Blod, svett och tårar

Fem och en halv månad. Så länge är det kvar. Längre än ni trodde? Det förvånar mig inte. Varför det känns längre än väntat är enkelt att svara på. Säsongen har bara pågått i tre och en halv månad, men under denna tid har vi genomgått egentligen allt som en fotbollssäsong egentligen innehåller.

Storförluster, poängtapp, släppt in sena mål, gjort sena mål, vunnit överraskande, förlorat överraskande, spelat derby, tagit oss igenom en tuff Champions League-grupp, vunnit mot rivaler, tappat spelare, värvat spelare, varit en krisklubb, varit en klubb på uppgång, gjort massor av mål, släppt in massor av mål, fått tillbaka skadade spelare, åkt på flera långtidsskador, åkt ur en cup, kämpat om en annan.

Vi skulle egentligen kunna avbryta säsongen här och nu och jag är rätt så säker på att folk skulle vara mätta sett till vad vi fått se av säsongen. Men mer än halva säsongen återstår och vi kommer se många fler överraskningar, både positiva och negativa. Att vi kommer att tappa poäng och åka ur någon cup förr eller senare får vi acceptera redan nu, men trots att vi vet att det kommer hända flera gånger under de fem och halv månader som återstår kommer det kännas enormt smärtsamt när det väl sker.

Vad som gäller att göra för det här laget, den här gruppen av spelare, den här truppen, är att fortsätta kämpa. Varenda träning, varenda match, varenda dag. Oavsett vad för klubb man spelar i kommer man ingenstans om man glider runt på en räkmacka. Det är blod, svett och tårar som gäller om man vill komma någonstans. Sure, det här stycket skulle jag kunna ha skrivit när som helst då det passar in på varenda klubb och varenda spelare 1987 som 2011.

Varför skriver jag det då? För att jag inte tror att spelarna sliter? För att jag inte tror att laget kämpar hårt nog? Nej, jag säger det för att vi för tredje säsongen i rad inte skall tappa poäng borta mot Wigan. Theo Walcott släppte nyligen sin bok "Growing Up Fast" som handlar om hans korta karriär. I boken skriver bl.a. Theo att Arsène Wenger blev helt rasande och kastade runt saker i omklädningsrummet samtidigt som han svor åt försvararna efter att laget förlorade mot Wigan med 3-2. Kommer ni ihåg det?

Två säsonger sedan, 2009/2010, åkte vi till Wigan för att försöka knipa tre viktiga poäng i slutskedet av säsongen. Allt gick planenligt och vi ledde med 2-0. När tio minuter återstod av matchen beslutade hela laget att lägga av med att spela fotboll. Tio minuter senare stod det 3-2 till Wigan.

Jag kommer ihåg den matchen än idag. Jag hade festat 20 timmar i rad, satt bakfull som fan i min hytt på en Viking Line-färja och såg oss tappa 2-0 till 3-2. En av mina vänner beslutade sig för att ta sig en sväng i baren när en kvart återstod av matchen. När han kom tillbaka och frågade vad matchen slutade började han skratta. Han trodde nämligen jag skämtade. Han var tvungen att gå in på text-tv för att tro sina ögon. Så sjukt var det.

Förra säsongen trodde man att vi hade lärt oss av vår läxa, men icke sa nicke. Visserligen kunde man enkelt skylla på att vi bara tre dagar tidigare spelade en tuff hemmamatch mot Chelsea, men det räckte inte som bortförklaring. Vi låg under med 1-0, men vände genom mål av Arshavin och Bendtner. När Wigan sedan fick en man utvisad med c.a. tjugo minuter kvar trodde man att det var över. Men kvitteringen kom efter en hörna. 2-2. Ridå igen.

Nu står vi ännu en gång för en tuff bortamatch mot Wigan. Ett Wigan som ständigt blandar och ger. Ibland kan de spela nästan hur bra som helst för att vara ett bottenlag. Ibland kan de vara så pass usla att man undrar om spelarna kommer direkt från Blue Square Conference. Vad för Wigan vi får se återstår imorgon, men jag är nog inte ensam om att vara skrämd.

Precis som förra säsongen kommer jag finnas på plats på DW Stadium för att bevittna mötet. Staden i sig är ett skithål, men jag gillar faktiskt arenan, trots att utrymmet i hallarna är så pass trångt att man knappt kommer förbi någon. Tyvärr är det långt ifrån en fotbollsstad och man får gå tillbaka massor utav år för att senast hitta ett helt fullt DW Stadium. Oftast finns det mer bortasupportrar på plats än hemmasupportrar, vilket säger en hel del om hemmapubliken.

Som tur är gruppvinsten säkrad i vår Champions League-grupp, någonting som vi måste vara väldigt tacksamma över. Det tilllåter oss att vila spelare under veckan och spela med fullt manskap imorgon, någonting som annars hade varit omöjligt. Sedan väntar Everton hemma där Arsenal officiellt firar sitt 125-årsjubileum genom att bl.a. avslöja tre statyer som skall stå utanför Emirates. Mina gissningar på vilka det blir? Herbert Chapman, Tony Adams och Emmanuel Eboue.

Skadeläget ser någorlunda ljust ut, trots att det kunnat se bättre ut. Kieran Gibbs är tillbaka i träningen, men lär likt Abou Diaby åka på ännu en skada efter sin första match efter skada. Jack Wilshere beräknas vara tillbaka i träning i januari och tillbaka i spel i början av februari. Bacary Sagna skall vara tillbaka runt juletider, vilket välkomnas något otroligt. Annars ser det faktiskt inte så illa ut.

Mer än så har jag egentligen inte att säga denna fredagkväll. Ikväll blir det ingen utgång eftersom det är upp och hoppa tidigt imorgon! På söndag, i senaste fall måndag, kommer nästa ljudblogg upp medan jag skall försöka skriva ett inlägg om min resa till Wigan i övermorgon. Nu hoppas jag att ni alla mår toppenbra och att vi imorgon kväll kan fira en viktig trepoängare! Come on you Gunners!