring?

Enligt Wenger är han köpt för att stå ett par år på tillväxt, men enligt mig är detta tillväxtinväntande helt onödigt. För med så många verktyg i sin fotbollslåda, är det nästan genant att se honom virvla förbi spelare som knappt vet vem han är och än mindre kan uttala hans efternamn. Med så många alternativ, med sådan blick för nästa steg och med sådan självklar strävan att ta sig framåt i banan är han ett ess som vilken manager som helst  drömmer om att kunna dra ur rockärmen.

Wenger säger ”ge killen tid att utvecklas i Arsenal. ” D&M säger ”ge Arsenal chans att utvecklas, med Alex Oxlade-Chamberlain i kontinuerligt ligaspel.”

 

 Bilder från Flickr.com. CC-bollen av "Andrew Goldstraw"

och AOC i fiendeland av "frederic jon"